Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Värmland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättelser där 1906, sid. 52 ff.; jfr densamme
1906, sid. 80 ff.) och. ”Värmländska bärgslagsmålets
formlära” (ibidem, 1907, sid. 17 ff.). Om
ortnamnen se Noreen i ”En bok om Värmland”,
I, sid. 379 ff. – Se vidare Noreen, ”Vårt språk”,
I, sid. 109 f., 168 ff., 318 och II, sid. 479 f.
samt III, sid. 537; H. Geijer och S. Samuelsson
i ”Sverige”, V, sid. 365 ff.; S. Samuelsson i ”En
bok om Värmland”, I, sid. 387 ff. En detaljerad
öfversikt öfver de värmländska dialekterna af G.
Kallstenius är under tryckning i ”De svenska
landsmålen”.
Ad. N–n.
Historia. De äldsta källorna för V:s historia äro
de enligt fackmännens mening mycket ofullständiga
fornfynden. De äldsta af dessa äro Lihult- l.
Hästefjordsyxor (se Hästefjordstyp), af hvilka de
tidigaste typerna tillhöra slutet af äldre stenåldern.
De äro tillverkade af inhemskt stenmaterial samt
förekomma uteslutande i landskapes västra del och
gå icke ö. om Klarälfven. Det är således tydligt,
att västra delen af V. tidigast befolkats och att
detta skett genom invandring från Västergötland
öfver Dalsland, och man torde ha rätt att anse
värmlänningarna som en gren af götarna, hvilket
ytterligare bestyrkes af dialekternas stora
öfverensstämmelser med de götiska folkmålen. Då V.
under senare delen af den äldre stenåldern eller
den postglaciala period, som geologerna benämna
Litorinatiden, erhöll sina första bebyggare, lågo
ännu betydliga områden i s. under vatten. Längs
denna kust, som ligger åtskilliga tiotal m. öfver
Vänerns nutida strandlinje, utbredde sig bebyggelsen
ett stycke åt ö., gick så åt n. längs de
långsmala sjöarna och trängde sedan på nytt
åt s. längs de många sjöarna i Ulleruds- och
Nyeds-trakten samt uppnådde omsider åter
Vänern. – Det första bosättningsstadiet i V. är
således en utpräglad strandbebyggelse; fiske och
jakt ha säkerligen varit de hufvudsakligaste
näringsfången. Den omtalade utbredningen af
bebyggelsen har sträckt sig ett godt stycke in i
yngre stenåldern. Under denna blefvo
förbindelserna med sydliga trakter lifligare. En ganska
stor import af flinta egde rum, och föremål af
detta material förekomma jämsides med vapen
eller verktyg af annan sten. Från den yngre
stenålderns sista period finnas också grafvar, s. k.
hällkistor. Strandbebyggelsen hade aflösts af
slättbebyggelse; befolkningen hade blifvit bofast och
åkerbrukande och tagit slättbygderna i besittning.
En af dessa gamla bygder torde med tiden till en
viss grad ha fått central betydelse och antas ha
föranledt folkets och landskapets namn. Enligt nu
gängse uppfattning skulle nämligen folket urspr. ha
hetat värmlar och landskapet Värmilland,
d. v. s. Värmellandet, trakten kring sjön Värmelen.
Formen Vermaland är en yngre, af missförstånd
framkallad ombildning efter sådana namn som
Svealand och Västmannaland.
Från bronsåldern föreligger endast ett fåtal
lösa fynd, omkr. 40. Grafvarna (stenkummel) äro
däremot många och visa, att bebyggelsen var
ungefär densamma som under stenålderns slut.
Äfven ett par hällristningar har anträffats. Också
järnålderns olika perioder äro representerade genom
lösa och fasta fornlämningar, bland de senare
landskapets märkligaste fornminne, Järsbergsstenen
(nära Kristinehamn), en runsten med en kort
inskrift af den äldre runraden. Inskriften, som
af O. von Friesen dateras till omkr. 550, har
tolkats på flera sätt. Då runstenar med den
äldre radens runor i allmänhet äro inskränkta
till Götaland och då herulernamnet förmodas
ingå i Järsbergsstenens inskrift, skulle man
häri kunna se ett stöd för det i och för sig
rimliga antagandet, att V. tillhört det stora
götarike, som på 500-talet införlifvades med
sveaväldet. De lösa fynden från järnålderns senare tid
visa en omisskännlig öfverensstämmelse med
samtida norska, och äfven i många andra, ehuru ännu
icke fullt utredda förhållanden har V. påverkats
af grannlandet i v. Dessa norska förbindelser
sammanhänga i sin tur med V:s politiska öden.
Fr. o. m. 600-talet finnas äfven skriftliga källor
för V:s historia i de isländska sagorna, främst
Snorre. Enligt hans f. n. som sannolik erkända
berättelse skulle Ingjald Illrådas son Olof Trätälja
(se Olof, svenska konungar 1) efter faderns död
ha flytt till V. och där bildat ett rike. Hans
ättlingar förvärfvade sedan också områden i Norge och
härskade öfver riket Vestfold, och under 700- och
början af 800-talet tillhörde V. med säkerhet det
östnorska Vestfoldsriket. Ett stycke in på 800-talet
sände V. enligt Snorre åter sina ”skattegåfvor till
Sveakonungen”, men blef efter ett par mansåldrar
genom Harald Hårfager ånyo ett norskt land, omkr.
870. Efter Haralds död var V. en tid en omtvistad
gränsprovins. När och huru det definitivt skildes
från Norge och åter blef svenskt, känner man icke.
Möjligen skedde det vid delningen af det norska
riket efter Olof Tryggvessons död (år 1000),
antagligen tidigare. Förbindelserna med Norge voro
emellertid långt fram i medeltiden ganska lifliga.
Norska flyktingar, t. ex. Sverre, uppehöllo sig
ofta i V., och värmlänningarna voro invecklade
i norska inbördesfejder så sent som på 1200-talet.
Från järnålderns slut finnas värmländska fornfynd,
som sakna motsvarighet i eller äro sällsynta i
andra trakter af vårt land, men äro vanliga
i Norge; af V:s fyra bevarade runstenar äro
runorna på en sten från omkr. 1025 af utpräglad
norsk karaktär, och en andra innehåller enstaka
s. k. svensk-norska runor. V:s äldsta kyrkliga
konst är påverkad af norska förebilder, och den
gamla, för landskapet egendomliga indelningen i
sysslor är säkert ett arf från en norsk period.
Möjligen kan denna indelning dock ha tillkommit
på 1300-talet (se nedan).
Från medeltidens senare del äro
underrättelserna om V., sedan de isländska källorna upphört,
mera sparsamma. Det hade samma utsträckning
som nu, om man undantar, att Nordmark räknades
till Dal. Stora bygder voro ännu ödemarker och
folkmängden ringa. Skatterna erlades i oxar,
smör, lax och osmundsjärn. Malmbrytningen har
troligen börjat på 1300-talet. Dess medelpunkt
var Värmlandsberg, hvars äldsta bevarade
privilegier, troligen stadfästelse af äldre, utfärdades af
Erik af Pommern 1413. V. var en periferisk
landsända, i regel aflägset från de politiska
händelsernas brännpunkt. Det hade egen lagman, men
han deltog icke i konungavalet vid Mora stenar,
och eriksgatan gick icke genom provinsen, utan
konungen aflade i Skara ed inför ”alla västgötar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
