Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerbotten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bildningar. Flygsandsfält med verkliga dyner finnas på
ett och annat ställe (Sandöarna), och på sådana
finner man vanligen vindnötta l. sandslipade stenar
i stor mängd. Svallgrusterrasser, minnen efter
hafvets utbredning i postglacial tid, träffas
flerstädes till omkr. 200 m. höjd öfver den nuv.
hafsytan. På några få ställen ha skalgrusbankar,
likaledes af marint ursprung, träffats. Bland ovanliga
nutida bildningar må erinras om den klassiska
förekomsten af diatomacé-jord (kiselgur, bergmjöl)
i Degerfors socken. Sjömalm finns vid Tällträsk,
Piteå socken, samt (liksom kiselguren) åtskilliga
andra ställen. – Under den sista nedisningen har,
att döma af de många jökelräfflorna, isens
rörelseriktning gått öfvervägande från ungefär n. v. mot
s. ö., dock inom kusttrakterna af landskapets södra
del med en stark svängning mot s., ja på Holmön
utanför Umeå mot s. s. v. Inom den allra
nordligaste delen, Muonionalusta socken, synes
däremot isrörelsen ha skett i nordöstlig riktning,
således mot Ishafvet.
S-s.
Kustbildning och vattendrag. Kusten är i
synnerhet i norra och mellersta delen rikt
sönderskuren af djupt inträngande, från s. ö. till n. v.
gående vikar, som i allmänhet också äro
flodmynningar och omges af skärgård, ehuru ej så
rikt utbildad som Stockholms och Östergötlands
på öst- eller Bohusläns på västkusten. Floderna,
som alla gå till Bottniska viken, ha längst i n.
i allmänhet nord–sydlig hufvudriktning, men få
längre söderut alltmer hufvudriktningen från n. v.
till s. ö. På gränsen till Finland rinner Torne älf
från Torne träsk, som med sina bifloder fr. v.,
Muonio älf och Lainio älf, till sin mest betydande
del hör till V. Utanför och v. om dess mynning
ligger en gles skärgård, som sträcker sig omkr.
25 km. åt s., med den stora Seskarön i n. v.
Längre åt v. rinner Kalix älf med fr. v.
bifurkationen Tärendö älf från Torne älf och fr. h.
Ängesån med Tvärån, i sin öfre del kallad
Skröfälfven, och Lina älf, båda fr. h., samt en mängd
forsar och fall (Tievakoski, Pärkämäkoski,
Metoslinka, Saurikoski, Saukokoski, Haiekonkoski,
Linalinka, Jokkfallet m. fl.), af hvilka inga äro
industriellt utnyttjade. Mellan Torne och Kalix
älfvar ligger en mängd sjöar och träsk,
Puostijärvi (97 m. ö. h.), Miekojärvi (100 m.),
Grundträsk och Djupträsk (38 m.), Morjärv (28 m.) och
Kamlungeträsk (27 m.). V. om Kalix älf rinner
Töreån från Tjärnträsk (86 m.) till Törefjärden,
som åt s. ö. fortsattes af Pålängefjärden och i s.
begränsas af Bergön och Eånön, de största och
nordligaste öarna i skärgården utanför Luleå.
Längre åt v. intränger den breda Rånefjärden,
som mottar Hvitån (80 km.), från Hoflössjön (139
m.), i n., och Råne älf (160 km.), från Råne träsk,
i Lappland, som i Råneå socken bildar
Brännbergsfallet l. Hällforsen (7,5 m.). Landskapets
största och viktigaste flod är Lule älf, som i V.
bildar det vackra fallet vid Edefors (se d. o. 2)
och Hedens forsar (omkr. 5 m.) och fr. v. mottar
Svartlå älf, från en rad småsjöar, samt fr. h.
Bodträskån. Äfven ö. om Lule älf ligga flera
sjöar, bland dem Degervattnet (137 m.), Degerselet
(23 m.) och Lappträsket (53 m.). Kring flodens
utlopp är kusten särdeles rikt sönderdelad, och
utanför ligga en mängd öar, Hindersön, Degerön,
Stora Brändön och längst ute i hafsbandet
Finnklippan, m. fl. S. om Lule älf rinner Alån (65
km.), från Alträsket (78 m.), Nuckträsket (41 m.)
m. fl. sjöar till Ersnäsfjärden samt Alterälfven (80
km.) till Håkansöfjärden, som jämte de omgifvande
Harrbäck- och Bärtnäsfjärdarna starkt sönderdela
landskapet n. om Piteå samt begränsas af en
mängd öar, Trundön, Baggholmen samt de Piteå
tillhöriga Vargön och Mellerstön m. fl. Längre åt
s. flyter Pite älf, som inom V. har det 50 m.
höga fallet Storforsen samt s. ö. därom Fällforsen
(5,9 m.), Jönsforsen (3,i m.) och det utbyggda
Sikfors (se d. o. 2) och utmynnar i den stora
insjölika, genom Pitsundet med hafvet förbundna
och is. ö. af den stora Pitholmen begränsade
Pitfjärden. Längst ute i hafsbandet ligger Rödkallens
fyr och lotsplats. S. om Pite älf rinna Lillpite älf
till Pitfjärden samt Jäfre älf och Äby älf (130 m.)
till de liknämnda fjärdarna, den senare med 1,330
kvkm. vattenområde, Byske älf, med det utbyggda
fallet Ytterforsen (8 m.), samt Kåge älf (62 m.),
till Kågefjärden, med de likaledes utbyggda fallen
Kramfallet (5 m.) och Holmfors (4 m.). Därefter
följa Skellefte älf med dess breda mynning
Ursviken, bifloderna Malån, fr. h., med fallet
Vilselfräsen l. Långselforsen (1,9 m.), och Petikån, fr.
v., samt fallen Treholmsfors, Vargforsen (22 m.)
och Kusforsen (3,5 m.), alla outnyttjade, och den
utbyggda Finnforsen (20,s m.), 30 km. v. om
Skellefteå; Bure älf (40 km.), med 980 kvkm.
vattenområde, från flera sjöar, af hvilka Burträsket (80
m.) är störst; Rickleån (106 km.; 1,750 kvkm.
vattenområde) från Stora Bygdeträsk (131 m.) och
Göksjön (133 m.), af hvilka den förra mottar Sikån,
den senare Risån, från de båda Lidsträsken;
Säfvarälf (125 km.), med 1,500 kvkm.
vattenområde från en del småsjöar i västra och
mellersta V., Stora (241 m.) och Lilla Säfvareträsk
(238 m.) m. fl.; Ume älf med dess breda
mynning Österfjärden, fallen Harrselsforsen (23 m.),
Baggböleforsen (20 m.) och Klabbölsforsarna (8
m.), alla utbyggda, samt Fällforsen (se d. o. 1),
Norr- och Sörforsarna. 30 km. ofvanför utloppet
mottar den fr. v. Vindelälfven, som i sitt nedre
lopp tillhör V.
Ytförhållanden. Landskapet är utmed kusten
ett lågland, som i s. har en bredd af 30–40
km., afsmalnar mot midten för att småningom
vidga sig till en bredd af omkr. 100 km. längst
i n. Väster och norr därom vidtar ett
skogsbälte, som endast i södra delen, mellan Vindelälfven
och Byske älf, och längst i n. mellan Kalix och
Torne älfvar når 600 m. medelhöjd, men höjer sig
åt v. mot Lappland. Till följd häraf äro
vattendragen strida och forsande i landskapets västra
del, men mera lugnt framflytande genom
kustlandet. Jordmånen är karg frånsedt älfstränderna,
men kusttrakterna äro dock gynnsamma för
jordbruk på grund af den särskildt under hösten långa
vegetationsperioden, som orsakas af det i Bottniska
viken magasinerade värmeförrådet.
Klimat. Medeltemperaturen för året varierar
mellan 0,5° C. i Haparanda och 2,1° i Umeå.
Motsvarande temperaturer för januari äro –11°
och –8,1° samt för juli 15° och 14,9°.
Skillnaden mellan den högsta och lägsta temperaturen
utgör i Haparanda 26,7° och i Umeå 25,5°.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
