Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerbotten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hästar (längre drifvet än i Ångermanland). 5. Best.
pl. mask. på -a: hästa, hästarna (likalydande med
obest pl.; i s. liksom i Ångermanland enarådande
hos långstafviga, i n. hästan jämte hästa). 6. Best.
pl. fem. på jen, ofta med tilljämning: löjen,
ladorna. Så i s.; i n. träffas i stället typen götin,
gatorna. Obest. pl. förekommer i n. i formen göti,
gator. 7. Vokalförlängning framför vissa gamla
konsonantförbindelser (mb, nd m. m.) visar sig i
svagare ansatser på vissa håll i Ångermanland, är
mest utvecklad norrut, i synnerhet i Kalix; lamp,
lamm: lant, land, lank, lång, kal, adj. kall o. d.
Bland konservativa drag, som äro utmärkande
för ångermanländskan och västerbottniskan
gemensamt, kunna framhållas: 1. hufvudaccent på senare
sammansättningsled; 2. komparativformer af typen
rikan(e), rikare; 3. bevarande af -n i sådana fall
som stugun (vb), stugen (ang.). I sydligare
landskap bortfaller n: stugu, stugan (jämtska
m. m.). Andra ålderdomligheter äro utmärkande
för V., men ej för Ångermanland, hvaribland
särskildt märkes bevarande af de gamla diftongerna:
bein eller nordligare bain (ofta med långt a), ben,
röu, röd, röy, tjäderhöna o. s. v., samt bevarande
af gammal kortstafvighet: spet, spett, leva, lefva.
I södra V. är dock förlängning vanlig; i
Nordmaling träffas emellertid utpräglad kortstafvighet
i t. ex. leva, ehuru ej i bete, bitit. I V. kvarstå
i allmänhet i och y i stam framför i, u i ändelse,
och i, u i ändelse kvarstå oförsvagade efter kort
stamstafvelse: misu, vassla (ångl. mese), biti, bitit
(ångl. bete eller beti) o. s. v. Tilljämning visar
sig i skivi, skavt (i n. skövi, hårdt k i båda
fallen), lisi, läst, byri jämte buri, burit m. m.,
och – på ett från sydligare kustmål helt
afvikande sätt – i pluralen daga (mörkt a i
stammen), eller dåga, dagar, mot sing. dag (öppet a,
södra V.), dä (Luleå), de (Öfverkalix). I ång.
tvärtom mörkare a i sing. dag, men öppning i
plur. däga(r). I södra V. finnas dock enstaka
fall af ångermanländsk typ: skäka eller skeka,
skaka (hårdt k). Ord med gammalt kort o, u
i stammen ha i s. (Degerfors), liksom i
Ångermanland, ett ö-aktigt å: löt, lott, löta, lotta; n.
därom (Burträsk) rent å både i låt och <i>låta</I>; fr.
o. m. Pite norrut slutet o i <o>lota</i>, men å i låt.
De viktigaste dialektegendomligheter, som f. ö.
utmärka V. gentemot Ångermanland, äro särskildt
diftongering af både urspr. långa och urspr. korta
vokaler, sannolikt rikast utvecklad i Kalix: bäit,
bita, höus eller häus, hus, båo, bo, bäind, binda,
låonk, lunka, o. s. v. (långt ä i bäit, kort i
bäind o. s. v.); nasalering: länd, land, ann, ån
o. s. v. (nordliga mål), samt i synnerhet
apokoperingen: kâst, kasta (cirkumflekteringen saknas i
Öfverkalix). Några speciella utvecklingar förtjäna
slutligen påpekas: i s. rökt, rödt (neutrum af röu,
adj. röd), brungn, brun, <i>öger<aur</i>, sandbank;
i n.: påiko, åt pojken, åt pojkarna; sammanfall
af b, d, g, med p, t, k, utom i början af ord
(Råneå och Öfverkalix); sammanfall af akut, grav
och cirkumflex till enkel accent (Öfverkalix,
sannolikt finsk påverkan).
Litt.: F. Unander, "Allmogemålet i södre
delen af Vesterbottens län" (1857), F. Widmark,
"Bidrag till kännedomen om Vesterbottens
landskapsmål" (1863), P. Åström, "Degerforsmålets
ljud- och formlära" (1888, 1893; i "Sv.
landsmålen", VI, XIII), E. 0. Nordlinder,
"Lulesocknarnas person- och ortnamn" (1887; ibid. VI), och
J. V. Lindgren, "Burträskmålets grammatik"
(1890, 1919; ibid. XII), H. Geijer,
"Västerbottens folkmål" (i "Sverige", utg. af O. Sjögren,
bd VI).
H. Gjr o. C. P.
Historia. Redan under stenåldern hade V. en
befolkning, ingalunda obetydlig efter tidens
måttstock. Fynden från detta skede träffas på rätt
betydande höjd, i stort sedt mellan 40–100 m.
ö. h., alltså i allmänhet ej kring de nutida stora
kustbyarna. I stället utgöra trakter som västra
delen af Skellefte socken samt Öfverkalix socken
täta stenåldersbygder. De äldsta föremålstyperna
synas kunna ledas tillbaka till döstid (se Dös),
medan de flesta fynden härröra från slutet af
gånggriftstid eller från hällkisttid, alltså öfvergången
mellan det 3:e och 2:a årtusendet f. Kr. Ett
afgjordt inflytande från finländsk stenålder gör sig
gällande såväl af importsaker som i typlån, dock
icke på långt när så starkt som det från Sverige.
Sålunda träffas flera rika fynd af skånska
flintverktyg, däribland två, som äro större än något
annat n. om Mälaren. Det ena af dessa, omkr.
130 mest oslipade yxor och en del flintaffall, är
från Bjurselet i Byske och antagligen ett
boplatsfynd, det andra, 15 verktyg, är från Bygdsiljum
i Burträsk. Flintföremål ha ännu ej anträffats i
Norrbottens läns kustland, däremot ett så långt
åt n. som Kirunatrakten. Massan af stenverktyg
är emellertid af skifferarter, men äfven grönstenar,
kvarts och kvartsit användes. Man kan konstatera
äfven af dylika föremål en stark import
söderifrån, mest af skiffersaker från Ångermanland, men
också af föremål, som räknas till det mest svenska
under denna tid, t. ex. båtformiga yxor (den
nordligaste från Öfverkalix). Vid sidan af dessa många
bevis för sammanhang med det öfriga Sverige (och
på förbindelse med Finland) finns också en mycket
talrik föremålsgrupp, som måste tydas som
själfständig med centrum i Kalix–Torneå och
Kemi–Ule älfdalar. Hit räknas i främsta rummet ofta
mycket stora, tunga hackor, s. k.
Rovaniemi-hackor. Såväl i Sverige som Finland gå dessa
typer sporadiskt långt åt s., i Sverige t. o. m.
Dalarna. Inalles torde 400 à 500 föremål från
stenåldern ha anträffats inom V. Inga fasta
fornlämningar äro med säkerhet konstaterade, men ett
par gånger ha stenvapen anträffats (nordligast i
Morjärv) på metersdjup i någon grusbacke, hvilket
måste tydas som graffynd af ett slag, som
anträffas öfver hela landet söderut. Fynd eller
fornlämningar från bronsåldern äro icke kända inom
det svenska kustlandet, men däremot en yxa af
östeuropeisk typ från Lycksele, Lappland, och en
gjutform till en dylik från Torne älfs finska sida.
Till bronsåldern böra emellertid räknas några i
V. (nordligast i Råneå socken) påträffade enklare
skafthålsyxor af sten. Från slutet af den äldre
järnåldern härstammar ett enstaka, men
utomordentligt rikt fynd (i Stor-Kåge), af största
intresse för hela Nord-Europa, omkr. 15
bronsföremål, hvaraf 4 vackra spännen och resten hela och
fragmentariska hals-, arm- och fingerringar, från
200- och 300-talen, synbarligen importgods från
norra Estland. Fyndet måste beteckna, att V. vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
