Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerås ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(i "Turistfören:s årsskr.", 1918), och Sv. T.
Kjellberg, "Det gamla V." (1920). H. U—én.
Västerås arfförening. Se Tronföljd, sp. 16.
Västerås-Barkarö, socken i Västmanlands län,
Tuhundra härad. 3,174 har. 648 inv. (1920). V.
utgör ett pastorat i Västerås stift, Domprosteriet.
Västerås domkyrka anses i sin äldsta form ha
utgjort en treskeppig tegelkyrka i romansk stil
med tvärskepp och fyrkantigt kor, mellanskeppet
något högre och bredare än sidoskeppen. Två
pelarrader skilde skeppen från hvarandra, och
fönstren voro rundbågiga. Större delen af denna
äldsta kyrka ingår i den nuv. kyrkans västra del
och anses härstamma från slutet af 1100- eller
början af 1200-talet. En större om- och tillbyggnad
företogs på biskop Magnus’ tid i senare hälften
af 1200-talet, då byggnaden utsträcktes betydligt
åt ö., de nya hvalfven gjordes 6 m. högre än
de äldre och koret uppfördes polygont. Magnus’
efterträdare biskop Karl fick 16 aug. 1271 inviga
det nya templet, som han helgade åt Jungfru Maria.
Kyrkan var då som förut treskeppig utan torn,
men prydd af en takryttare. Fönstren voro
rundbågiga, och förutom den västra ingången fick
kyrkan två nya på södra sidan. Utanför kyrkan
tillbyggdes i sydvästra hörnet ett kapitelhus, v.
om norra tvärskeppsarmen en sakristia och där midt
emot v. om den södra ett kapell. Nyss nämnda
dag högtidlighölls sedan årligen med den s. k.
"kyrkmässan", men "Morsmässan" 8 sept. var
dock kyrkans största högtid. 1380 vid en vådeld
afbrunnen, blef kyrkan 1390, då den knappast var
iståndsatt, antänd af hättebröderna, som — för
att hämnas Albrekts af Mecklenburg fördrifning —
med härjning och brand hemsökte Mälartrakterna.
Nästa större ombyggnad företogs på 1460- och
1470-talen af biskop Lydeke Abelsson, då kyrkan
gjordes femskeppig och de yttre skeppen
framdrogos rundt om koret, bildande där en sjusidig
afslutning mot ö. Torn uppfördes i v. med slät
fogstruken tegelmur och hög, slät spira. I v. fick
kyrkan en rikt profilerad tegelportal och öfver
denna ett stort fönster, som insläppte riklig dager
i vapenhuset. Dess yttertak gick i tre fall. En
af kyrkans ytterdörrar, bevarad i
Fornminnesföreningens museum, är af ek med rika götiska
järnbeslag. Troligt är, att Lydeke lät pryda
högaltaret med det altarskåp, som nu har sin plats i
dopkapellet, ett nordtyskt arbete. Ytterligare 11
altaren omtalas, Vår Frus altare, S. Eriks altare,
Själaaltaret o. s. v., af hvilka ännu 1630 4 funnos
kvar på sina platser. Midtskeppet i koret skildes
från sidoskeppen af en låg mur, mot hvilken
korstolarna voro resta. De senare funnos kvar i slutet
af 1700-talet. Där funnos sirade bänkar för
biskopen, slottets ståthållare m. fl., och en stol,
hvarå Jösse Erikssons vapen anbragts, förvaras nu
i Statens historiska museum. Väggar och hvalf voro
putsade hvita med målningar al secco i 1400-
talets maner med slingor och figurframställningar.
Spår däraf funnos vid den sista restaureringen
(1896).
I början af 1500-talet ombesörjde biskop Otto
(Svinhufvud) en tillbyggnad af två rum, ett på
hvardera sidan om tornet. Det på södra sidan
anordnades till kapell, det norra, hvälfdt, blef
kapitelstuga. Det var där Gustaf Vasa i sept.
1523 för domkapitlet framlade Peder Sunnanväders
uppviglande bref till dalkarlarna. Numera används
det förstnämnda rummet till sakristia; det senare
upptas af kyrkans värmeledningsapparat. Vid
denna tid inmurades å ömse sidor om västra
ingången två ännu bevarade stentaflor, den ena,
föreställande Maria med barnet, skänkt af
domprosten Lubertus Veslo 1515, den andra, Johannes
döparen och den helige David, Västmanlands
apostel (se bild till art. David, sp. 1438), skänkt
af dekanen Johannes från Klingesboda 1510.
Härmed hade kyrkan till det yttre i stort sedt erhållit
samma form, som den har ännu i dag, allenast att
taket nu har två takfall i st. f. de forna tre. Men
kyrkans inre bibehöll till 1521 den medeltida rika
utstyrseln, belyst af mångfärgadt ljus från de
olikformade fönstrens glasmålningar. Från början af
1500-talet förskrifver sig det synnerligen praktfulla
altarskåpet öfver högaltaret, ett mästerverk från
Antwerpen, skänkt till kyrkan af riksföreståndaren
Sten Sture d. y. och hans gemål Kristina Gyllenstierna
(se Sture, sp. 511).
29 april 1521 antändes kyrkan af danskarna,
hvarvid tornspiran och yttertaket gingo förlorade.
Det senare ersattes först med halmtak och 1537
med bräder och spån. Tornet återuppbyggdes i
renässansstil under Johan III:s tid, sådant det är
afbildadt i Sueciæ-verket. Emellertid förföll kyrkan.
Johannes Rudbeckius företog sig dess försättande i
värdigt skick. Gustaf II Adolf, änkedrottningen
Katarina Stenbock, Axel Oxenstierna och Magnus
Brahe samt andra magnater och stiftets församlingar
understödde företaget med gåfvor in natura,
och stadens invånare gjorde dagsverken vid
byggnadsarbetet. Torn och tak kopparkläddes, nya
läktare uppfördes, flera hvalf slogos om, och en
del fönster omhöggs. Så slog åskan ned i tornet
9 maj 1691. Genom Karl XI :s frikostighet samt
andras frivilliga bidrag, kollekter o. s. v. erhöllos
dock medel för ett återuppbyggande, och 1695
reste sig åter tornspiran, sådan den nu ter sig (se
pl., fig. 1), uppförd efter ritningar af Nikodemus
Tessin d. y. Tornet är (med tuppen) 102,5 m. högt.
1858—61 företogs en ganska omfattande och
kostsam restaurering, som under H. Zettervalls
ledning utfördes af arkitekten P. J. Ekman och
af såg att göra kyrkan "stilenlig". Bl. a. ommurades
då de till storlek och form olika fönstren, så
att de alla blefvo lika och fingo samma afstånd
från hvarandra. Af de inre 26 pelarna blefvo
de flesta ny- eller ommurade samt delvis omskapade,
likaså åtskilliga hvalf. En mängd murar, som
afstängde grafkoren, borttogs, ny altarring och
predikstol anskaffades, och märkligare epitafier
iståndsattes och upprestes på passande ställen på
kyrkans inre väggar. Kyrkan vann genom denna
reparation visserligen stabilitet, men förlorade
mycken målerisk effekt och arkeologiskt värde till
följd af en därvid visad brist på kärlek till de
många detaljerna från olika tider. Vissa
byggnadsdelar och föremål vrakades totalt, t. ex.
portaler med sina gamla sirade portar, andra sändes
till Statens historiska museum.
Under Agi Lindegrens ledning utfördes 1896
—98 en ny reparation. Den ledande grundtanken
därvid blef, att nutiden, med pietetsfullt
bibehållande af det gamla, hvilket hade något som helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
