Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västerås ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
många präster ihågkommo detta kloster i sina
testamenten, men det uppnådde aldrig någon
större betydenhet, hvarför ock dess bidrag till den
af Gustaf I 1523 utkräfda gärden från kyrkor och
kloster utmärkte sig genom sin ringhet. Dess
byggnad var dock den förnämsta på platsen,
hvarför konungen där tog sin bostad vid riksdagen
1525, vid 1527 års riksdag höllo ständerna sina
sammanträden i klostrets konventstuga, och på
klostergården hyllade ständerna 1544 prins Erik som
tronföljare. Vid förstnämnda tillfälle anställde
konungen räfst med klostret, enär han förnummit,
att åtskilliga norska munkar i klostret begett sig
ut i landet, särskildt till Dalarna, för att
uppvigla folket. Konungen utvisade ur landet priorn
Robertus, som var utlänning, och tillsatte i hans
ställe en svensk man vid namn Nikolaus Andreæ,
som dock endast några få år förestod klostret.
1528 upplöstes nämligen konventet, och de munkar,
till hvilka konungen hyste förtroende, blefvo
förordnade till kyrkopräster. Klosterbyggnaderna
refvos, och från dem hämtades material till slottets
uppförande.
C. S–e.*
Västerås län. Se Västmanlands län.
Västerås ordinantia. Se Västerås recess.
Västerås recess och Västerås ordinantia
kallas de för den svenska kyrkans ställning
afgörande beslut, som fattades vid en riksdag i
Västerås midsommartiden 1527. De ständiga
upproren i riket, kronans uttömda tillgångar och det
rykte, som mångenstädes uppkommit och väckt
oro, att Gustaf Vasa ville införa en ny tro,
föranledde denne på våren 1527 att sammankalla
rikets ständer till ett allmänt möte, en riksdag.
Riksdagen hade urspr. utlysts till Söderköping,
men mötesplatsen ändrades inom kort till Västerås
på grund af oroligheterna i Dalarna. I Västerås
samlades vid trefaldighetstid (16 juni 1527)
ridderskapet och adeln, 4 biskopar jämte några
domkapitelsmedlemmar, köpstadsmän och bergsmän
samt ombud för allmogen. För gången af
förhandlingarna, hvilka egde rum i dominikanklostret, är
man hänvisad till Peder Svarts många år senare
gjorda skildring i ”Gustaf I:s krönika”, ur hvilken
alla senare författare direkt eller indirekt ha
öst. Denna berömda skildring är dock i
tidsbestämmelserna förvirrad och i uppgifterna, delvis
åtminstone, tydligen opålitlig. Af andra skäl kan
det anses otvifvelaktigt, att beslutet, själfva ”recessen”,
måste dateras till midsommartiden, d. v. s.
till omkr. 24 juni; då måste sålunda allting anses
ha varit afgjordt. Under tre af de föregående
dagarna skulle enligt Peder Svart de egentliga
förhandlingarna ha egt rum. Närmare kan ej tiden
bestämmas, då en helgdag och en söndag inföllo
under föregående vecka, på hvilka dagar
förhandlingarna möjligen hvilade. På första
förhandlingsdagen upplästes konungens propositioner utaf
kansleren, som möjligen var Laurentius Andreæ.
Den framställning Peder Svart ger af dessa
öfverensstämmer icke med den officiella redaktionen, som
är känd. Den senare innehåller dels ett försvar
mot de beskyllningar, som gjordes konungen, dels
en framställning af de ”brister”, som förefunnos,
nämligen folkets ostadighet och benägenhet till
uppror, kronans otillräckliga inkomster, adelns
fattigdom och den kyrkliga söndringen, dels
slutligen en förklaring af konungen, att han vore
beredd att nedlägga regeringen. Efter denna
framställning följde oppositionen från biskop Brask och
herr Ture Jönsson, konungens vredgade genmäle
och afsägelsen af kronan. Då konungen gick sin
väg, uppstod förvirring, som varade åtminstone
under ett par dagar, tills slutligen det kungliga
partiet bland adeln, understödt och framdrifvet af
menige man, tvingade biskoparna och deras anhängare
bland högadeln till eftergift. Efter upprepade
budskickningar lät konungen slutligen förmå sig
att återvända till ständerna, och beslutet
uppsattes nu efter hans vilja. Härförut hade de
världsliga stånden antagligen enat sig om de svar
på propositionerna, som ännu finnas bevarade. Det
synes ha varit någon dag mellan svarens uppsättande
och beslutets slutredigering, som den berömda
disputationen mellan Olaus Petri och Peder Galle
egde rum (svårligen dagen efter konungens bortgång
ur klostersalen, såsom Peder Svart uppger).
– Beslutet, den s. k. recessen, utfärdades af
de världsliga riksråden i de världsliga ständernas
namn, medan biskoparna i en särskild urkund
gåfvo sitt samtycke till känna. Recessen innehåller
en framställning af de fyra ”brister”, som
konungen påpekat, samt ständernas svar i fråga om
sättet att ”bota” dem: 1) de skulle hvar i sin
stad hjälpa till att undertrycka och bestraffa
uppror; 2) biskoparna skulle ”ej rida med flere karlar”,
än konungen bestämde, och följaktligen till honom
öfverlämna sina slott och fästen samt efter träffad
öfverenskommelse sina öfverflödiga inkomster; det
senare skulle gälla äfven domkyrkornas, kanikernas
och delvis äfven klostrens öfverflödiga ”räntor”,
hvarjämte konungen skulle få uppbära alla sakören
af kyrkans landbor; 3) ridderskapet skulle återfå
alla gods, som af deras förfäder blifvit gifna,
sålda eller pantsatta under kyrkor och kloster
alltsedan ”konung Karls räfst” (1454) efter
vederbörligen presterad bevisning; skattejord skulle i
allmänhet utan vidare gå tillbaka; 4) de skulle hvar
i sin stad tillbakavisa det rykte, som uppkommit
med afseende på den nya läran, hvarjämte anhålles,
att Guds ord allestädes skulle rent predikas.
Originalurkunden, numera förlorad, beseglades af
rådet, frälset samt några köpstadsmän och bergsmän.
– Med Västerås ordinantia menar man
den kungliga förordning, som vid samma tillfälle
uppsattes, afseende dels att ge verkställighet åt
riksdagens beslut, dels att reglera andra i nära
samband därmed stående förhållanden. Ordinantian
bestämde angående prästerskapets ställning, dels till
konungen, dels till menigheten. Den andliga
domsrätten upphörde utom i ett fåtal mål, och prästerna
skulle i allt, som ej rörde deras ämbetsutöfning,
lyda under världslig domstol. Konungen blef
kyrkans verkliga öfverhufvud, och förbindelsen med
påfven och den katolska kyrkan upphörde. –
I en öppen skrifvelse af 27 juni utvecklade
riksens råd de fattade beslutens rätta innebörd i
syfte att lugna allmänheten. I denna skrift
berördes äfven några af ordinantians föreskrifter.
Längre fram författade Laurentius Petri en utförlig
förklaring och motivering utaf recessens och
ordinantians innehåll. Reformationen blef visserligen ej
genom dessa beslut genomförd i fråga om
bekännelsen, men läro- och predikofrihet bereddes åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
