Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västindisk spenat ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företrädda, den förra företrädesvis inom landskapets
östra och mellersta delar. Där finnas visserligen
äfven ganska stora områden af leptitformationen
(såsom Salafältet, Ramsberg–Norbergsfältet,
Uttersberg–Köpingsfältet, hvart och ett åtskilliga
mil i längd), men hufvudmassan utgöres af gnejser,
om än fläckvis mera granulitiska (såsom strecket ö.
om Västerås). Däremot är den lagrade
berggrunden inom den till Örebro län hörande, västra
landskapsdelen öfvervägande att hänföra till
leptiterna eller hvad man förr, sannolikt med orätt,
benämnde "det yngre urberget". Häri ingå utom
rena leptiter (granuliter, hälleflintgnejser) äfven
kvartsitiska varieteter, ibland hornbländeförande,
ofta porfyroidiska, samt kalksten och
glimmerskiffer. Längst i v. invid Torrvarpen m. fl. till
Svartälfsdalen hörande sjöar möter ett särskildt
parti, det s. k. Grythyttefältet, som genom
verklig diskordans skiljes från det äldre urberget och
på hvilket ansenliga massor af konglomerat,
dolomit och lerskiffer äfvensom vulkaniska
tuffbergarter och lavor (kvartsporfyrer och olika slag af
hälleflintor) trycka en mycket ovanlig prägel.
Grythyttefältet räknas till den yngre, s. k.
bottniska afdelningen af urberget. Jämte dessa
skiffriga bildningar uppträda de massformiga, särskildt
graniterna, i mycket stor mängd. Sålunda så att
säga kringramas de leptitiska områdena till större
delen af graniter, bland hvilka den grofkorniga
Örebrograniten spelar hufvudrollen, hvarjämte stora
fält af yngre pegmatitartad granit visa sig inom
dess östra del. Dessutom finnas snart sagdt otaliga
dioritpartier (såsom i närheten af Sala, Björkesta,
Ramnäs och inom Örebro län) samt på flera ställen
diabas, dels och särskildt inom nyssnämnda
område såsom gångar fortlöpande i n. n. v. – s. s. ö.,
dels ock såsom breda, stockformiga partier
(Salatrakten). Till urbergets leptitformation höra de
mera utbredda partierna af urkalksten, hvaraf
landskapet eger sammanhängande massor af större
längd och ytvidd än måhända något annat
landskap i riket. Främst därvid är det kalkstensfält,
som från södra ändan af sjön Älflången med
mindre afbrott fortgår förbi sjöarna Vikern,
Åsbosjön, Fåsjön och Rossvalen till Håkansboda i
Ramsbergs socken. Den största mäktigheten uppnås
inom bältets sydvästra del. Ett annat, mycket
ansenligt område tillhör Grythyttefältet och
uppträder på ömse sidor om sjön Torrvarpen och
fortsätter mot n. v. in i Värmland, där det omfattar
Långbans bekanta malm- och mineralförekomster.
Kalkstenen växlar både till utseende och till kemisk
sammansättning inom vida gränser. Man träffar
hvita, gråa, ljusgula, rödletta och gröna
varieteter, grofkorniga och finkorniga, marmorarter och
simpla kalkstenar i vanlig mening. Vidare kunna
somliga benämnas rena kalkstenar, medan andra
ega en så hög halt af talkjord, att de måste kallas
dolomiter. Dessa sistnämnda råda i fältet kring
Torrvarpen. – Som bekant tillhör V. vårt lands
på grufvor och mineralfyndigheter rikaste område.
Bland järnmalmsgrufvor må erinras blott om
Norbergsfältet, Riddarhyttan, Stribergs-, Stripa-,
Dalkarlsbergs-, Stråssa-, Pershytte-, Klacka- och
Lerbergs-, Ställbergs-, Haggruf- och Blankafälten
samt sydligaste ändan af Grängesbergs malmstreck
eller Lombergsfältet m. fl. Af de olika
järnmalmtyperna träffas t. ex. kvartsrandiga blodstenar,
s. k. torrstenar, inom Norbergsfältet och Striberg;
skarnmalmer allmänt; kalkmalmer i Sköttgrufvan
samt manganhaltiga vid Klackberget i Norberg,
Gamla Ställberg o. s. v. De senare typerna
benämnas från metallurgisk synpunkt ofta kvick- och
biandstenar. Bland koppargrufvorna erinra vi om
Nya Kopparbergs grufvor samt Håkansbodafältet
och bland silfvergrufvorna om Sala, Hällefors och
Guldsmedshyttan. Men utom dessa och dylika
viktiga malmförekomster ega många gruffält rykte i
rent vetenskapligt afseende för intressanta
mineralfyndigheter, så t. ex. Bastnäsberget i
Skinnskattebergs socken främst för sin "tungsten" m. fl.
ceriummineral, men äfven för tellur-, vismut- och
koboltmineral, Dalkarlsberget, i närheten af Nora
stad, för volframmineral, Käringbricka i
Västerfärnebo socken för kromhaltig rutil, Gyttorps
grufvor i Stribergstrakten för större mängder af ortit,
Yxsjö gamla koppargrufva i Ljusnarsbergs socken
för sin scheelit. Vårt lands kanske största
molybdenförekomst, Uddgrufvan, ligger strax n. om
stationen Silfverhöjden i Ljusnarsbergs socken, och ett
bland våra största fältspatsbrott vid Kolsva o. s. v.
– Stor omväxling erbjuda äfven de lösa l. kvartära
bildningarna. Af de för Sverige utmärkande
rullstens- eller sandåsarna framstryka genom
provinsen dels flera hufvudåsar, såsom Badelundaåsen,
Strömsholmsåsen, Köpingsåsen, Norrköpingsåsen
m. fl., dels ett mycket stort antal biåsar, hvilka
som bifloder tillstöta från sidan. Egendomligt är,
att de (is-)floder, af hvilka dessa biåsar bildats,
nästan utan undantag synas ha flutit på från n. ö.
lutande plan. Emellertid har under tiden efter
isperioden landets höjning försiggått vida hastigare
inom landskapets nordvästra än i dess östra del.
Den "marina gränsen", d. v. s. den höjd, ofvanom
hvilken hafvet efter istiden aldrig stigit, ligger
inom nordvästra delen omkr. 200 m. öfver den
nuv. hafsytan; inom den sydöstra går den
åtskilliga tiotal meter lägre. Också träffas inom det
förra området mycket vidsträckta partier af sådan
höjd, att de aldrig (efter istiden) varit sänkta
under hafsytan. Dessa sakna sålunda h. o. h.
hvarfvig (glacial) lera och dylika för jordbruket i
hög grad betydelsefulla bildningar.
S-s.
V:s folkmål ha dels uppsvensk, dels
mellansvensk natur. De nordligt färgade
"bergslagsmålen" uppfylla landskapets större del,
nämligen det allra mesta af Västmanlands län, och af
Örebro län nordöstra tredjedelen efter en linje
med hufvudriktning n. v. från Köping. Ett
grunddrag hos dem är en egen tongång och ett visst
tryck på ändelser, med däraf beroende
vokal- och konsonantkaraktärer. Sålunda bevaras
ändelse-e som verklig e- l. ä- vokal: sittär, tvunjen,
tvungen, egändōm; vidare a som a, ljust eller
mörkt: sitta, klocka o. s. v.; och u, o behålles
i sv. fem.-pluraler (se nedan). Den norrländska
förmjukningen af k, g, ng uppträder som ett
därmed delvis förbundet drag i t. ex. tatje, taket,
sättjen, säcken, länje, länge, byddja, bygga, äntja,
änka; vidare kvarstående hårda g i bärg, älg,
-ar o. d. (men bärre l. bärje, älen l. äljen). Detta
sista drag går icke ned till Mälaren – det har
i sin utpräglade form mera nordligt tycke –
men väl de andra; dock gradvis aftagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
