- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
419-420

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Västindisk spenat ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(förmjukningen t. ex. blott i relikter som myttje,
mycket, Ängebacken, med e), och i stort kan man
skilja på ett nedre Mälarbälte emot ett (eller två)
öfre. En annan indelning – gällande äfven
landskapet i öfrigt – kan fås af pluralformerna.
Obest. plur. har inom "bergslagsgruppen": af
a-dekl. allmänt -ar, ex. drängar, käringar, dock -er
i n. v. (Ljusnarsberg); af o-dekl. allmänt -ur, men
ö. om Svartån norrut -&#969;r, söderut -år: pigur,
resp. -&#969;r, -år. Best. plur. har resp. dränganä,
piguna
och -&#969;nä mot n., drängana, piguna och
-åne mot s. Mellan Svartån och Sagån inträder
äfven eljest västuppländskan, med sina n-former i
gatan (norrut gatun), tanden, skogane(n), nättren,
konen, benen
o. s. v., sin kortstafvighet i t. ex.
leva, tåla, och sina rena å i son, råg, folk m. m.,
allt gentemot det öfriga V. Sagån är dock
accentgräns. "Bergslagsområdet" i V. har f. ö. t&#333;m,
dimbu, dimmig, delvis stönd, stund, valler, vållar
m. m., och nordligt t. ex. huppa, hoppa, sela,
sele, rolen, rolig, kunn int håll sä, kunde inte hålla
sig (synkope). – Väster om Köping vidtar det
andra hufvudområdet för V:s språk; det sträcker
sig från nedre Hedströmmen söder–nordvästut. De
nämnda dragen ha där utplånats så godt som alla.
Ändelsetrycket är normalt, det heter regelbundet
sitter, piger o. d., och ä-färgadt -a börjar
uppträda: sittä. Försvagning inträder af annan,
mellansvensk typ: bärj, -e (men blott mycke), dimma,
och oftast binna. Trakten kring Kungsör–Arboga
och in i halfva Fellingsbro har dock binda; plur.
får där sitt typiska n: drängana, pigena. Torpa
socken i s. har emellertid dränga, pig&#969;, och äfven
eljest sörmlandsmål, hvilket annars är främmande
för V., utom i enstaka drag vid Mälaren (Ängsö
med e-färgadt ä m. m.). Närkesmålet däremot
går långt upp i Örebrolänsdelen: Nora och Linde
bergslager till södra Ramsberg och in i
Fellingsbro ha dräng&#257;r och pigera och best. sing. pig&#257;;
Viker (i s. v.) har t. o. m. ett svagt markeradt
Viby-i. I resten af V., Grythyttan och Hällefors
socknar m. m., möter fullt götamål af värmländsk
karaktär: binne, binda, häster, -era l. -ane, revet,
rifvit (med skorrande r), sup. blåsst, m. m. – Som
synes, mötas i V. flera dialektströmmar ("renast"
västmanländsk är sträckan Fellingsbro–Köping–
Västerås), och mest går det dalska tycket igen,
minst det sörmländska. Mälaren har varit en nog
så stark språkgräns och kännes så än, ehuru
mycket i de allmänna dragen är gemensamt, desto
mera nu, när riksspråket tränger förmedlande in;
och detta är i sin tur byggdt ej mindre på dess
norra än på dess södra strand.

Den metodiska utforskningen af V:s mål har
först på senare åren tagits upp, genom
Landsmålsarkivet i Uppsala, men intet däraf har publicerats.
Från äldre tid äro "Anteckningar om V:s
folkspråk" af L. F. Leffler i "Sv. fornm.-fören:s
tidskr.", II (1873), en ordlista från Norberg af R.
Blumenberg i "Västmanlands fornm.-fören:s
årsskr." (1874), "Bergslagshistorier" af E. Bore
(1889; Lindes mål) samt Västmanlands-Dala
landsmålsförenings samlingar a-d (1877–81). En
gammal källa (fr. 1770-talet) är Herweghrs "Idioticon
Vestmannicum", som börjat utges genom
S. Landtmanson.

-e-.

Historia. Af Sveriges territoriella daning
under tiden närmast efter den stora landisens
afsmältning kan man vänta, att Mälarlandskapen
blifvit koloniserade västerifrån, och den
arkeologiska vetenskapen har också under senare tid till
fullo ådagalagt, att så varit fallet. Men V. har
dock fått sitt namn såsom västmännens land i
förhållande till Uppland, emedan detta var
hufvudbygden under den tid, då uppsvearna samlade
Sveriges bygder under sin ledning, d. v. s. under
järnåldern. V. sträckte sig under medeltiden från
Sagån i ö. till Järleån i v. längs Mälarens och
Arbogaåns norra stränder. Säterbo, Kung-Karls
och Torpa socknar hörde då ännu ej till V., utan
till Södermanland, med hvilket de två sistnämnda
socknarna fortfarande äro förenade i kyrkligt
hänseende. Endast två bergslager, Silfverbergslagen
(omkring Sala grufva, som omkr. 1510 började
bearbetas) och Lindesberg, betraktades under
medeltiden som Västmanlandsbygd, men redan i 1413
års skattebok upptas Lindesberg under Örebro län.
Norbergs och Skinnskattebergs bergslag, där
grufdriften var i gång på 1300-talet, räknades under
hela medeltiden till Dalarna, och Noraskog, där
bergsbruket något senare vann insteg, hörde i
världsligt hänseende till Närke eller Örebro län
och i kyrkligt till Strängnäs stift. 1579 lades
dock Noraskog under Västerås stift, hvilket ledt
till Västmanlandsnamnets utsträckning v. om
Järleån. De norrut belägna västmanländska socknarna
Grythyttan, Hjulsjö, Hällefors, Järnboås och Nya
Kopparberget eller Ljusnarsberg voro vid nyare
tidens början mestadels skogsmarker. Men på
1600-talet utsträcktes bruksrörelsen äfven dit; och
då denna till stor del bedrefs genom inflyttade
finnar, uppstod där en s. k. "finnmark", hvars
befolkning ända in i 1800-talet bevarade spår af
sitt finska ursprung. Det egentliga V. hade af
ålder gemensam lagman med Dalarna, men denna
landsända hade i Dalalagen sin egen redaktion af
Västmannalagen, efter hvilken häradshöfdingen i
Dala hundare dömde i alla Dalarnas socknar. I
senare tider hade Dalarna stundom egen lagman.
– Under den senare medeltiden var det
egentliga V. vanligen fördeladt på två län: Västerås
län, hvartill äfven hörde Dalarna, vanligen med
en underfogde i Dala hundare samt Laglösaköpings
(Köpings) län, omfattande Åkerbo härad,
understundom förenadt med Örebro län. Att det förra
länet, som hört till drottning Margaretas lifgeding,
sedan under en lång följd af år kom i Nils Stures
händer och slutligen under riksföreståndarnas
fatabur, fick den största betydelse för unionens och
Sveriges historia. Gustaf Vasa bröt sönder det
stora länet, och sedan voro de södra delarna däraf
gång på gång bortförlänade. Så hade Gustaf
Vasas änka Strömsholms län som lifgeding under
en lång följd af år, Gustaf (II) Adolf under kort tid
större delen af V. som hertigdöme, Maria Eleonora
likaledes Strömsholms län m. m. och likaså under
mer än ett hälft århundrade Hedvig Eleonora.
Först genom 1719 och 1720 års regeringsformer
sammanslogos Västerås och Strömsholms län
definitivt till det nuv. Västmanlands län.

Af litteratur rörande V. eller delar af detsamma
må, frånsedt åtskilliga akad. afh., till allra största
delen på latin, från 1700-talet, nämnas G. De
Geer, "Om Skandinaviens geografiska utveckling

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:05:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free