Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vätersholm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
433
Vätersholm-Vätesuperoxid
434
rikligt i solen och öfriga själflysande himlakroppar
(se Spektralanalys och Spektrum, pl. I),
men på jorden anträffas det endast sällan i fritt
tillstånd (i vulkangaser och i gaser, som bildas vid
förruttnelse); däremot ymnigt i förening med syre,
hvilken förening är vatten, samt i organiska ämnen.
Det fria vätet, vätgasen, förr kallad brännbar
luft, kan erhållas ur vatten genom elektrolys (i
närvaro af någon syra eller bas) eller genom
inverkan af någon starkt positiv metall, såsom
kalium, natrium eller kalcium vid vanlig tempera-
tur samt af järn vid glödgningstemperatur. Äfven
om man glödgar kol i vattenånga, bildas vätgas,
dock blandad med kolsyra eller koloxid. Ur salt-
syra eller svafvelsyra kan vätgas erhållas genom
inverkan af metallerna zink eller järn (se K i p p s
apparat). Ur lösningar af kalium- eller na-
triumhydrat kan man framställa vätgas genom
inverkan af kisel (silicium) eller af vissa metaller,
såsom aluminium. Om teknisk framställning af vät-
gas se nedan. Vätgasen är det lättaste af alla äm-
nen, med eg. v. (i förhållande till luft) 0,0095 och
14,4 gånger lättare än luft (l liter vätgas väger blott
0,08995 gr.). Den är färglös, utan lukt och smak, i
det närmaste olöslig i vatten, brännbar i luft och ej
giftig. Vätgaslågan är endast svagt lysande, men
mycket het, ty vid vätets förbränning (förening
med syre) utvecklas en betydlig mängd värme.
l gr. vätgas utvecklar nämligen vid förbränning
(till flytande vatten) 34,200 värmeenheter. En
blandning af vätgas med luft eller syrgas explo-
derar våldsamt vid antändning, hvarför den kallas
knallgas (se d. o*.). Vätet kan förbrinna äfven på
bekostnad af kemiskt bundet syre. Om man t. ex.
upphettar kopparoxid i vätgas, upptar den senare
kopparoxidens syre och ger därmed vatten, h var-
vid koppar återstår. Vätgas är således ett i
många fall utmärkt reduktionsmedel. Genom stark
sammantryckning och afkylning har man lyckats
förtäta vätgasen till en vätska, som kokar redan vid
- 252,5° och stelnar vid -258°. Då vätgasens
kritiska temperatur ligger så lågt som vid -241°,
är väte näst helium den svårast förtätbara af alla
gaser. Flytande väte har den lägsta eg. v. af
alla vätskor, nämligen 0,07. Vätets spektrum i
urladdningsrör är mycket karakteristiskt (se pl. I
till Spektralanalys). - Vätets atomvikt,
som tecknas H, blir 1,008, om syrets, såsom
numera är brukligt, sättes till jämnt 16. Vätgas
absorberas vid vanlig temperatur starkt af metallen
palladium (se d. o.) och förenar sig vid upphett-
ning med vissa metaller, såsom kalium, natrium,
litium och kalcium, till hydrider, t. ex. NaH, CaH2.
Föreningar af väte med icke metalliska grundämnen
ha ganska olika egenskaper. Saltbildarnas förenin-
gar med väte äro syror, kallade vätesyror (se
d. o.), och i allmänhet ega vätets föreningar med
negativa radikaler sura egenskaper (jfr Syra).
Vätets förening med syre, eller vatten, är ett neu-
tralt ämne, men öfvergår, om vätet delvis ersattes af
negativa radikaler, till syror eller, om vätet delvis
ersattes med positiva radikaler, till baser. Vätets
föreningar med kväfve ha olika natur. Ammoniak,
H3 N, förenas med syror till salter, likaså hydrazin,
H2N-NH2; men däremot är diazoimid 1. kväfve-
vätesyra, HN3, en utpräglad syra. Vätets förenin-
gar med kol, H4C, och silicium, H4Si, äro gas-
formiga, indifferenta ämnen. - Om väte som
beståndsdel i kväfveatomen och andra grundämnens
atomer se Atommodell i Suppl.
Under 1800-talet var vätgasens användning nästan
uteslutande inskränkt till fyllande af luftballonger,
och redan därigenom har under Världskriget till-
verkningen af vätgas erhållit en förut oanad om-
fattning, så att nya tillverkningsmetoder blifvit
behöfliga. Som exempel på behof vet af vätgas
under kriget kan anföras, att de stora zeppelinarna
kräfva en gasvolym af bortåt 50,000 kbm. Till
deras fyllande användes flyttbara gasapparater med
en effekt af 300 kbm. pr timme, som arbetade
efter "siliciummetoden", bestående i upplösning af
kisel (framställd genom reduktion af kvarts i elek-
triska ugnar) eller högprocentigt kiseljärn i varm
natronlut, enligt reaktionsformeln:
Si + 2NaOH + H20 = Na2Si03 + 2H2
Kisel Natriumsilikat
I st. f. kisel kan äfven användas aluminiummetall.
Under senaste årtionden ha emellertid flera nya
användningar för vätgas tillkommit såsom för svets-
ning och skärning af metaller (se A u t o g e n
metallbearbetning. Suppl.), för framställ-
ning af syntetisk ammoniak enligt Habers metod
samt för rening och härdning af fett. Bland me-
toder för framställning af vätgas till dylika ända-
mål märkas:
1. Elektrolys af vatten, försatt med något alka-
liskt ämne, såsom kaustikt natron eller pottaska.
Metoden är på grund af den relativt stora åtgången
af elektrisk kraft (bortåt 6 kilowatt-timmar pr kbm.
gas) ej särdeles billig, om man ej har direkt
användning för den samtidigt bildade syrgasen
(t. ex. för autogen metallbearbetning).
2. Komprimering af "vattengas" (se G e n e r a-
t o r g a s, sp. 919) vid låg temperatur. Om
nämnda gasblandning, som består af ungefär lika
volymer vätgas och koloxid, medelst flytande luft
afkyles under -200° och samtidigt komprimeras,
så förtätas största delen af koloxiden (hvars kok-
punkt under vanligt tryck ligger vid -192°), så
att nästan ren vätgas återstår.
3. Reduktion af vattenånga medelst glödande
järn. Det därtill behöfliga, pulverformiga järnet
framställes genom reduktion af järnmalm medelst
"vattengas", hvarpå man vid 800° leder vatten-
ånga öfver järnmassan, då denna reducerar vatten-
ångan till vätgas och själf förvandlas till järnoxid.
Sedan denna ånyo reducerats med "vattengas",
kan den sönderdela nya mängder vattenånga
o. s. v. K- A. V-g.
Vätersholm (gammal form Vothersholm), slott
i Södra Vings socken, Älfsborgs län, på en
holme i sjön Mogden. Det innehades i slutet af
1300-talet jämte den närbelägna, i början af 1900-
talet styckade egendomen Hökrum af tyske ridda-
ren Heyne Snakenborg, som fått godset med sin
hustru Bengta Gustafsdotter af Sturesläkten (tre
sjöblad), men måste afstå det jämte andra gårdar
i Västergötland till drottning Margareta. Hon
testamenterade dem till Gudhems kloster, men
Snakenborg fick behålla Hökrum till sin död.
V. omtalas sedan ej, men Hökrum egdes seder-
mera af släkterna Brahe, Sparre, Baner, Holst
m. fl. E. A-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
