Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vätersholm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
435
Vätesvafla-Vättern
436
syre, H2 02, upptäckt 1818 af Thónard, uppstår
till ringa mängd vid många ämnens syrsättning i
närvaro af vatten. Spår af vätesuperoxid finnas där-
för ofta i luften och nederbörden. Vätesuperoxiden
f ramställes, enligt Thénards metod, af bariumsuper-
oxid, som erhålles, om man vid passande temperatur
upphettar bariumoxid i luft. Bariumsuperoxiden
inröres i utspädd svafvelsyra, till dess syran blir i
det närmaste neutraliserad. Vätskan afhälles från
olöst bariumsulfat och af dunstas i luftförtunnadt rum.
Numera har man börjat framställa vätesuperoxid ur
natriumsuperoxid eller natriumpersulfat eller ge-
nom elektrolys af föga utspädd svafvelsyra. I vat-
tenfri form utgör superoxiden en sirapstjock, färg-
lös vätska, af eg. v. 1,46. I denna form kan den
ej förvaras, ty den sönderfaller snart under värme-
utveckling (den är alltså endotermisk, se Termo-
kemi, sp. 920-921), i vatten och syrgas, och
denna sönderdelning kan af obetydliga anledningar
stegras till explosion. I utspädd lösning är den
däremot ofarlig, ehuru äfven sådana långsamt ut-
veckla syrgas, som kan spränga sönder förvarings-
kärlet, om detta är alldeles lufttätt tillslutet.
Vätesuperoxid är ett kraftigt oxidationsmedel,
som bleker färgämnen, oxiderar svafvelmetaller till
sulfat o. s. v. Åtskilliga ämnen, som innehålla löst
bundet syre, t. ex. silfveroxid, öfvermangansyra,
ge med vätesuperoxid vatten och syrgas (jämte
silfver eller lägre oxider af mangan). Koncentrerad
vätesuperoxid förorsakar på huden hvita fläckar och
blåsor, men i tillräckligt utspädt tillstånd är den
ett utmärkt och ofarligt antiseptiskt medel, t. ex.
för sårbehandling, som gurgelvatten m. m., och ut-
gör den verksamma beståndsdelen i en del toalett-
medel, munvatten o. s. v., såsom hydrozon, oxyge-
nol m. fl. I industrien har vätesuperoxid på de
senare åren fått betydande användning till blek-
ning af fjäder, ull, siden, elfenben o. d. Den nytt-
jas äfven vid renovering af taflor, hvilka under ti-
dernas lopp blifvit mörka därigenom, att i deras
blyhaltiga färger uppstått svafvelbly. Tvättas taf-
lorna med vätesuperoxid, oxideras svafvelblyet,
och färgtonen blir därigenom ljusare. Äfven
kan man använda vätesuperoxid för att göra
mörkt hår blondt. Numera finnes i handeln dels
ungefär 3-procentig, dels 30-procentig vätesu-
peroxid (perhydrol). K. A. V-g.
Vätesvafla, kem. Se Sv af vel vät e.
Vätesvafladt svafvelammonium, kem., föråldradt
namn på ammoniumsulfhydrat (se d. o.).
Vätesvaflebad. Se Gasbad.
Vätesyra, kem., en förening af väte med en salt-
bildare eller därmed analoga radikaler (fluor, klor,
brom, jod; cyan, ferro- och ferricyan o. s. v.).
Under 1800-talets förra hälft ansåg man som syra
en negativ oxid, eller h vad man nu kallar syre-
anhydrid, och trodde, att syret var en gemensam
beståndsdel i alla syror. Sedan det blifvit bevi-
sadt, att saltsyran icke innehåller något syre, ansåg
Berzelius, att denna syra och därmed analoga bilda
en särskild klass, kallade vätesyror. Se f. ö.
Syra samt S y r e s y r o r. P. T. C.*
Vätgas, kem. Se Väte.
Vätgaselddon. Se Elddon, sp. 164-165.
Vätska, fys., kallas en kropp i flytande aggre-
gationstillstånd. Den karakteriseras däraf, att dess
volym är bestämd, för gifven temperatur, hvar-
emot formen uteslutande beror på det inneslutande
kärlet. Jfr Värme. - Om graden af vätskors
lättrörlighet se Viskositet, oin deras u t-
str öm n in g se d. o. E. O. S. (T. E. A.)
Vätskebroms, artill., detsamma som hydrau-
lisk broms (se d. o.). Jfr Rekyl och R e-
kylhämningsmedel.
Vätskekompass. Se Kompass, sp. 693, 694.
Vätskepulverisatör, med. Se Pulverisatör
och Lignosulfit.
Vätskestråle, fys. Se Utströmning.
Vätskeströmbrytare, fys. Se I n d u k t o r i-
um, sp. 587, och Strömafbrytare.
Vättak, socken i Skaraborgs län, Vartofta härad,
Slättängs tingslag. 1,493 har. 263 inv. (1920).
V. är annex till Hvalstad, Skara stift, Vartofta
kontrakt.
Vättar (isl. vættr, "väsen") voro enligt den
nordiska folktron ett slags demoner, som dels utgjordes
af aflidnas andar, dels voro identiska med de däraf
utvecklade s. k. "alferna" och "älfvorna" (se dessa
ord), men som alltid voro fästa vid en viss ort,
såsom hvars, oftast i djurgestalt (bock, orm, groda
m. m.), uppträdande skyddsandar de betraktades.
Vättarna voro af en mängd olika slag alltefter
vistelseort och verksamhet. Landvättar bo i
skogar, kullar och forsar, bergvättar i
bergen, tomtevättar, till hvilka tomtegubben
eller nissen (se Nisse) hör, i husen. Några äro
hulda eller goda vättar, andra onda eller
menvättar. Julvätten måste blidkas medelst julgåfvor
och är sålunda en sorts motsats till den från
Tyskland importerade "julbocken", som utdelar gåfvor.
I den fornisländska poesien kallas valkyrjorna
stundom "(hjälm)vättar". – Vätteljus är i
Skåne namn på ett slags petrifikat (belemnit, se
d. o.), som anses lysa vid jultid och hjälpa mot
sådant ondt, som af vättar föranledts. Äfven den
vilda, hvitblommiga Bellis perennis
("tusenskönan") har i folkspråket namnet "vätteljus",
liksom Lathræa squamaria, för sin underjordiska
växt och sitt mystiska utseende, blifvit egnad
vättarna under namnet vätteros. Att offra åt
vättarna var enligt den äldsta nordiska
kyrkorätten ett hufvudkännetecken på hedendom. Icke
förty har detta bruk på åtskilliga håll fortlefvat
ända intill våra dagar, i det att man på s. k.
vättehögar utlagt mat, hållit bön och hälsat
vättarna.
Ad. N-n.
Vättehögar. Se Vättar.
Vätteljus. Se Belemnit och Vättar.
Wätterhamn. Se Riddermarck, Lars.
Vättern, Sveriges näst största sjö och Europas
med afseende på storleken fjärde; dess areal
beräknas till 1,899 kvkm. oberäknadt öarna. Den
har en långsträckt oval form med 128 km. längd
och en högsta bredd af 31 km. (se kartan öfver
Sverige, blad III och IV i bd 29). Dess höjd öfver
hafvet är 88,2 m. Dess morfologi är helt olika
Vänerns (se d. o.). I st. f. att vara blott ett
öfversvämmadt slättlandsparti som Vänern, intar V. en
markerad, tektoniskt betingad depression i
berggrunden, en s. k. förkastningsgraf. Utefter såväl
östra som västra sidan af sjön framgå förkastningar
med betydande språnghöjd. Den högsta i den nuv.
topografien framträdande språnghöjden möter vid
Grenna med 273 m. öfver sjöns nivå och 87 m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
