- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
439-440

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vätersholm ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Schagerström, "Upplysningar om Vätömålet" (i "Sv.
landsm.", II).
1. G. Brgrn. 2. L. Wll.

Växel (it. lettera di cambio, fr. lettre de change,
eng. bill of exchange, bill, ty. wechsel), ett
skriftligt, på kredit beroende omsättningsmedel af stor
betydelse i synnerhet inom den internationella
handeln. Näst banksedeln, som i den dagliga
rörelsen efter hand intagit myntets plats vid större
betalningar (se Bank), är växeln ett af de mest
använda slagen af skriftliga förbindelser, hvilka
tjänstgöra som medel att öfverföra värden från
person till person, och länderna emellan
öfverträffar den i detta afseende vida såväl mynt som
sedlar. Dess lämplighet som omsättningsmedel
beror dels på den gemensamma ansvarigheten hos
alla, som tecknat sitt namn på växeln (solidariskt
ansvar
), och dess däraf alstrade förmåga att skapa
kredit, dels på de strängt formella och numera
i sina väsentliga drag för de flesta länder
gemensamma rättsregler, som ordna denna ansvarighet.
– Växelns ursprung har man trott sig spåra
redan i den klassiska forntiden. Fullt säkra
exempel på dess tillvaro förefinnas dock först från den
senare medeltiden. Sannolikt har den utvecklat
sig till ett allmänt omsättningsmedel under 1100-
och 1200-talen i Nord-Italiens stora handelsstäder,
där bankirerna (campsores) utfärdade växelbref
(literæ cambii) till sina kunder för att sätta dem
i stånd att lyfta penningar hos utställarens filialer
eller affärsvänner på annan ort och att därigenom
undvika mynttransport, särskildt under mässorna
(se d. o., sp. 287), som i Frankrike äfvensom i
Flandern och Tyskland utgjorde handelns
brännpunkter. Genom hansestäderna kom bruket af
växlar till Norden; de omnämnas där i
lagstiftningen från början af 1600-talet. Under de senaste
århundradena har växeln undergått ständig
utveckling; dess former ha förenklats och nationella
afvikelser utjämnats, allt i afsikt att underlätta
dess omsättlighet.

En växel är antingen "trasserad" eller "egen".
Trasserad växel ("dragen" växel, äfven
kallad tratta) är den vanligast förekommande.
Den är till formen en anvisning (se d. o.) och
innehåller en skriftlig begäran från utställaren
(växelgifvaren, trassenten), som därvid måste
utsätta tid och ställe för växelns utfärdande, till
växelbetalaren (trassaten) att till växeltagaren
(remittenten) betala en viss summa
penningar på angifvet ställe (den under trassatens namn
utsatta adressorten gäller i allmänhet som växelns
betalningsort). Egna växlar förekomma
sällan i Sverige (en del banker utställer dock sina
postremissväxlar i denna form), oftare i Danmark
och Norge. De äro till formen skuldebref,
utfärdade af växelbetalaren till växeltagaren; f. ö.
gälla om dem i hufvudsak samma regler som om
trasserade växlar. – En nödvändig beståndsdel
af växeln är enligt nordisk rätt, utom de redan
omnämnda, att ordet "växel" förekommer i växelns
text. Däremot behöfver i Norden någon viss
betalningstid ("förfallotid") icke utsättas, hvilket
dock vanligen sker; ej heller är något uttalande om
vederlag för växeln (valuta-klausul, t. ex. "valuta
bekommen", se d. o., "valuta i räkning", "valuta
i varor" etc.) efter nordisk rätt nödvändigt. –
Omsättning af växel försiggår medelst en följd af
öfverlåtelser. Formen för sådan öfverlåtelse är
numera vanligen indossament,
endossement (mer sällan kalladt giro), d. v. s.
växeltagarens anbringande af sin namnteckning på
växelns baksida. Sådan öfverlåtelse kan (i
Norden) ske, äfven om växeln ej uttryckligen är ställd
"till order", och antingen genom öfverlåtarens
(indossentens) blotta namnteckning
(blanco-indossament) eller genom s. k. fullständigt
indossament
, då namnet på den, till hvilken öfverlåtelsen
eger rum (indossatarien), anges. På
enahanda sätt kan förvärfvaren öfverlåta växeln vidare.
Om alla öfverlåtelserna icke få rum på växeln,
vidhäftas ett blad, s. k. allonge. Öfverlåtelse kan
äfven meddelas till inkassering ("inkasso"), s. k.
prokuraindossament, i hvilket fall
förvärfvaren endast är ombud för öfverlåtaren utan
själfständig rätt på grund af växeln. Vill trassaten
ej tillåta remittenten att öfverlåta växeln, måste
detta uttryckligen anges genom orden "icke till
order" e. d. efter remittentens namn. En med
sådan s. k. "rektaklausul" försedd växel kallas
rektaväxel. – Är ingen viss betalningstid
utsatt, kan betalning när som helst (vid
uppvisandet) begäras hos växelbetalaren; vanligen är dock
tiden bestämd antingen å viss dag (dagväxlar)
eller vid uppvisandet (vid sikt, a vista: sikt- l.
avistaväxlar) eller ock viss tid efter
utfärdandet (a dato: datoväxlar) eller viss tid
efter uppvisandet (a viso: eftersiktväxlar).
I affärsspråket sägas växlar som förfalla inom få
dagar, lyda på kort sikt. Växlar ställda på längre
tid sägas lyda på lång sikt (vanligen intill tre
månader; växlar på längre tid kallas "öfverlånga").
Före betalningstiden (förfallotiden) kan växeln när
som helst uppvisas för trassaten till godkännande
(accept), och detta måste i vissa fall ske,
nämligen 1) vid domicilierade växlar – d. v. s.
sådana, hvilkas betalningsort, domicil (se d. o.),
är en annan än den, där trassaten bor –, så
framt domicil ej af växelgifvaren är utsatt i växeln,
och 2) vid växel ställd till betalning viss tid efter
uppvisandet för att fastställa förfallodagen.
Erhålles godkännande, inträder trassaten bland
växelgäldenärerna och kallas då godkännare
(acceptant). Accept kan tecknas medelst godkännarens
blotta namnteckning på växelns framsida, vanligen
dock föregången af ordet "Accepteras" l.
"Godkännes". För att få betalning måste
växelinnehafvaren på förfallodagen (om den är sön- l.
helgdag, på nästa söckendag) uppvisa växeln hos
växelbetalaren. Uppskofsdagar efter förfallodagen
(respitdagar) tillkomma i flera länder trassaten som
en rätt (t. ex. i England tre "days of grace",
utom för siktväxlar), men icke efter nordisk lag.
– Om växeln icke skyddas (honoreras) på
behörigt sätt medelst accept och betalning, träder
samtliga växelgäldenärers solidariska ansvar i
verksamhet. Växelegaren kan då väcka
återgångstalan (regress) och – nästan öfverallt – rikta
denna mot hvilken bland sina förmän som helst,
såväl öfverlåtare som utställaren, utan iakttagande
af någon viss ordning ("hoppande regress").
Villkor för regressen är upptagande af protest (se
Växelprotest) som bevis för, att växeln icke
behörigen skyddats. Protest kan upptagas, redan
då accept icke ernås eller icke erhålles för fulla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:21:51 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0248.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free