Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växternas sömn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
växtgeografi i mots. till växtsociologien
l. den sociologiska växtgeografien.
Dessa båda vetenskapsgrenar behandlas lämpligen
hvar för sig.
I. Den floristiska växtgeografien.
Första början till denna finner man redan hos
antikens greker (Theofrastos). Först under 1700-
talet upptogs den emellertid åter af Tournefort,
Linné, Saussure, Soulavie, Willdenow m. fl.,
och först genom A. von Humboldt, G. Wahlenberg,
R. Brown och P. De Candolle konsoliderades
den under 1800-talets båda första årtionden till
en verklig, själfständig vetenskap. Under det
senaste århundradet har denna undergått en gigantisk
utveckling. Af dess märkesmän under 1800-talets
tidigare del och midt må nämnas J. F.
Schouw, F. J. F. Meyen, A. Grisebach och A.
De Candolle; i senare tid ha framför allt A. Engler
och 0. Drude spelat en ledande roll.
Kartskiss öfver jordens hufvudflorområden. Efter Engler (1919).
Den första hithörande stora forskningsgrenen,
autokorologien (af grek. autos, själf, och chõra
1. chõros, ställe, trakt, land), har till hufvuduppgift
att fastställa växtarternas och de högre systematiska
gruppernas (släkten, familjer etc.) utbredning
och fördelning på jordytan och de allmänna
reglerna härför. Den måste grundas på en möjligast
detaljerad exakt registrering af hvarje arts förekomst
i naturen; för att åskådliggöra de härigenom
vunna resultaten använder man med fördel utbredningskartor
för de olika enheterna, helst med en
prick för hvarje fyndort. Dylika kartor utgöra
den bästa grundvalen för studier dels öfver de
naturliga grupperna af arter med likartad utbredning,
dels öfver de mer eller mindre tydligt begränsade
florområdena af olika rang. Vid det jämförande
studiet af de senare har man äfven god
hjälp i en statistisk behandling af de i desamma
ingående olika florelementen.
Man kan urskilja följande stora hufvudflorområden
i jordens vegetation (se kartskissen):
1. det boreala (norra extratropiska); 2. det
paleotropiska (Gamla världens tropiker utom
Australien samt Syd-Afrika, hvilket starkt närmar
sig det australa florområdet); 3. det central-
och sydamerikanska (Central- och Syd-Amerika
med undantag af det senares sydspets);
4. det australa (sydligaste Syd-Amerika, Antarktis,
de subantarktiska öarna, Nya Zeeland och
Australien) och 5) det oceaniska (världshafven).
Parallellt med autokorologien och till stor del
byggande på densamma arbetar autekologien, som studerar växtarternas
lefnadsbetingelser. För att uppnå en säker bild af en arts ekologi
(se d. o.) fordras en god kännedom om dess utbredning;
genom studiet af denna i dess relation till
klimatologiska och geografiska förhållanden finner
man de faktorer, som reglera arternas utbredning
i stort. Genom mera ingående studier af de klimatiska,
edafiska (= markförhållandena) och biotiska
(= konkurrensförhållandena till andra växter
och djur) faktorerna på de olika ståndorterna,
kombinerade med studier af arternas spridningsanordningar
och deras effektivitet, finner man sedan
lagarna för arternas fördelning i smått.
En växts utbredning regleras emellertid ingalunda
absolut af de på densamma inverkande klimatiska,
edafiska och biotiska faktorerna. Tvärtom
torde de flesta växtarter långt ifrån ha uppnått
den utbredning, som de skulle kunna uppnå. Äfven
historiska förhållanden spela nämligen en mycket
stor roll härvidlag. En arts nuv. utbredning beror
ej endast på de nu existerande förhållandena, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
