Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växternas sömn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven i fullt lika hög grad på arternas och deras
förfäders forna utbredningsförhållanden och de i
gångna tider existerande ekologiska förhållandena.
Allt detta studerar autokronologien, som till
stor del sammanfaller med den s. k. paleobotaniken.
II. Växtsociologien studerar i motsats
till den floristiska växtgeografien de i naturen
existerande sammanslutningarna af arter, växtsamhällena.
Arterna blanda sig nämligen i
naturen icke hur som helst, utan gruppera sig till
ett begränsadt antal mer eller mindre fixa kombinationer,
som vanligen äro rätt skarpt afgränsade
från hvarandra. Dessa naturliga sammanslutningar
af arter gå inom Växtsociologien under namn af
associationer. En association består af ett van-
ligen rätt stort antal konstanter, arter, som aldrig
saknas på en icke alltför liten fläck af associationen,
samt af accessoriska och accidentella (tillfälliga)
arter, som ha en mera ojämn förekomst inom
densamma. På hvarje fläck af en viss association
utgöra alltid konstanterna hufvudmassan af vegetationen.
I många fall dominerar en bestämd konstant
öfver de öfriga (t. ex. i ljunghedarna), i
andra fall dominerar än den ena, än den andra
konstanten (t. ex. i de flesta ängar). Många
associationer återkomma med i hufvudsak enahanda
sammansättning öfver mycket stora geografiska områden;
vanligen kan man i dylika fall urskilja ett
antal olika geografiska utbildningsformer, facies,
af densamma. Associationernas mera lokala variationsformer
benämnas varianter. - Ett annat slag
af naturliga växtsamhällen äro formationerna. I
fråga om sitt allmänna utseende, sin fysionomi,
variera växtarterna icke i oändlighet; tvärtom
återkommer ett begränsadt antal s. k. grundformer
i de mest skilda växtfamiljer (t. ex. grundformen
sommargröna löfträd). Alldeles som arterna blanda
sig icke heller dessa grundformer hur som helst
i naturen; i de mest skilda florområden återfinner
man samma fixa kombinationer af grundformer,
m. a. o. associationer med samma fysionomi (t. ex.
tropiska regnskogar, sommargröna ängslöfskogar,
rishedar i de mest skilda världsdelar). Dessa
naturliga grundformkombinationer, formationerna,
bestå sålunda af de till artsammansättningen mest
växlande associationer med samma fysionomi. -
Ett tredje slag af naturliga växtsamhällen äro
associationskomplexerna, regelbundna
mosaikartade sammanslutningar af bestämda associationer
(t. ex. högmossarna med sin regelbundna
växling af höljor och tufvor; jfr art. Mosse).
Växtsociologiens första hufvuduppgift är att fastställa
de i naturen existerande växtsamhällena af
olika rang och deras naturliga gränser. Härvid
måste man noga akta sig för att sammanblanda
växtsamhällena själfva med sin egen subjektiva
åsikt om deras kausalitet eller utvecklingshistoria;
detta har hittills alltför ofta skett och leder natur-
ligtvis lätt till alldeles oriktiga resultat. Har man
väl urskilt de naturliga enheterna, blir en annan
viktig uppgift att ordna dem i ett öfversiktligt
system; detta brukar man vanligen göra genom
att sammanföra associationerna efter de formationer
de tillhöra och gruppera formationerna efter
graden af fysionomisk likhet till högre enheter.
Allt detta faller inom den systematiska
växtsociologien.
Den analytiska växtsociologien
studerar i detalj växtsamhällenas sammansättning
och lagarna för arternas gruppering inom växtsamhällena,
deras konstans på olika fläckar af
samma association, deras mängdförhållanden m. m.
De sistnämnda kunna anges genom redogörelse dels
för hvarje arts procentiska täckning af markytan
(uppskattad eller exakt taxerad), dels för dess
genomsnittliga täthet. För alla mera ingående undersökningar
af växtsamhällen användas bäst kvadratiska
träramar af olika storlekar. De undersökta
profytorna måste alltid vara skarpt begränsade och
af bestämd storlek. De skikt, i hvilka en associations
arter vanligen gruppera sig, behandlas lämpligen
hvar för sig.
Den korologiska växtsociologien
studerar växtsamhällenas utbredning och fördelning
på jordytan. För ett mera exakt studium
af de olika växtsamhällenas fördelning och mängdförhållanden
inom ett visst område används numera
den af Th. C. E. Fries utarbetade linjetaxeringsmetoden,
som genom mätning af
de olika växtsamhällenas utsträckning utmed ett
antal parallella linjer ger en i det närmaste exakt
kännedom om deras procentiska fördelning inom
det taxerade området. För åskådliggörande af
växtsamhällenas fördelning i stort användas vegetationskartor,
på hvilka olika formationer eller vanligen
associationskomplexer inlagts med olika
färger.
Den ekologiska växtsociologien
studerar växtsamhällenas förhållande till sin omgifning.
Den söker m. a. o. lära känna de olika
växtsamhällenas ståndorter och de klimatiska, edafiska
och biotiska faktorer, som inverka på desamma.
Då i regel ett växtsamhälle icke, som man
tidigare ofta antagit, är bundet till ståndorter med
vissa alldeles bestämda egenskaper, ligger den ekologiska
växtsociologiens mål i ernåendet af en så
fullständig kännedom som möjligt om hvarje växtsamhälles
ekologiska amplitud, d. v. s.
de gränsvärden, mellan hvilka de olika ekologiska
faktorerna kunna variera på dess ståndorter. Detta
sker i regel bäst genom ett noggrant studium af
växtsamhällenas geografiska utbredning och fördelning
i naturen, i andra rummet genom ingående
fysikaliska och kemiska undersökningar af enskilda
fläckar.
Den kronologiska växtsociologien
studerar växtsamhällenas fördelning i tiden, m.
a. o. vegetationens förändringar genom växtsamhällenas
s. k. succession i nuv. och förgången
tid och lagarna för densamma. Detta sker dels
genom direkt observation af vegetationens förändringar
i nutiden, dels genom studium af lagerföljden
i torfmossar och kalktuffer, dels genom
jämförande studier af växtsamhällenas nuv. fördelning.
Som Växtsociologiens grundläggare kan man betrakta
A. von Humboldt (1769-1859); till en
mera själfständig vetenskap utbyggdes den emellertid
först under 1800-talets midt af A. Grisebach
i Tyskland, H. von Post i Sverige samt J. R.
Lorenz och A. Kerner i Österrike. Under det
sista halfseklet har den undergått en storartad utveckling,
ej minst i Sverige, där R. Hult och R.
Sernander lagt grunden till en stor och verksam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
