Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wöhlerit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbeten finns offentliggjordt i de af Liebig sedan
1831 utgifna "Annalen der chemie und pharmacie",
för hvilken tidskrift W. efter 1838 till sin död
var en af redaktörerna. Tills, med Liebig och
Poggendorff utgaf han den stora encyklopedien
"Handwörterbuch der reinen und angewandten
chemie". Bland öfriga arbeten af W. må nämnas
Grundriss der unorganischen chemie (1831; 15:e
uppl. 1873), Grundriss der organischen chemie
(1840; 13:e uppl. 1882) samt det anonymt utgifna
arbetet Beispiele zur übung in analytischer chemie
(1849). Hans tre nu nämnda läroböcker i kemi
äro öfv. till franska m. fl. språk och i sammandrag
äfven på svenska. W. var led. af sv. Vet. akad.
(1834). - Se Hofmann, "Zur erinnerung an
Fr. W." (i "Berichte der deutschen chemischen
gesellschaft", 1882, sid. 3127, samt 1890, sid.
833), och "Aus J. Liebigs und W:s briefwechsel"
(2 bd, 1888). P. T. C.
Wöhlerit, miner., ett sällsynt siliko-niobat af
zirkonjord och kalk med gulaktig till brun färg.
Wöhleriten förekommer på Langesundsfjordens öar
i Norge. Benämningen är gifven af Scheerer efter
den tyske kemisten Wöhler. Ant. Sj.
Wölfflin. 1. Eduard W., schweizisk filolog,
f. 1831 i Basel, d. där 1908, kallades som elementarlärare
till professor i Zurich 1870, i Erlangen
1875 och i München 1880-1904. Han
utgaf upplagor bl. a. af Polyainos (1860) och
Publius Syrus’ sentenser (1869) och författade
bl. a. Livianische kritik und livianischer
sprachgebrauch (1864), Lateinische und romanische
komparation (1879), Die allitterierenden verbindungen
der lateinischen sprache (1881) och Benedicti
regula monachorum (1895). W. utgaf sedan 1884
"Archiv fur lateinische lexikographie und grammatik".
Han var en af organisatörerna af arbetet på
"Thesaurus linguæ latinæ" (se Thesauros).
2. Heinrich W., den föregåendes son, konstforskare,
f. 21 juni 1864 i Wintherthur, tog filos.
doktorsgraden i München 1886, blef ord. professor
i Basel 1893, i Berlin 1901 (efter Hermann Griman)
och i München 1911. W. började sitt konsthistoriska
författarskap med den förträffliga studien
Renaissance und barock (1888, flera uppl.).
Därefter följde Salomon Geszner (1889), Die jugendwerke
des Michelangelo (1891), Die klassische
kunst (1898, flera uppl.), Die kunst Albrecht Dürers
(1905; - Dürers handteckningar utgåfvos af
W. 1914), Das problem der stilentwickelung in
der neueren kunst (1915) och Kunstgeschichtliche
grundbegriffe (1916). W:s författarskap uppbäres
af originalitet, skarpsinne och rikedom på synpunkter.
Han fäster sig först och sist vid konstens
formala element. Hans skrifter om renässanskonstens
formutveckling och om barockens utveckling
ur renässansen innebära betydande uppslag,
som visat nya vägar. Som lärare har W. varit
uppryckande och eldande. 1. J. C. 2. G-g N.
Wölfl, Joseph, österrikisk pianist och tonsättare,
f. 1772 i Salzburg, d. 1812 i London,
elev af Leopold Mozart och Michael Haydn, var
1792-94 kapellmästare i Warschau och väckte
1795-98 ofantligt uppseende i Wien genom sitt
glänsande pianospel, särskildt i fria improvisationer,
hvari han ansågs väl komma upp emot Mozart
och Beethoven. Efter en konsertresa genom Tyskland
firade han 1801-05 triumfer i Paris, äfven
som sällskapskarl, och bodde därefter i London.
Hans passion för kortspel o. d. bragte honom på
moraliska afvägar, och han dog i fattigdom. W.
komponerade- med stor lätthet och formsäkerhet i sin
tids gängse stil. Han skref utom operor och baletter
7 pianokonserter, 60 pianosonater, en mängd andra
pianostycken, 33 violinsonater, 21 trior, många
flöjtsonater och 15 stråkkvartetter. E. F-t.
Völkersahm [folk-], H. von. Se Fölkersahm.
Völkerschaft [fö’lk-], ty. Se Gau.
Völklingen ,[fö’lk-], by i det af ententen besatta
Saarområdet vid floden Saar, 6 km. v. om Saarbrücken.
15,075 inv. (1910). I V., som har järnvägsförbindelse
åt 4 håll, finnas stenkolsgrufvor,
masugn, glasbruk, kemisk fabrik, konststensfabrik,
kalkbruk m. fl. industrianläggningar. E. A-t.
Wöllner (Woellner), Johann Christoph von,
preussisk ämbetsman, f. 19 maj
1732 i Döberitz vid Spandau, d. 10 sept. 1800
på sitt gods Grossbietz vid Beeskow, var informa-
tor hos general von Itzenplitz, som 1754 kallade
honom till kyrkoherde i Gross-Behnitz invid Berlin,
men W. öfvergaf 1760 prästkallet, skaffade
sig anseende som framstående jordbrukare, gifte
sig 1766 (trots motstånd från Fredrik II) med
Itzenplitz’ dotter och var 1770-86 prins Henriks
kammarråd. Genom ordensväsendet (särskildt
rosenkreutzarnas orden) kom han i nära beröring
med tronföljaren Fredrik Vilhelm, åt hvilken han
gaf goda råd i regeringsangelägenheter och som
efter sin tronbestigning (1786) adlade honom och
utnämnde honom till geheime öfverfinansråd och
(1788) till geheime stats- och justitieminister. Som
sådan förmådde han konungen att utfärda det mot
"upplysningen" riktade, intoleranta s. k. Wöllnerska
religionsediktet af 9 juli 1788, hvilket med
afsättning och borgerliga straff hotade hvarje afvikelse
af protestantiska präster eller lärare från
de symboliska böckernas läror. Därpå följde censurediktet
af 19 dec. s. å. och upprättandet (maj
1791) af Geistliche (immediat-) examinationskommission,
som skulle öfvervaka prästerskapet och
bringa religionsediktet till verkställighet. Så snart
Fredrik Vilhelm III uppstigit på tronen (nov.
1797), upphäfde han religionsediktet (27 dec.) och
upplöste kommissionen. Kort därefter fick W. afsked
utan pension (mars 1798). (V. S-g.)
Völmerstod [fölmerståt], berg. Se Teutoburgerwald.
Völsung, Völsungasagan. Se Volsung.
Völter [fö’l-], Daniel Erhard Johannes,
tysk-holländsk teolog, f. 1855 i Esslingen, sedan
1885 professor i nytestamentlig exeges vid universitetet
i Amsterdam, har bl. a. egnat sig åt Uppenbarelsebokens
tydning. Han har författat Die entstehung
der Apokalypse (2:a uppl. 1885), Der ursprung
des donatismus (1883), Die ignatianischen
briefe, aus ihrem ursprung untersucht (1892).
Därjämte har han skrifvit om de paulinska brefvens
komposition, om Gamla testamentets beroende
af egyptisk åskådning (Ägypten und die bibel,
5:e uppl. 1907) m. m. V. tillhör den religionshistoriska
skolan och hyllar en strängt kritisk uppfattning
af bibelns böcker. Alla de paulinska
brefven äro enligt honom bearbetningar af apostelns
grundtankar.
(E. S-e.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
