Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Xiphosura ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yär den tjuguandra bokstafven i det ur-
sprungliga latinska alfabetet, den tjugu-
fjärde - eller, i fall v och w räknas hvart
för sig, den tjugufemte - i det vanliga moderna
alfabetet. Denna bokstaf har till ursprung samma
ursemitiska tecken, som i grekiska gett Y, v> i
latin V, v, u (se U och V). Men gången har
härvidlag icke varit den vanliga, emedan lat. y
icke är härledt ur det fnlat. (således ej från den
grupp af grekiska alfabet, hvarifrån det latinska
utgått), utan i sen tid inkommit från det till
allmän-grekiskt upphöjda joniska (till östra grup-
pen hörande) alfabetet. I det allmän-grekiska
(euklideiska) alfabetet (i Aten efter 403 f. Kr.)
hade Y, v (ypsilon) som vokal redan för länge
sedan antagit ljudvärde af y (i st. f. det ursprung-
liga u). När så grekiska ord och namn med detta
ljud infördes i latinet, användes det grekiska
ypsilon för att beteckna det förut inom latinet ej
befintliga ljudet (l:a årh. f. Kr.). Genom en
massa mellanformer, till längd än lika med, än
öfverstigandft omgifvande bokstaf ver, i senare fallet
slutligen efter 10:e årh. skjutande nedanför raden,
ha de moderna fraktur- och antikva-stilarna y ut-
bildats. - I de forngermanska språken fanns äldst
ingen anledning ät upptaga något ^-tecken, emedan
något #-ljud då ännu där icke förekom. Först i det
yngre nordiska runalfabetet tecknas y med u-
runan fl, i det ännu yngre ("stungna") alfabetet
med fr . I det direkt ur det grekiska alfabetet
uppkomna gotiska (Wulfilas) användes Y-typen
som tecken för konsonantiskt u och blott i grekiska
lånord med ljudvärdet y (dessutom som taltecken
för 400). I de fornbulgariska alfabeten (med
samma ursprung) förekommer äfvenledes det gre-
kiska y (Y, v) som tecken för #-ljud endast i
grekiska lånord (samt som taltecken, = 400). Det
ryska ljud, som plägar återges med y i transkri-
berad text, har ett tecken af helt annat ursprung
(bl, sammansatt af två i-tecken), under det att
det europeiska ^-tecknet upptagits som tecken för
u (för hvilket fornbulgariskan hade en från gre-
kiska alfabetet stammande, urspr. diftongen ou,
öv betecknande kombination). - I vissa transkrip-
tionsalfabet, t. ex. af sanskrit och zend, nyttjas
efter engelskt föredöme y som tecken för ; (vare sig
frikativa eller konsonantiskt i). - Det moderna
tecknet y är i svenskan det allmänna tecknet för
y-\]uá (däremot brukas u ofta i franska lånord). I
tyskan är y tecken såväl för ?/-ljud (i grekiska
ord t. ex. lyrisch, asyl, sibylle m. fl.) som för t-
ljud (Schwyz, sherry, tyrann, system m. fl.).
F. ö. tecknas det tyska - såvidt det är inhemskt
- mest genom z-omljud af u uppkomna ^/-ljudet
med Ve och ii (däremot med u i franska lån-
ord), det senare uppkommet genom öfverskrifning
af e (fr). I fr. betecknar y i-ljud, under det att
däremot ^/-ljudet återges med u. I eng. betecknar
y flera ljud, såsom i (system o. s. v.), i närmande
sig e eller en i-färgad reducerad vokal (very, city),
diftongen ai (fly, type) samt j (yes, you o. s. v.).
I sp. har y ljudvärde af i och j (y, rayo). I
it. har ljudlagsenligt lat. (urspr. grek.) y öfver-
gått till i, som ock ofta fonetiskt riktigt i skrift
återges med t. Med y som transkriptionstecken
återges det fornbulgariska och ryska #-ljud, som
är uppkommet af u, under det att det ryska teck-
net för y betyder ett af indoeuropeiskt OM, eu
eller urslaviskt nasaleradt a (a) uppkommet ¾-ljud.
Litauiskt y betecknar 1. I fornisländska och f örn-
norska texter ingår y i diftongerna ey, öy som
andra komponent med ljudvärde af konsonantiskt
(i eller) y. F. ö. är y, y i samma texter tecken
för ?/-vokal, i nyisl. däremot för i (kort, resp.
lång).
Ljudet y är i svenskan en hög, främre, half-
vidt eller halftrångt (ofta med något framskjutna
läppar) labialiserad vokal, väsentligen spänd (dock
något mera slapp som kort, t. ex. i nyss, än som
lång, t. ex. i nysa). Detta vårt y är ganska olikt
det da. i t. ex. lys, det fr. i t. ex. lune och det
långa ty. i t. ex. uber, hvilka alla äro trångt
labialiserade och, åtminstone det ty., bildade något
längre bak. Y-ljudet saknas och ersattes af i i
flera, speciellt i finländska och est-svenska samt
norrländska dialekter. Likaledes saknas det i större
delen af Västergötland och ersattes där af långt
u- och kort ö-ljud. Ett slappt och kanske något
längre bak bildadt 2/-ljud med öfriga karakteristika
från det förstnämnda y-ljudet föreligger rätt all-
mänt i svenska, företrädesvis nordsvenska, dialek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
