- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
521-522

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Xiphosura ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

521

Y-Yajur-veda

522

Viby-i/, efter Viby socken i Närke, förekommer
flerstädes, äfven hos riksspråkstalande individer,
men är till sin bildning - som synes vara rätt
olika på olika håll - ännu väsentligen outredt
(jfr bokstafven I, sp. 298).

Det indoeuropeiska urspråket egde, så vidt man
kan sluta tillbaka från de särskilda indoeuropeiska
språkfamiljernas allmänna ljudskick, icke något
#-ljud. Det är sålunda uppkommet först inom
vissa af de särskilda familjerna eller språken. I
de gamla ariska språken uppstod intet t/-ljud;
först i moderna dialekter finnas ansatser till y
(t. ex. i Pamir-dialekter, mest utveckladt ur
u-ljud och tecknadt u). I slaviska språk är källan
för där uppträdande y i allmänhet indoeuropeiskt
ú, t. ex. ry. syn, son, af indoeuropeiskt *súnus.
Af keltiska språk ha endast de brittiska dialek-
terna (kymriska, komiska, bretonska) utvecklat ett
#-ljud (ur i-vokalen samt ur en, t. ex. kymr.
hynt, resa, jfr got. sinfys, resa). Grekiskan har
framställt ¾/-ljud, som sedan genom lån spridt sig
först och främst till latinet och sedan från dessa
båda språk till de flesta moderna. Indoeuropeiskt
u och ú uppträder i grek. tidigast samt långt
fram i tiden i flera dialekter som u, vare sig det
tecknades v eller öv. I jonisk-attiskan öfvergick
detta till #-ljud (som i nygrek. blifvit i-ljud).
En liknande process iakttages i afseende på fr.
och nederl. u, som öfvergått till i/-ljud. I urger-
mansk tid hade ännu intet #-ljud utbildats. Men
i de Särskilda germanska språken har sedermera
i/-ljud utvecklats mest genom i-omljud (se O m-
1 j u d). Så är fallet i tyskan, där såväl ursprung-
ligt som sekundärt u genom i-omljud blifvit 2/-ljud:
ùbel (jfr got. ubils), plur. briider (till sing. bruder
af fnhty. bruoder, jfr got. brokar). I de skandina-
viska språken har y väsentligen följande upprin-
nelse. 1) i-omljud af u och iu: allmänt nordiskt
fylla af *fullian, jfr got. fulljan (af full), gny,
isl. gnyja af *gnúian (jfr gnúa, gno), lysa af
*liusian (af fsv. Hus) o. s. v. 2) w-omljud af i:
allmänt nordiskt trygg (jfr got. triggws), bly (jfr
fnhty. genit. bliwes). 3) u- eller w-omljud af
ui; syster efter kas. obl. systur (jfr ty. schwester).
4) iu har i fsv. öfvergått till (långt) y efter r
och efter J med föregående (icke dental) kon-
sonant: ryka (isl. riúka), klyfva (isl. kliúfa), i
da. äfven efter andra konsonanter utom före Z:
myg, dyb, sy g o. d., men hjul, jul o. d. 5) i
sv. i en mängd enstaka fall af i: dynt (fsv. dinter),
mynta (ty. minte), skymf (ty. schimpf), ympa (ty.
impfen). Vissa af de sålunda uppkomna ^/-ljuden,
nämligen de korta, kunna antingen kvarstå (i
riksspråket gentemot dialekter och omvändt) eller
öfvergå till ö-ljud i de östnordiska språken: dörr
af fsv. dyr, börd af fsv. byr]), föl af fsv. fyl,
dölja af dylia (kakuminalt 1), kön af kyn, önska
af ynskia, ömse af ymse, öfver af yvir, möss af
mys, bössa af byssa gentemot yppa = fsv. yppa,
flytta af flytia, nyckel af nykil. Mellan g eller
k och r + konsonant har y ofta blifvit iu, hvaraf
senare io, jo, t. ex. gjorda, skjorta. Ad. N-n.

Under medeltiden nyttjades Y stundom som
tecken för talet 150 och T för 150,000. - På
äldre franska mynt betecknar Y myntningsorten
Bourges. - I kemien är Y tecken för yttriums

atomvikt. - Inom matematiken nyttjas y som
tecken för en andra obekant storhet, när en första
har betecknats med x (jfr bokstafven X).

Y (grek. F) kallas ofta det "pythagoreiska kor-
set" eller den "pythagoreiska bokstafven", emedan
Pythagoras och hans skola med Y betecknade
skiljevägen för människor till godt eller ondt. Jfr
Kors, sp. 1081.

Y [ej], torrlagd vik af Zuiderzee. Se I j.

Yacarana, flod. Se J a v a r i.

Yacht [jå7t], eng., jakt i betydelsen speljakt,
lustjakt (pleasure-yacht), d. v. s. ett bekvämt
inredt och uteslutande för nöje eller för högt upp-
satta personers resor afsedt segel- eller ångfartyg.
Se Segling, sp. 146-68 med figurer. - Att
för nöjes skull färdas i yacht kallas att j å 11 a
(eng. to yacht). R. N.*

Yacón, bot. Se P o l y m n i a.

Yädava, plur. yädaväs, är enligt den indiska
sagohistorien (särskildt Mahábhärata) namn på
en folkstam, resp. konungasläkt eller klan, i
västra Indien, de gälla som afkomlingar af den
redan i Eigveda förekommande mytiske hjälte-
konungen Y a d u (hvaraf det är grammatisk af-
ledning). K. F. J.

Yaga (D j a g a, Jaga), sanskr., offer.

Yagistan (J a g i s t a n). Se D a r d i s t a n.

Yäjfiavalkya, en forntida indisk tänkare, som
namnes redan i vedisk litteratur särskildt som
lärare af och auktoritet för Yajur-veda (se d. o.)
och vissa delar af därtill hörande Qatapathabräh-
mana (se Indiens språk och littera-
tur, sp. 535). Enligt traditionen är han också
författare till en berömd indisk lagbok (Yäjna-
valkya-dharmacästra), som väl härstammar från
en Yajurveda-skola och i sin nuv. form är att
lokalisera till Mithilä i Yideha från 300-talet af
vår tidräkning. Den är utg. - med tysk of v.
- af Stenzler (1849), med den indiska kommen-
taren Mitaksarä i Bombay (3:e uppl. 1892). Jfr
Jolly i "Grundriss der indo-arischen philologie"
II, 8 (1896). K. F. J.

Yajur-veda 1. Yajurveda-samhita, sam-
ling af yajus, offerformler på prosa (på vers
mest hämtade från Rigveda), hvilkas framsä-
gande var en integrerande och viktig bestånds-
del af offret. Af dessa rituella formler före-
komma flera redaktioner, som kunna fördelas på
två hufvudafdelningar, den "svarta" och den
"’hvita" yajurveda, hvilka i yttre hänseende
skiljas därpå, att i den förra äro formlerna åt-
följda af en brähmana-artad förklaring, som i re-
daktionen af den senare är samlad separat under
namn af Brähmana. De viktigaste skolorna äro:
af "svarta" Y.: Täittiriya-samhitä, utg. af A.
Weber (i "Indische studien", bd XI-XII, 1871
-72; öfv. af A. B. Keith i "Harvard oriental
series", bd 18, 19, 1914). Mäiträm-samhitä,
utg. af L. v. Schröder (1881-86), Käthaka-sam-
hitä, utg. af densamme (Leipzig, 1900-10; Index
verborum af Simon, 1912); en annan redaktion
Kapisthala-Samhitä är ännu icke utgifven (endast
utdrag af Weber i "Indische studien", III). Af
den "hvita" Yajurveda, Väjasanéyi-samhitä, finnas
två redaktioner, båda utg. af Weber (Berlin,
1849-52), öfv. af R. T. H. Griffith (Benares,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:32:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0293.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free