- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
547-548

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ykens ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(företrädesvis kallade "ylletyger") valkas icke.
När kamullen är fin, är den icke synnerligen
längre än kardull. Alpacka och mohair kammas
och spinnas likt kamull af fåret. I den äldre
tygtillverkningen nyttjades kamning för hand, och den
sker ännu med redskap, på hvilka sitta rader af
långa, rundade, skarpspetsade ståltänder, som
uppvärmas (likasom äfven ullen), och genom
kamningen afskiljas de korta håren ("kämlingen"), som
komma till kardullen. Upphettningen har till
ändamål att aflägsna krusigheten. Kammaskiner (af
särdeles invecklad och sinnrik konstruktion) finnas
sedan 1840-talet. När kamgarnstyg lämnar
väfstolen, erfordrar det endast en ytlig appretering
(se Appretera, sp. 1253), i olikhet med kläde.
Maskinspinningen och sedermera den mekaniska
kamningen ha i senare tider högligen främjat
tillverkningen af kamgarnstyger. Af sådana fabrikat
finnas glatta (kamlott, berkan och moaré, bombasin,
lasting, mohair, krepong, yllemuslin m. fl.),
kyprade (merino, tibet m. fl.), fasonerade
(ylledamast, broscherade västtyger, schalar och pläder,
mattor m. m.), sammetsartade (ylleplysch och flera
möbeltyger), blandade (lyster, orleans, yllebarège,
rips o. s. v.). Dukar och mattor förfärdigas mest
af kamull, och i gobelänger utgör den ofta varp. –
Halfylle (som började tillverkas på 1830-talet) har
vanligen varp af bomull och inslag af ullgarn.
Äfven finnas blandade fabrikat af ull och silke, ull
och kamelgarn o. s. v. Till s. k. halfkamgarn,
stick- och strumpväfvargarn förarbetas kortare ull,
som i början behandlas på samma sätt som
kardull, men sedermera såsom kamull. – Om
surrogaten shoddy, mungo och extraktull se
Konstull. – Kokas ett tyg, som innehåller bomull och
ull, med en lösning af kaustikt kali i vatten, så
upplöses ullen, men ej bomullstrådarna. Äfven
kan man på kemisk väg skilja ylle från
bomullsväfnad genom neddoppning i en lösning af
pikrinsyra, hvaraf ulltråden får en vacker guldgul färg,
som den bibehåller vid tvättning, medan
bomullstråden förlorar färgen. – I afseende på fint och
ypperligt kardullsgarn intar Frankrike första
rummet. I medelgoda och ordinära sorter eger
Frankrike medtäflare i Belgien och Österrike. Från dessa
länder förses England, Tyskland o. s. v. med
kardullsgarn. Kamullsindustrien blomstrar högst i
England (med långa, grofva, fasta och glansiga
ullsorter och däraf framställda kamgarnstyger; främst
i grefskapet York med städerna Bradford och
Halifax) samt i (norra) Frankrike och i Tyskland
(Sachsen, Schlesien).

Lättheten att spinna ullen till garn och de
utmärkta egenskaper yllet har såsom beklädnad (se
nedan) uppdagades i de äldsta kulturskedena (jfr
Väfning, sp. 55). Ylleväfnaderna voro i början
grofva och tjocka. I antikens dagar nådde
ylletillverkningen en aktningsvärd utveckling i Mindre
Asien, Grekland och Italien. Under medeltiden
voro tyskarna, nederländarna och italienarna dess
förnämsta idkare, och genom flandriska väfvare
gjordes denna industri bofast i England under
1300–1500-talen. Den fick ökad fart genom
uppfinningen af spinnrocken (1530). I Frankrike
uppblomstrade den hufvudsakligen genom Colberts
åtgärder, omkr. midten af 1600-talet, så att redan
i nästa generation kunde därifrån landsflyktiga
hugenotter (réfugiés, se d. o.) plantera ut förfinade
tillverkningsmetoder i flera andra länder. Efter
uppfinningen af spinnmaskinerna och maskinväfstolen
har ylleindustriens omfattning ökats väsentligt sedan
senare delen af 1700-talet. Betydande är den i
synnerhet i Storbritannien, Tyskland,
Nord-Amerikas förenta stater, Frankrike och Belgien; i
andra rummet komma Österrike, Nederländerna och
Schweiz. Den sedan 1840-talet fortgående
massimporten af råvaror från utomeuropeiska länder
(se Ull, sp. 918) har bidragit till, att yllevarornas
pris sjunkit så starkt på senare tid.

Hvad särskildt klädestillverkningen beträffar, går
denna tillbaka till 8:e årh. Den leder sitt upphof
från friserna i norra Holland, där fårafveln trifdes
på de vida hedarna. Af dem spreds den till
Tyskland, men blomstrade fortfarande främst i
Nederländerna under medeltiden, som hemslöjd i
städerna; från handtverk öfvergick den med tiden
till fabriksrörelse. Inom denna väfnadsindustri
intaga Tyskland (Rhenprovinsen, Brandenburg,
Schlesien, Sachsen, Thüringen), Belgien, England och
Frankrike (med städerna Elbeuf, Roubaix och
Tourcoing främst) en härskande ställning. Den svenska
klädestillverkningen främjades först af Gustaf I,
senare af Karl IX och Gustaf II Adolf, och
privilegier gåfvos åt klädesmakare ("wantmakare"),
mest inkallade tyskar. Under drottning
Kristinas tid förefunnos de förnämsta
wantmakerierna i Jönköping och Kalmar, hvartill då kommo
nya större klädesfabriker i Norrköping och
Stockholm. Norrköping har sedan dess, tack vare de
många vattenfall Motala ström där bildar,
förblifvit stamorten för Sveriges klädestillverkning.
Redan under Karl XI kunde hela svenska armén
klädas med inhemskt fabrikat. Efter en tid af
starkt sjunkande under Karl XII bragtes denna
industri åter till blomstring af J. Alströmer (se
denne och Alingsås manufakturverk).
Sedan följde en längre tids tillbakagång, tills
klädesfabrikationen omkr. midten af 1800-talet åter
nådde en hög ståndpunkt under inflytande af en
friare tull-lagstiftning. Jämte fabrikerna i
Norrköping (där den förnämsta är Drags) finnas stora
klädesfabriker äfven vid Halmstad (Slottsmöllans
fabrik), i Stockholm, Malmö, Kristianstad och
Motala. 1919 funnos i Sverige 113
ullspinnerier och ylleväfverier med 9,342 arbetare. Om
tillverkningens kvantitet åren 1913 och 1916
kunna siffror ses i tabellen till art.
Textilindustri. 1914 utgjorde importen till riket af
ullgarn 1,572,902 kg. och af ylleväfnader 1,013,693
kg., s. å. exporten härifrån af ullgarn 267,255
kg. och af ylleväfnader 762,550 kg.

Användt till klädedräkt, är ylle i vissa fall
oöfverträffligt på grund af fårullens finhet,
mjukhet och spänstighet samt framför allt dess
värmesparande egenskaper. Mest värmesparande af allt
ylle är flanellen, därför att den till följd af sin
luckerhet förmår hysa den mesta luft. Ullen är
mycket hygroskopisk, d. v. s. den eger i hög grad
förmågan att ur luften upptaga och i sina porer
förtäta vattengas. (Jfr Ull, sp. 916.) Kastadt
i vatten, upptar yllet endast mycket långsamt
vatten och fasthåller särdeles envist luften i sina
porer samt förlorar icke genom vattenupptagningen
helt och hållet sina elastiska egenskaper (i olikhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:08:03 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free