Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ykens ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forskningen, hvilket äfven återspeglas i "Ymer", är,
att den i äldre tider jämförelsevis litet sysselsatte
sig med det egna landet. Så innehöll tidskr.
1881–94 blott 12 uppsatser behandlande svenska
förhållanden mot 44 berörande arktiska frågor och 29
Afrika. Under senare årtionden har detta
högeligen förändrats, och sedan 1895 kan det sägas, att
"Ymer" är i ordets alla bemärkelser en svensk
geografisk och etnologisk tidskrift, innehållande en
stor och mycket viktig del af källmaterialet för
Sveriges geografi i vidaste mening. De hittills färdiga
40 årgångarna, omfattande i rundt tal 15,172 sidor
med 2,760 textfigurer och 207 åtföljande taflor
och som dragit en kostnad af omkr. 240,000 kr.,
innehålla i allt 597 uppsatser förutom ett mycket
stort antal notiser och litteraturanmälningar samt
sällskapets förhandlingar m. m. Priset var t. o. m.
1920 10 kr., därefter 15 kr. De första årtiondena
växlade bandens storlek mellan 10 och 25 ark,
under de bägge sista ha de hållit sig mellan
25 och 32 ark. "Ymers" förste redaktör var
kanslisekreteraren S. Nordström (1881). Han
efterträddes af d:r A. Stuxberg (1882), efter
hvilken följt sedermera riksbibliotekarien E. V.
Dahlgren (1883–93), professor A. G.
Nathorst (1894–98) och professor G.
Andersson (från 1899). Något fylligare redogörelser för
"Ymer" ha lämnats i årg. 1911 ("Ymer trettio
år"), 1919 ("Sällskapets publikationer") och 1921
("Ymer under det sista årtiondet").
G. A.
Ymers bay [-bei’], scen från. Se
Spetsbergen, fig. 4.
Ymesfjeld [-fjäll], numera obrukligt namn. Se
Galdhöpiggen.
Ymisland, d. v. s. "blandningsland", land,
hvars invånare äro af blandad börd, är i den
isländska Hervararsagan namnet på ett land, som
uppges ligga mellan jättarnas och människornas
hemvist. Namnet har sålunda ingenting att göra
vare sig med Ume lappmark eller med jätten
Ymer, såsom åtskilliga äldre författare tänkt sig.
Möjligen har den fantastiska föreställningen om ett
dylikt land uppstått med anledning af de på
gränsen mellan den finsklapska och den skandinaviska
befolkningen förekommande blandade äktenskapen.
Jfr K. Gíslason, "Om navnet Ymir" (i danska
Videnskabernes selskabs skrifter, 1874).
Ad. N-n.
Ymnighetshorn. Se Amaltheia.
Y. M. 0. S. (i engelska brefunderskrifter),
förkortning för Your most obedient servant, Eder
hörsammaste tjänare.
Ympare, med. Se Vaccination.
Ympjord, på Bacillus radicicola (Bacterium
radicicola, se Assimilation, sp. 242) rik jord,
som används till inblandning i åker- eller
trädgårdsjord, där någon viss form af nämnda bakterie
saknas (jfr Nitragin).
Ympning. 1. Med. Se Vaccination. –
2. Trädg., ett sätt för förädling (se d. o. 2),
som utföres sålunda, att en kvist af den växt,
som man på detta sätt vill föröka, t. ex. en
ädel fruktsort eller någon art, som icke på annat
sätt med fördel kan fortplantas, insättes i en
annan växt, en grundstam (se d. o.). Samma
ändamål har okulering (se d. o.), inokulation.
Olika former af en och samma art kunna vanligen
lätt hopväxa vid ympning, likaså äfven närstående
arter inom samma släkte; dock kan körsbär icke
ympas på plommon, och endast sällan lyckas det
att ympa päron på äppelträd eller tvärtom.
Däremot känner man en del fall, då en växt kan
ympas på arter, tillhörande ett annat närstående
släkte. Sålunda ympas päron på vissa arter af
släktena Cydonia, Sorbus och Cratægus, syren på
liguster o. s. v. Äldre trädgårdslitteratur
innehåller ofta fantastiska uppgifter om ympning af
växter på de mest skilda växtslag (fruktsorter i
barrträd o. s. v.). Ehuru ympning oftast företages
med träartade växter, kan den äfven ske med
örtartade sådana (pioner, dahlior m. fl.). Träd
och buskar ympas i det fria om våren, innan
stammarna, som skola förädlas, fullt utslagit sina löf,
eller under tiden från det knopparna på
vildstammen börja svälla och tills löfvet är till hälften
utslaget, undantagsvis äfven på sensommaren
(krusbär). Ympkvistarna, hvartill vanligen förra årets
skott (årsskott) användas, aftagas vanligen redan
under vintern (jan.–mars) och inbäddas helst i
en hög af snö eller sönderhackad is, hvilken sedan
täckes med skogsmossa eller något annat lämpligt
ämne, för att kvistarna därigenom skola bibehållas
i hvila, till dess de skola användas till ympning.
De flesta träartade växter, såsom fruktträd och
många andra, ympas med fördel ute i det fria på
stammar stående i fri jord, men åtskilliga arter,
såsom björk, ek, bok, hassel, al, lönn m. fl., kunna
dels alldeles icke, dels endast med ytterst ringa
framgång ympas ute i det fria, utan stammarna
måste, då varieteter eller sällsynta arter af
dylika träd skola fortplantas genom ympning, inslås i
krukor och ymparna efter förädlingen underhållas
i växthus eller drifbänk.
Äfven i andra fall måste de ympade stammarna
stå i växthus eller bänk med fuktig luft, t. ex.
af det skäl, att man användt ympkvistar med
vidsittande blad (barrträd, Clematis m. fl.), som i
det fria skulle torka bort, innan sammanväxning
hunnit ske. De flesta växter ympas i närheten af
jordytan, och alla skott, som framskjuta från
grundstammen, borttagas, så att växtens hela
ofvanjordiska del kommer att tillhöra den art, varietet
eller sort, hvaraf ympen tagits. Fruktträd ympas
dock ofta uppe i kronan (se Omförädling).
Många olika metoder finnas för ympkvistens och
grundstammens tillskärning och sammanfogning.
Det enklaste ympningssättet kallas barkympning,
och denna tillgår så, att ympkvistens undre ända
skäres med ett långt, snedt snitt (fig. 1 a). Sedan
grundstammen skurits tvärt af, skäres barken upp
till en längd, motsvarande ympens snittyta, och
lossas varligt från veden, hvarefter kvisten skjutes
ned i den uppkomna springan med snittytan vänd
mot grundstammens ved. Ympstället omviras med
bast eller garn och bestrykes med ympvax. Vid
ympning af smala grundstammar används ofta
skarfympning l. kopulation (se d. o.; fig. 2) eller
den något afvikande form däraf, som kallas
hakympning, så benämnd därför, att en tunn flisa
eller tunga lossas genom ett snitt underifrån på
snittytan af ympen för att inpassas i ett
motsvarande snitt eller hak, gjordt uppifrån på
snittytan af grundstammen. Triangulering eller
getfotsympning och klyfympning kunna båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
