Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yngelvård ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ynglingatal" och "Ynglingasaga" berätta kan anses för
fullt exakta historiska uppgifter. Men den allra
nyaste filologiska och arkeologiska forskningen har
visat, att Snorre visserligen i väsentliga punkter
missförstått sin källa, men ock att själfva denna
källa, i den mån den verkligen är af historiskt
och icke mytiskt innehåll, har i många detaljer
(t. ex. regenternas dödssätt och grafskick m. m. d.)
att tillerkännas historisk trovärdighet.
Såsom själfva namnet Ynglingatal, d. v. s.
"Ynglingauppräkning", anger, utgöres diktens innehåll
af en konungalängd, upptagande alla de personer,
som författaren med rätt eller orätt ansåg
tillhöra den s. k. Ynglingaätten (se d. o.).
Syftet är tydligen att förhärliga någon verklig
eller pretenderad medlem af denna släkt genom
att ange hans förfäder (i rätt uppstigande led?),
så långt ske kunde. Sådant vi genom Snorres
text nu känna kvädet, behandlar det i korta och
skäligen torra strofer högst 27 olika personer, om
hvilka det i allmänhet icke meddelar något annat
än hvar och på hvilket sätt de dogo samt hvar
de blefvo begrafna. Men då denna text troligen
är på mångahanda sätt defekt, torde dikten i sin
ursprungliga gestalt ha både behandlat något flera
personer (enligt Snorres egen uppgift skulle de
vara 31) och möjligen något utförligare redogjort
för deras öden. Källorna för framställningen ha
enligt skaldens egen uppgift utgjorts af kunniga
mäns utsagor. Att innehållet icke är en ren
fantasiprodukt, framgår f. ö. redan däraf, att några
– om ock få – af de behandlade personerna
återfinnas i andra gamla källor både inom och
utom Norden (t. ex. det angelsaxiska
Beowulfskvädet och frankiska krönikor). Litt.: A. Grape och
B. Nerman, "Ynglingatal" (1914) och
litteraturanvisningarna i art. Ynglingaätten.
Ad. N-n.
Ynglingaätten, fornnordisk konungaätt, som i
historisk tid innehade Norges tron fr. o. m. dess
förste envåldskonung (sedan 872), Harald
Hårfager, åtminstone t. o. m. Magnus den blinde (d.
1139; jfr vidare Norge, sp. 1420 o. f.).
Emellertid används namnet företrädesvis om Harald
Hårfagers förfäder och andra verkliga eller
uppdiktade medlemmar af släkten under förhistorisk
eller halfhistorisk tid, hvarom närmare i det
följande. Från samma gamla konungastam ville äfven
en ryktbar isländsk släkt i historisk tid leda sina
anor på svärdssidan, nämligen de efter sitt
hemvist vid Breidafjord s. k. Breidfirdingarna,
hvilkas förnämste medlem är Islands äldste
författare på modersmålet, historieskrifvaren Are Frode
(d. 1148). Enligt dennes egen, sannolikt riktiga
uppgift härstammade han i 8:e rätt nedstigande
led från den ryktbare vikingahöfdingen Olof Hvite,
som 852 grundlade ett rike i Dublin och hvars
son Torsten Röde (i irländska källor kallad Oistin)
en tid härskade i Skottland, tills han 875 dräptes
af skottarna, hvarpå hans änka (se Aud) och
son, Olof Feilan, slogo sig ned som nybyggare på
Island. Den ofvannämnde Olof Hvite var
bevisligen en nordisk konungason. Men ehuruväl de
isländska och de betydligt äldre irländska källorna
öfverensstämma i att låta honom uti 4:e led
härstamma från en Gudröd (Godfred), uppge de dock
mellanlederna helt olika, hvarför, då de irländska
källorna torde böra afgjordt tillerkännas vitsord
gentemot de händelserna mera fjärran stående
isländska, man icke heller vågar skänka någon
vidare tillit åt Ares uppgift, att denne Gudröd
varit en broder till Harald Hårfagers farfars farfar.
Härtill kommer, att de allra nyaste forskningarna
rörande vikingatidens historia, hvad Irland
beträffar, ådagalagt, hvad irländska källors
framställning af förhållandena tyckes bevisa, att Olof
Hvite ej, såsom dock hittills allmänt antagits, varit
af norsk, utan af dansk börd (från Lolland), hvilket
i hög grad minskar sannolikheten af antagandet,
att han skulle ha tillhört Ynglingaätten.
Mycket omtvistad har frågan om Ynglingaättens
ursprungliga hemland varit. Att ätten icke var
inhemsk i Norge, därom vittnar den, väsentligen
på den gamla dikten Ynglingatal (se d. o.)
baserade, norsk-isländska traditionen, enligt
hvilken släktens äldste medlem i Norge, som bar det
på Danmark häntydande namnet Halfdan, hade
norsk moder, men svensk fader, den s. k. Olof
Trätälja. Det är emellertid af flera forskare
framhållet, att hvad Snorre Sturlasson i sin
"Ynglingasaga" förtäljer om denne Olofs flykt från Uppsala
och nybyggarlif i Värmland, där han först brutit
bygd, men af ett otacksamt folk innebränts, är
både i sig orimligt och f. ö. stridande mot de
äldre källornas ("Historia Norvegiæ" och Are; jfr
Hauks "Þáttr af Uplendingakonungum") bestämda
uppgift, att "sveakonungen" Olof Trätälja "länge
och fredligt regerade och vid hög ålder afled i
Svithjod", där han "var kung till sin ålderdom".
Hela den romantiska historien beror på en
misstolkning af "Ynglingatals" poetiska utsago, att
"sveafursten Olof slukades af elden invid den våg,
som plöjer den vida slätten" (d. v. s. undergick
likbränning på Fyris’ strand; icke: innebrändes vid
Vänern) och "sålunda gick bort (d. v. s. dog,
icke: flydde) från Uppsala". Då emellertid både
andra isländska källor än Snorre göra Olof till
värmlänning och äfven Saxo talar om en "Olof,
småkonung öfver värmlänningarna", och då
sydöstra Norges grafgods under 600- och 700-talen i
motsättning mot det öfriga Norges visar starkt
inflytande från Uppland, så är det möjligt, att
Ynglingaätten kommit till Norge närmast från
Värmland, och mycket sannolikt, att den ytterst
härstammar från Uppsala, såsom redan "Ynglingatal"
uppger och som själfva namnet gör troligt. Ty
visserligen uppge angelsaxiska källor (Beowulf),
att 500-talets sveakonungar hetat scylfingas, som
är plur. till isl. skilfingr, "man från Skialf" (ett i
många, bl. a. uppländska, ortnamn användt ord
med betydelsen "höjd"), en benämning, som också
mycket riktigt träffas i "Ynglingatal" i fråga om
den vid början af 500-talet lefvande, fullt
historiske Egil. Men därjämte används i isländska
källor för Uppsalas konungaätt namnet Ynglingar
(eller, som det ock heter, "Yngves ätt") i
anslutning till den enligt Snorres uppgift hvarje dess
medlem tillkommande titeln Yngvinn (hvaraf som
kortnamn Yngve, fsv. Inge). Detta ord är
detsamma som det från angls. (Beowulf) kända ingwine,
"Ing-vän", hvilket särskildt användes om
Uppsalakonungarna i deras egenskap af alldeles speciella
dyrkare af Ing, ett äldre namn för Frej,
Uppsalatemplets förnämste gud. Enligt vår forntids
genomgående bruk att härleda folk- och släktnamn från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
