Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yoghurt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
York [jå’k]. 1. (Yorkshire) Grefskap i
norra England, vid Nordsjön mellan floden Tees,
som bildar gräns mot Durham i n., och Humber,
som är gräns mot Lincoln i s. Med en areal af
15,713 kvkm. (= Skåne och Halland, nära 1/8 af
England) är Y. Englands största grefskap; det är
uppdeladt i tre distrikt, East Riding, 3,038
kvkm., North Riding, 5,512 kvkm., och
West Riding, 7,163 kvkm. Den icke
industrialiserade åker- och hedarealen är mycket
stor. 1921 utgjorde folkmängden 4,098,683 pers.,
däraf 460,717 i East Riding, 456,312 i North
Riding och 3,181,654 i West Riding.
Grefskapets midt och historiska kärna utgöres af ett
slättland, Vale of York, med 96 km. längd (n. v.–
s. ö.) och i medeltal 26 km. bredd, bevattnadt af
Ouse och dess tillflöden. Denna sänka omges på
ömse håll af högre partier, i ö. af York wolds och
York moors, hvilka senare nå sin största höjd i
Cleveland hills (Burton head, 454 m.); i v. af
Penninska kedjan (se d. o.) med grefsk:s högsta
punkter, de båda Whernside (726 och 702 m.),
Ingleborough (723 m.) och Penigant (692 m.),
samtliga i West Riding. Kusten är brant från
Tees’ mynning till Flamborough head (72 m.),
men s. därom vidtar en flack strand, tillhörande
den af Nordsjön och Humbermynningen omslutna
halfön Holderness, delvis ett marskland. Grefsk.
är ryktbart för sina måleriska flodlandskap och
öfverträffas i detta hänseende endast af Skottland.
Hufvudfloden är Ouse, som uppstår genom
föreningen af Swale och Ure och i sydöstlig riktning
genomflyter Vale of York. Dess förnämsta tillflöden
komma från Penninska kedjan: Nidd, Wharfe,
Aire och Don; från York moors kommer Derwent,
som i sitt mellersta lopp bildar gräns mellan East
och North Riding. Eftersom Y:s västgräns skjuter
öfver Penninska kedjans höjdkam, komma äfven
några af de mot Irländska sjön rinnande
vattendragen att falla inom området. I n. afbördas en
helt liten sträcka land till Tees, medan i n. ö.
några smärre kustfloder strömma direkt till
Nordsjön; den största är den vid Whitley utfallande
Esk. Af insjöar eger Y. endast några små, för sin
naturskönhet berömda tjärnar, såsom Semmer
water i n. v. och Malham tarn i kalkrik omgifning
nära Aires källa. – Den bäst odlade delen af
grefsk. är East Riding, till närmare 90 proc. under
kultur; af North Riding äro omkr. 60 proc., af
West Riding omkr. 70 proc. odlade. Dock
används endast en mindre del af marken till
sädesodling; mest är detta fallet i slättlandet kring Ouse
och dess bifloder, där hufvudsakligen hafre, i
mindre grad korn och hvete odlas.
Kreatursstocken är ansenlig; i detta hänseende står Y. allra
främst bland Englands grefskap. 1912 funnos
149,344 hästar, 549,070 nötkreatur, 1,862,330
får och 228,622 svin. Skinkorna från Y. äro
allbekanta. Grufdriften är betydande och omfattar
främst utvinnande af kol i West Riding, där
hufvudparten af det ö. om Penninska kedjan
befintliga stenkolsfältet är belägen. I Cleveland hills
brytas sedan midten af 1800-talet ansenliga
mängder järn. Middlesbrough vid mynningen af Tees
är Englands viktigaste järnstad. Något bly hämtas
från Penninska kedjans östsluttning, där också
skiffer och byggnadssten brytas. West Riding är
hufvudsäte för Englands ylleindustri och har
nästan monopol på tillverkningen af kamgarnstyg.
Leeds, Huddersfield, Halifax, Bradford och
Wakefield äro de förnämsta medelpunkterna för denna
industri. Tillverkningen af bomullstyger har tagit
fart i trakten af Halifax. Näst efter ylleindustrien
kommer ståltillverkningen, främst i Sheffield och
Leeds. Järnindustrien är utvecklad i
Cleveland-distriktet, där äfven skeppsbyggeri idkas. Bland
andra på mindre framskjuten plats stående
industrier märkes tillverkning af läder, papper och
kemikalier. Grefsk:s förnämsta hamn är Hull, vid
Humber; som fiskehamnar äro dessutom
anmärkningsvärda Whitby och Scarborough, den senare
staden äfven som badort. En af Englands mest
besökta kurorter (svafvelkällor) är Harrogate i West
Riding, n. om Leeds. – Under romartiden
utgjorde grefsk. en del af Maxima Cæsariensis, hvars
hufvudstad var Eboracum (York). Sedan landet
genomlefvat oroliga öfvergångstider, hvarunder det
härjades af pikterna, kom det att bilda det
angelsaxiska riket Deira (se England, sp. 603),
hvilket först omnämnes på 500-talet. Efter
normandiska eröfringen (1066) delades Y. mellan flera
normandiska grefvar, och det oroades ofta af
skottarnas infall. Flera drabbningar utkämpades
där under "Rosornas krig", bl. a. de vid
Wakefield och Towton. Under inbördeskriget på
1600-talet var grefsk. i allmänhet rojalistiskt, ehuru
några af de mest framstående anförarna i
parlamentshären, bl. a. Fairfax och Lambert, voro
därifrån. – Litt.: Allén, "History of the county
of Y." (3 bd, 1828–31), och Baines, "Yorkshire,
past and present" (1–2, 1871–77).
2. Hufvudstad och eget grefskap i Y. 1,
ärkebiskopssäte, beläget vid sammanflödet mellan Ouse
och dess biflod Foss, med 84,052 inv. (1921).
15 kvkm. areal. Det är en vacker,
ålderdomlig, jämförelsevis tyst stad med smala måleriska
gator, där stadsmuren, många kyrkor och andra
byggnader af märklig arkitektur väcka intresse.
Stadsmuren, som till större delen härstammar från
1300-talet och är väl bibehållen, omger staden i
form af en oregelbunden fyrkant och har fyra större
och många mindre portar. Af den af Vilhelm
Eröfraren 1068 byggda fästningen införlifvades
sannolikt några delar i Cliffords tower, hvilket
byggdes under Rikard III och delvis förstördes af
eldsvåda 1684. Detta bildade "donjonen" i den
senare fästningen, som förstördes under
inbördeskriget. Det nuv. slottet ombyggdes 1826–36 och
innehåller fängelse och domstolslokaler. Stadens
största sevärdhet är katedralen, S:t Peter (se fig.),
som helhet betraktad den formskönaste kyrkobyggnad
i England. På dess plats låg först en träkyrka, som
på konung Edvins tid (600-talet) ersattes af en
stenkyrka. Denna förstördes och ombyggdes flera
gånger, men dess krypta och tvärskepp ingå i den
nuv. byggnaden. Denna har formen af ett latinskt
kors och består af långskepp med sidoskepp,
tvärskepp, kor med omgång, ett centraltorn och två
torn i v. Yttre längden är 159,8 m., bredden öfver
tvärskeppet 76 m.; det centrala tornet är 65 och
de båda västra tornen 61,5 m. höga. Grundstenen
lades i slutet af 1200-talet; långskeppet var
färdigt 1345, och västfasaden, ett af de vackraste
partierna af byggnaden, fullbordades 1402. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
