Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ytbergarter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgör ett pastorat i Härnösands stift, Ådalens
kontrakt.
Ytterlära, veter., den del af
veterinärvetenskapen, som behandlar eller beskrifver husdjurens
yttre former och lemmar. Den plägar ock därför
vanligen benämnas "läran om husdjurens exteriör".
Yttermalung. Se Malung.
Yttersele- och Forsmoforsarna, i
Ångermanälfven, vid och ofvanför Norra stambanans korsning
med älfven (Forsmobron). Den sammanlagda
fallhöjden utgör omkr. 28 m., hvaraf i brist på
tydlig åtskillnad mellan forsarna de öfversta 8 m.
torde få anses såsom Ytterseleforsen.
9-månaderseffekten vid oreglerad vattenföring uppgår till
omkr. 23,000 hkr. Vid vattenkraftens
tillgodogörande komma forsarna med största sannolikhet att
utbyggas gemensamt medelst ett kraftverk.
Staten har genom köp förvärfvat vissa andelar i
forsarna.
C. K.
Ytterselsforsen, vattenfall i den i Dekarsöfjärden
(Domsjöfjärden) vid Örnsköldsvik utfallande
Moälfven l. Själevadsån, inom Mo socken,
Västernorrlands län, har 1,470 kvkm. flodområdesareal, en
vattenföring af omkr. 100 kbm. pr sek. vid
högvatten och omkr. 3,5 kbm. pr sek. vid normalt
lågvatten och en fallhöjd af 5–6 m. Fallet
monterades 1914–15. Den tillgodogjorda
vattenmängden är 2,7 kbm. pr sek. och motsvarande
installerade effekt 100 kilowatt. Kraftverkat, benämndt
Kvarnfallet, eges af Gottne-Yttersels
elektriska a.-b.
Ytterselö, socken i Södermanlands län, Selebo
härad. 4,858 har. 1,226 inv. (1920). Y. utgör ett
pastorat i Strängnäs stift, Domprosteriet, men skall
framdeles bli annex till Öfverselö.
Ytterspat, miner. Se Xenotim.
Yttersta dagarnas helige (Sista dagarnas helige).
Se Mormoner.
Yttersta dagen, lat. dies suprema, novissimus
dies ("den sista dagen"), enligt den vanliga
föreställningen världens, d. v. s. det nuv.
världsskickets (eller jordelifvets) sista dag, då Kristus,
som första gången kom till världen (jorden) i
ringhet som frälsare, skall vid sin "andra
tillkommelse", omgifven af änglarna, återkomma i
himmelsk härlighet som domare, vid domsbasunens
ljud uppväcka alla döda, både rättfärdiga och
orättfärdiga, och hålla den yttersta (sista)
domen, d. v. s. döma alla människor, både
lefvande och döda, till salighet eller till osalighet,
hvarpå himmel och jord (jorden med sin himmel)
förgås och nya himlar och en ny jord uppstå i de
gamlas ställe. Denna gammal-lutherska uppfattning,
hvilken också var medeltidskyrkans, grundar sig
såväl på de ställen i nya testamentet, där
uttrycket förekommer, näml. Joh. 6: 39, 40; 11: 24;
12: 48, som ock på innehållet i andra ställen,
t. ex. Matt. 25: 31 f.; Joh. 5: 27–29; Apg.
17: 31; 2 Kor. 5: 10 m. fl. I st. f. uttrycket
yttersta dagen förekomma i N. T. andra uttryck,
såsom domens dag (Matt. 10: 15; 11: 22 o. s. v.),
vredens dag (Rom. 2: 5), dagen l. den dagen
(1 Kor. 3: 13; Matt. 7: 22; 2 Tess. 1: 10), vår
Herres, Jesu Kristi, dag (1 Kor. 1: 8), Herren
Jesu dag (1 Kor. 5:5), Kristi dag (Filipp. 1: 10),
Guds dag (2 Petr. 3: 12) och Herrens dag (1
Tess. 5: 2). Det sistnämnda uttrycket, "Herrens
(Jehovahs l. Jahvehs) dag", förekommer på flera
ställen i gamla testamentets profetiska böcker och
betecknar domens dag dels för det obotfärdiga
Israel, då Gud hemsöker det genom dess fiender,
dels för dessa Israels fiender, som varit Guds
rättfärdighets redskap. Men som profeterna lefde
på olika tider och under olika historiska
förhållanden och profetiorna därför afsågo olika straffdomar,
kan man säga, att G. T. talar om flera dylika
domsdagar eller "Herrens dagar". Stundom har
dock profetian karaktären af en mera allmän
domsförkunnelse, t. ex. Joel 2: 31 f.; 3: 12 f.
och i synnerhet Daniel 7: 9 f. Men bestämda
utsagor om "en yttersta dag" i samma mening
som i N. T. innehålla icke ens dessa
gammaltestamentliga ställen, blott antydningar om en
sådan dag. – Från de öfriga böckerna i N. T.
skiljer sig emellertid Uppenbarelseboken genom sin
framställning i kap. 20, där det talas om en
"första uppståndelse" (v. 4 och 5) och en "andra
uppståndelse" (v. 12 och 13), mellan hvilka
tilldragelser ligga "det tusenåriga riket" (v. 4 och 5)
och den sista stora striden på jorden, då de af
satan förvillade folken angripa "de heliges läger",
men dödas med eld från himmelen (v. 7–10),
hvarefter följer "domen öfver de vid den andra
uppståndelsen uppväckta döda" (v. 11–13).
Uppenbarelseboken talar alltså icke om en yttersta dag,
då alla döda skola uppstå och alla människor,
lefvande och döda, dömas. Somliga exegeter anse,
att det är en verklig olikhet mellan
Uppenbarelsebokens och de öfriga nytestamentliga böckernas
framställning; andra anse, att Uppenbarelseboken
innehåller en detaljerad skildring af händelser,
som de öfriga nytestamentliga böckerna framställa
i summariskt sammanträngd form. Enligt denna
senare mening är "Kristi tillkommelse" och
"Herrens dag" en stor världsperiod, hvars sista
tilldragelse är den yttersta domen på "den
yttersta dagen" i egentlig mening, den i Uppb.
20: 11–14 skildrade domsdagen. Bland nyare
svenska exegeter anslöt sig V. Rudin till denna
tolkning (se V. Rudin, "Vår heliga troslära",
1891, samt predikan på 26:e sönd. e. Tref. om
"Jordens folk inför människans son" i samme
författares "Evighetsvinkar"). – Läran om en
yttersta dag är en hufvudbeståndsdel jämväl i islam
(se d. o.) och var det också i den nordiska
asaläran (se Ragnarök). Denna lära
förekommer ock bestämdt utpräglad i den gamla
Zoroasterläran (parsismen).
De yttersta dagarna eller, såsom det
också heter, den yttersta tiden och de
yttersta tiderna kallas hos profeterna i
G. T. den messianska tiden, d. v. s. tiden närmast
före och vid Messias’ ankomst; den
gammaltestamentliga profetian skilde nämligen icke mellan
Kristi första tillkommelse, d. v. s. hans födelse
l. tillkommelse till frälsning, och hans andra
tillkommelse, d. v. s. hans tillkommelse till domen.
I N. T. beteckna på flera ställen de nämnda
uttrycken, alldeles såsom i G. T. den messianska
tiden i allmänhet (Apg. 2: 17; Hebr. 1: 2; 1
Petr. 1: 20 m. fl.), men ha på andra ställen en
inskränktare betydelse och beteckna då tiden före
och vid Kristi andra tillkommelse (2 Tim. 3: 1;
2 Petr. 3: 3; 1 Joh. 2: 18), hvilken betydelse det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
