Print (PDF) - On this page / på denna sida - Zander ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
691
Zàpara-Zapolska
692
samma banor som den västerländska, af hvilken
man alltså borde lära och profitera. Under det att
de förre, i öfverensstämmelse med sin grundåskåd-
ning, skarpt fördömde Peter den stores kulturgär-
ning som ett hänsynslöst brott mot den ryska
historiska utvecklingen, sågo de senare däri en
betydelsefull framstegsakt, hvarigenom Ryssland
från sin tidigare isolering förts ut på den stora
allmänmänskliga skådebanan. Ur dessa menings-
skiljaktigheter rörande Rysslands förflutna följde
småningom, i samma mån som man öfvergaf sin tidi-
gare politiska och sociala indifferentism, olika
uppfattningar om det samtida ryska lifvets förhål-
landen. Om också de båda parterna hyste i det
stora hela sammanfallande åsikter i vissa ting -
så t. ex. rörande nödvändigheten af lifegenskapens
upphäfvande, censurens lindring och det admi-
nistrativa godtyckets upphörande -, så represen-
terade de på andra punkter rent motsatta åsikter.
Under det slavofilerna önskade bibehållet själf-
härskardöme med en blott rådgifvande folkrepre-
sentation, yrkade zapadnikerna på lagstiftande
folkförsamling enligt europeiskt mönster. Under
det slavofilerna hänfördt omfattade den ryska by-
kommunens kollektivistiska principer, hyllade za-
padnikerna individualistiska grundsatser. Under
det slavofilerna höllo på den ryska ortodoxien, voro
zapadnikerna (dock icke alla) fritänkare. Utkri-
stalliseringen af dessa motsatta åsikter och bryt-
ningen mellan de båda riktningarna försiggingo
endast successivt. En af de första impulserna
till schismen utgjorde publiceringen af den utanför
Moskvakretsen stående skriftställaren Tjaadajevs
"Filosofiska bref" år 1836 (skrifvet redan 1829
efter en resa i Europa). Den kritiska syn på den
ryska historiska utvecklingen, som småningom
börjat göra sig gällande i studentdiskussionerna
i Moskva, återfanns här, fastän drifven nästan
in absurdum. Författaren ser på hela det ryska
lif vet med mörk hopplöshet, utan att kunna finna
en enda ljuspunkt i det förflutna eller hysa något
hopp om framtiden. Grunden till Rysslands hopp-
löst olyckliga läge finner han i den omständighe-
ten, att det så länge varit afskuret från den euro-
peiska kulturella utvecklingen, en följd af att det
mottagit grunderna för sin civilisation från det
redan i förfall stående Bysans. Denna framställ-
ning, från hvilken äfven de västerländskt sinnade
elementen i Moskva togo afstånd, fattades af
motsidan som en fullständig smutskastning mot
fosterlandet, och den patriotiska harmen gaf ökad
lifskraft åt de slavofila idéerna och skärpte mot-
satsen mellan dessas anhängare och motståndare.
Då härtill kom, att stora personalförändringar in-
träffade i Moskvakretsens sammansättning - Stan-
kevitj af reste 1837 till utlandet, Bjelinskij bosatte
sig 1839 i Petersburg, hvaremot till kretsen slöt
sig Herzen, som 1840 återvändt till Moskva efter
6 års förvisning - så antogo striderna, som i det
längsta förts i behärskade och akademiska former,
bl. a. på diskussionsaftnar i några intellektuella
Moskvasalonger - mera oförsonlig karaktär. Defi-
nitiv och irreparabel blef schismen efter en af
slavofilskalden Jazykov 1844 publicerad smädedikt
"Till de icke-våra", hvari zapadnikerna i grofva
former förklarades i akt såsom religiösa affällingar,
ungdomens förförare och fosterlandsförrädare. Za-
padnikernas främste banerförare Blef under 1840-
talets skarpa strider Bjelinskij, som i sitt glän-
sande litteraturkritiska författarskap, först i "Otet-
jestvennyja zapiski", sedan i "Sovremennik’, vid
hvarje tillfälle anföll slavofilerna och entusiastiskt
gick i bräschen för den västerländska kulturens
idéer och ideal. Han sekunderades i Moskva af
professorn i historia, T. Granovskij, hvars af fin
västerländsk kultur präglade föreläsningar fullstän-
digt ställde den slavofile professorn Sjevyrjevs aka-
demiska undervisning i skuggan och utöfvade ko-
lossalt inflytande på studentvärlden. Emellertid bil-
dade aldrig zapadnikerna samma slutna enhets-
front som deras motståndare; redan samtidigt med
brytningen med slavofilerna började rätt starka
divergenser göra sig gällande inom zapadnikernas
eget läger. I och med Bjelinskijs död (1848) och
Herzens af resa till utlandet (1847) kan man också
anse den egentliga och ursprungliga zapadnik-
rörelsen slut. De forne zapadnikerna delade allt-
mer upp sig på två olika riktningar. En del tog
starkt intryck af dåtidens socialism (speciellt Fou-
rier); som en utlöpare af denna riktning kan be-
traktas den Petersburgska diskussionsklubb, som
fick namn efter sin ledare Petrasjevskij och som
sprängdes af polisen 1849, då bland dess andra
medlemmar äfven Dostojevskij dömdes till döden för
att benådas på af rättningsplatsen. Andra - och
flertalet - utvecklade sig till borgerlig radikalism
och kunna betraktas som andliga fäder till 1900-
talets konstitutionella demokrater ("kadetterna").
De socialistiskt färgade zapadnikarftagarna funno
sedan ett centrum i Tjernysjevskijs och Dobrolju-
bovs "Sovremennik", de liberale i "Vjestnik Jev-
ropy" och andra tidskrifter. A. Kgn.
Zàpara (Zaparoer), indianstam. Se Ecua-
dor, sp. 1320.
Zapata [tha-], Marcos, spansk dramatisk
skald, f. 1845, debuterade som dramatiker i
Madrid med La capilla de Lanuza, som efter-
följdes af det lyriska dramat El anillo de Jiierro
(1878), hvilket vann stormande bifall, liksom zarzu-
elan El reloj de Lucerna. Bland Z:s bästa dra-
mer må nämnas Camoens och El castillo de Si-
mancas. I sina sceniska skapelser såväl som i
lyrisk poesi och historiska legender är Z. en verk-
lig skald. Han begaf sig på 1890-talet till Buenos
Aires, var en tid teaterdirektör i Argentina, be-
sökte Uruguay och andra spanskamerikanska länder
samt återvände 1899 till Spanien, hvarefter han
synes ha slutat sin litterära verksamhet. Ad. H-n.
Zapatado [thapata^å], spansk nationaldans i
tretakt, där slag på skosulorna markera takten.
Zapolska [sa-], Ga bry el a, polsk författarinna,
född Piotrovska, f. 1860 i Kivirka, nära Luzk,
d. i dec. 1921, vardt skådespelerska, först i War-
schau, 1889-95 vid Antoines teater i Paris, där-
efter i Krakau och Lemberg, samt egna de sig äfven
åt tidningsmedarbetarskap. Hon sökte först med
krass naturalism öfverföra zolaismen till den
polska litteraturen, men öfvergick sedan till en
mera psykologiserande riktning. Hennes tendens
är oftast feministisk, och hon dröjer gärna vid
erotiska förhållanden. Af hennes romaner kunna
nämnas Kaska karjatyda (1883), Przedpiekle
(1895), Fin de siècle’ istka (1897) och Jak tecza
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
