- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
733-734

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zeno. 4. Carlo Z. - Zeno. 5. Battista Z. - Zeno, Apostolo - Zenobia, drottning af Palmyra (se d. o., sp. 1379) - Zenodoros - Zenodotosxe - Zenon. 1. Z. från Elea

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

733

Zeno-Zenon

734

Lusignan) att från ön fördrifva genucserna. Där-
med afslutade Z. sin krigiska och politiska bana;
efter sin hemkomst egnade han sig helt åt stu-
dier. - För sin utomordentliga tapperhet (hans
kropp var höljd af ärr efter 40 blessyrer) fick Z.
tillnamnet Leone (lejonet).

5. Battista Z., kardinal, d. 1501 i Padua,
var biskop af Vicenza, utsågs 1468 till kardinal
och åtnjöt stort rykte för lärdom och fromhet.
På ålderdomen drog han sig undan Alexander
VI:s bullrande hof till Padua. Ett ståtligt monu-
ment öfver Z. uppsattes 1505 i San Marco i
Yenezia. l o. 4. C. H. T.* 2 o. 3. E. w. D.

Zeno [tsènå], A p o s t o l o, italiensk dramatiker
och litteraturhistoriker, f. 1668 i Venezia, d. där
1750, stiftade 1691 Accademia degli animosi samt
kallades 1718 till Wien som hofpoet och historiograf
hos kejsar Karl VI, men lämnade 1729 själfmant
denna anställning af hälsoskäl och återvände till
Venezia. - Z. riktade italienarnas lyriska scen
med omkr. 60 operatexter, som ha hållning af
verkliga tragedier, men nästan alltför invecklad
handling. Han ansågs före Metastasio som den
förnämste på detta område. Större betydelse till-
lägges honom såsom kritiker och litteraturhistori-
ker. Han öfvertog 1710 Italiens första kritiska
tidskrift, "Giornale de’ letterati d’Italia" (se
Tidskrift, sp. 11), samt utarbetade bl. a.
Compendio del vocabolario della Crusca (2 bd,
1705; ny uppl. i 6 bd 1741-45) och Dissertazioni
istoricho-critiche e letterarie agli storici Ualiani
(äfven med titeln "Diss. vossiane"; 2 bd, 1752
-53). Z:s dramatiska stycken utgåfvos af Gozzi
i 10 bd 1744 (ny uppl. i 12 bd 1795). Hans
bref växling, Letter e, utgafs i 2 bd 1752 (bästa
uppl. i 6 bd 1785). Hans lefnad tecknades af
Negri (1816).

Zeno’bia, drottning af Palmyra (se d. o., sp.
1379).

Zenodoros (grek. Zrjvódoogos] lat. Zenodörus),
forngrekisk bildhuggare, lefde i Kom på Neros
tid och utförde bl. a. denne kejsares kolossalstod,
som var gjuten i brons, 35 m. hög, och berömdes
för sin likhet. Den stod framför Neros "gyllene
hus", men måste sedan ge vika för Hadrianus’
tempel åt Venus och Roma, hvarvid den flyttades
af byggmästaren Dextrianus från sin gamla plats
och sattes på ett nytt postament, hvilket ännu
finnes kvar, närmare Colosseum.

Zenodotos (grek. Z^róòoTog), forngrekisk gram-
matiker (se d. o.), bördig från Efesos, lefde och
verkade i Alexandria i 3;e årh. f. Er. som den
förste föreståndaren för det af Ptolemaios Filadelfos
betydligt utvidgade stora biblioteket. (Se A l e x-
andrinska biblioteket.) Z. gjorde sig
bemärkt i synnerhet genom kritisk bearbetning af
de homeriska texterna och gjorde bl. a. gällande,
att bland de under Homeros’ namn gängse dik-
terna endast "Iliaden" och "Odyssén" äro att
anse som äkta. A. M. A.

Zenon (grek. Z^vcov, lat. Zeno}, namn på flera
grekiska filosofer. - 1. Z. f r å n E l e a, en af
hufvudmännen inom den eleatiska skolan (se E l e-
ater), f. omkr. 490, d. omkr. 430 f. Kr., var
vän och lärjunge till den omkr. ett fjärdedels
århundrade äldre Parmenides (se d. o.). Han var
enligt Platons skildring stolt och högväxt, en stri-

dens man, som ock skall ha mist sitt lif, då han
deltog i en politisk sammansvärjning. Hans stånd-
aktighet vid de smärtor, som hans fiender läto
honom undergå, prisades högt i forntiden. Äfven
inom filosofien framträdde hans stridbara natur.
Hans lärares påstående, att hos det sant varande
fanns hvarken mångfald eller rörelse, hade kom-
mit hela Grekland att genljuda af motståndarnas
hånskratt. Då tog sig enligt Platon denne elea-
ternas "Palamedes" (tusenkonstnär) för att "be-
tala dem med samma mynt och litet till". Han
sökte därvid uppvisa den mångfald "aporier"
(tankesvårigheter), som vidlådde det hvardagliga
föreställningssättet med dess tro på mångfaldens,
rörelsens och sinneskvaliteternas verklighet. Det
indirekta stöd han därigenom ville lämna Parme-
nides’ lära, förfelade sitt mål, då han förbisåg
den skarpa skiljegräns, som denne uppdragit mel-
lan det rena varat och sinnevärlden, och ställde
metafysikens fordringar på fysikens föremål. Men
det skarpsinne, hvarmed han därvid utdrog de
motsägande konsekvenserna af antagandena, har
förskaffat honom anseendet som dialektikens grund-
läggare och vållat många följande tänkare ej ringa
hufvudbry alltifrån Platon och Aristoteles till
Bayle, Spinoza och Leibniz, ja, äfven Hegel och
Herbart. Z:s ryktbara aporier äro i korthet föl-
jande: 1. Mot mångfalden. Funnes det många
verkligheter, så måste dessa på en gång vara
oändligt många och utgöra ett begränsadt antal.
Det sistnämnda, ty de måste vara jämnt upp så
många, som de äro; men å andra sidan oändligt
många, ty de måste skiljas af något, detta skil-
jande åter af ett annat o. s. v. i oändlighet, eller,
annorlunda uttryckt, det verkliga är i oändlighet
delbart. - Härvid förbises, att talen icke äro
reella kvaliteter hos tingen, utan förutsätta ett
mått, i förhållande till hvilket de räknas, och att
det därför icke är någon motsägelse, om en mång-
fald från en synpunkt ter sig som begränsad till
antalet, från en annan oändlig. - Ett annat argu-
ment mot mångfalden användes ock af Z. Om
många äro, måste det hela på en gång vara oänd-
ligt stort och oändligt litet. Det senare, ty det
måste ytterst bestå af enheter, hvilka för att vara
odelbara måste vara oändligt små och då tillsam-
mans endast kunna bilda något oändligt litet;
men å andra sidan måste det hela vara oändligt
stort, då hvarje dess del måste för att vara verklig
ega utsträckning och därför kunna i oändlighet
delas och summan af en oändlig mångfald stor-
heter är något oändligt stort. - Båda bevisen
utgå från oberättigade antaganden. Det är icke
gifvet, att enhet medför odelbarhet; och den oänd-
liga delbarheten behöfver ej förutsätta en oändlig
storhet. Serien i + ¾- + ¾- . . . . mister ej sin
oändlighet därigenom, att dess summa aldrig öf-
verskrider den ändliga storheten 1. - 2. Mot
rörelsen. Enligt Aristoteles riktade Z. fyra bevis
mot antagandet af verklig rörelse. Det ena af
dessa handlar om "Akilles och sköldpaddan". Om
man tänkte sig den snabbfotade Akilles löpa i
kapp med en sköldpadda, som han från början gett
ett visst försprång, så säger mig tanken, att han
aldrig skulle kunna uppnå denna, än mindre
springa förbi den; ty först måste han tillrygga-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:38:27 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0399.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free