Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigenare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II, ha varit utan nämnvärd verkan. Vid sitt första
uppträdande i hvarje land stodo zigenarna under
en "konung" (dakar). Numera väljes en höfding
för hvarje särskild stam. Jämte höfdingen har
stammen vanligen en s. k. zimut, en gammal
kvinna, hvars råd alltid skall inhämtas vid hvarje
viktigt företag. Antalet samtliga zigenare kan ej
med säkerhet uppges. Endast i Ungern har (1893)
företagits en noggrann räkning af dem, som gaf
till resultat 274,940 pers. (se Ungern, sp.
1020). Andra, mindre exakta uppgifter föreligga
för Rumänien, 200–250 tusen, Europeiska
Turkiet (1903) 117 t., Asiatiska Turkiet 67–200 t.,
Serbien 41 t., Bosnien och Hercegovina 18 t.,
Grekland 10 t., Böhmen och Mähren 13 t.,
Tyskland 2 t., Frankrike 2 t., Brittiska öarna 12 t.,
Italien 32 t., Spanien 40 t., förra ryska riket
58 t., Polen 15 t., Persien 15 t., Transkaukasien
3 t. Gissningsvis uppskattas antalet i Afrika,
Amerika och Australien till 135 à 166 t. Zigenarnas
sammanlagda antal skulle således möjligen
kunna uppskattas till omkr. 1 ¼ mill.
H. A.*
Zigenarna i Norden. Redan 1417 visade
zigenarna sig i norra Tyskland utanför Hamburg,
Lybeck och några andra Östersjöstäder. Den äldsta
kända urkund ang. zigenarna i Danmark är ett af
konung Jakob IV i Skottland till konung Hans i
Danmark 3 juli 1505 skrifvet rekommendationsbref
för "grefve Antonius Gagio från Mindre Egypten",
som med sitt "stackars kringirrande folk" önskade
bege sig till Danmark. Om "grefve Antonius"
verkligen kom till Danmark, är ej kändt, men
säkert är, att zigenare ej långt därefter funnos i
landet. 1511 passerade en "junker Göran från
Egypten" staden Slesvig, och 1512 hade de redan
hunnit Sverige. Olaus Petri berättar nämligen i
sin svenska krönika, att "tatare" det året kommit
hit i landet och till Stockholm, med tillägg, att
förr hade de aldrig varit här. I Norden fingo de
efter tyskt föredöme tidigt benämningen tattare
(tatare, tartare, da. o. no, tater). Under
1500-talet vandra de sedan omkring i skilda delar
af Sverige; 1579 finnas de ha besökt Norrland,
och 1584 omtalas de första gången med
säkerhet på Finlands fasta land (de kallas där
mustalainen, "de svarte", i vissa trakter af
Österbotten lätti), dit de antagligen kommit från Sverige.
Både världsliga och andliga myndigheter ansågo
sig snart böra vidtaga åtgärder mot dem. Redan
1525 uppmanade konung Gustaf biskop Magnus
Sommar i Strängnäs att tillse, att tattarna snart
måtte komma ur landet; dock skulle de enligt
ett några veckor äldre bref fritt få föra med sig
allt hvad de innehaft vid sin hitkomst. Ett dylikt
tillägg finner man ej antydt i några förteckningar
öfver egendom, som längre fram i samma årh. blef
zigenarna fråntagen. Men ej endast deras egendom,
utan äfven deras frihet var i fara. Johan
III hotar 1576 och 1579 att, om de ej skyndade
sig bort, skulle de fängslas och skickas att arbeta
i Sala grufva. 1583 tvingades zigenare att arbeta
vid grundläggningen af en ny byggnad vid
Kungsör. I verkligheten likgiltiga för religionen,
ha zigenarna alltid önskat få sina barn döpta och
det ej minst för att i dopsedeln ha ett bevis, att
barnen äro kristna och födda i landet. Kyrkans
myndigheter, som ansågo ett dylikt dop vara ett
missbruk af sakramentet, stötte dem dock till en
början alldeles ifrån sig. "Med tartare skall
prästen sig intet befatta, hvarken jorda deras lik
eller kristna deras barn", dekreterade 1560
ärkebiskop Laurentius Petri, och ett prästmöte i
Linköping 1594 tillade, att deras sjuka ej finge besökas,
deras äktenskap ej af kyrkan helgas. Brott
mot dylika stadganden medförde ej ringa ansvar.
En kyrkoherde i Dingtuna, som 1597 låtit tattare
erhålla nattvarden, vardt afsatt. Regeringen sökte
under 1600-talet genom en barbariskt sträng
lagstiftning bli tattarna kvitt. Ett k. plakat af 28
juli 1637 förvisade dem inom viss dag ur riket
och ålade myndigheterna i orterna att, om några
efter sagda datum anträffades, "låta dem strax
gripa, hvad gods de medföra afhända och så
många karlar där bland äro utan vidare rättegång
upphänga och till lifvet straffa, hvarjämte
undersåtarna förbjödos att hysa och härbärgera några
tattare efter ofvannämnda dag eller föra dem in
i riket". "Ordning och stadga om tiggare och
fattiga" af 28 febr. 1642 var i så fall något
mildare, att den stadgar, att väl hvarje kringstrykande
tattare skulle tillvaratagas och anmälas,
men endast den, som fanns öfvertygad med tjufveri
eller annan otillbörlig akt och missgärning,
skulle straffas till lifvet, de öfriga drifvas ur riket.
"Komma de sedan igen, skola de fasttagas och
föras till nästa slott att där arbeta i järn vid vatten
och bröd." Äfven denna förordning visade sig
kraftlös. Enligt 1686 års Kyrkolag (kap. 3, § 9)
skulle "tartare" på begäran få sina barn döpta
och föräldrarna förmanas att sätta sig ner på en
viss ort, låta sig undervisa i den kristliga läran
och träda till Guds församlings gemenskap, eller
i vidrigt fall lämna barnen kvar, "hvilka våra
ämbetsmän skola låta försörja". Man började ock
dädanefter i lagstiftningen göra skillnad mellan
zigenare, som nyligen inkommit och icke bosatt sig,
och sådana, som någon tid varit i riket. Enligt
resolution på allmogens allmänna besvär 1 aug.
1727 "blef dem, som sig för detta nedsatt uti
städer och drogo borgerliga besvär, icke förbjudet
att resa till marknaderna, allenast de icke foro
gård från gård på landsbygden, då sådana intet
borde hysas af allmogen utan vid 10 dal. smt vite
angifvas". Och förordn. 24 mars 1748 bestämde,
att nyligen från utrikes orter inkomna tartare, som
ej på något ställe satt sig neder att idka någon
loflig näring, strax skulle ur landet förjagas och,
om de därefter åter smöge sig in, med spö eller
ris afstraffas samt åter utköras. De däremot, som
någon tid sig i riket uppehållit och uti stad öfvade
loflig näring, borde som andra invånare där vistas,
hvarjämte 1727 års stadgande om marknadsbesök
upprepas. K. br. 17 nov. 1772 dömde kringströfvande
zigenare till straffarbete, och om sådant ej
hjälpte till de i 1748 års förordn. stadgade straff.
Enligt nu gällande bestämmelser ("Lag ang. förbud
för vissa utlänningar att här i riket vistas"
af 14 sept. 1914) skall utländsk zigenare vid
ankomsten till riket eller omedelbart därefter af
polismyndighet afvisas eller, om han där
inkommit, utvisas. De inhemske zigenarna torde vara
bofasta och uppgå efter hand i massan af landets
inbyggare. Blott så mycket af fädernegryet ligger
ännu i dem, att de ej kunna låta bli att prångla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
