Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigenare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid floden Ziláh (Theiss’ flodsystem) och vid foten
af berget Meszes. Omkr. 9,000 inv. Vinodling.
A. N–d.
Zi-l-hedja. Se Hedjra, sp. 208.
Zi-l-kade. Se Hedjra, sp. 208.
Zilla, zool. Se Hjulspindlar.
Zillenmarkt [tsill-], stad. Se Ziláh.
Ziller [tsi’l-], Tuiskon, tysk filosof och pedagog,
f. 1817, d. 1882, är såsom stiftare af Verein
für wissenschaftliche pädagogik (1868) den egentlige
grundläggaren af Herbartska skolan inom den
tyska pedagogiken. Han verkade först en kortare
tid som gymnasielärare i Meiningen, förvärfvade
sig genom en rättsfilosofisk afh. docentur i filosofi
vid Leipzigs universitet 1853, stiftade vid detta
universitet ett pedagogiskt seminarium med
öfningsskola 1862 och blef e. o. professor i pedagogik
1864. Han bidrog väsentligt till att utbreda
Herbarts pedagogiska idéer genom det klara, bestämda
sätt, hvarpå han framställde dem, men lär ej kunna
fritagas från att ha infört i sin skola stridbar
ensidighet och stel formalism, som ej främjat den
sunda pedagogiska utvecklingen. Hans hufvudarbeten äro
Einleitung in die allgemeine pädagogik (1856; 2:a uppl. 1901),
Grundlegung zur lehre vom erziehenden unterricht (1865; 2:a uppl. 1884),
Allgemeine pädagogik (1886; 3:e uppl. 1892) och
Allgemeine philosophische ethik (1880; 2:a uppl. 1886).
Sedan 1869 redigerade han "Jahrbuch des vereins
für wissenschaftliche pädagogik".
S–e.
Zillerthal [tsi’ll-], sidodal fr. h. till Inndalen i
Tyrolen, genomfluten af Zillerbach. Den egentliga
Zillerdalen sträcker sig omkr. 28 km. från Inn till
byn Mairhofen och har en genomsnittlig höjd af
1,030 m. Vid Mairhofen grenar den sig i fyra
bidalar: Zillergrund, Stillup-, Zemm- och Tuxerthal,
hvilka till omfång och landskapsformer skilja
sig från hufvuddalen. Tillika med sina bidalar är
Z. mycket besökt på grund af sin landskapsskönhet,
omgifven som den är af berg, hvilkas toppar
nå upp till öfver 3,000 m, (Olperer 3,489 m.,
Hochfeiler 3,523 m.). Dalen har omkr. 16,000
inv., hvilkas hufvudnäring är boskapsskötsel. Dock
förmår dalen icke föda en så talrik befolkning,
utan många söka sitt uppehälle utomlands, bl. a.
som sångare. Märklig i dalens historia är utvandringen
1837 af omkr. 400 zillerthalare, som 1830
öfvergått till protestantismen och 1834 befalldes att
antingen återgå till protestantismen eller utvandra.
Sedan de beslutat sig för det senare, mottogos de
af preussiske konungen, som anvisade dem boningsplats
i Schlesien, där kolonien Zillerthal anlades
nära byn Erdmannsdorf vid norra foten af Riesengebirge.
A. N–d.
Zilliacus, finländsk, från Ingermanland i början
af 1700-talet inkommen släkt, som spridt sig äfven
till Estland.
1. Henrik Vilhelm Johan Z.,
ämbetsman, f. 24 juni 1823 i Pyhäjärvi, d. 2 aug.
1887 i Ruokolaks, filos. magister 1847, juris doktor
1860, blef 1866 politieborgmästare i Helsingfors,
som han representerade vid 1872 års landtdag,
då han var borgarståndets talman, samt
utnämndes 1873 till prokuratorsadjoint och 1875 till
senator och biträdande chef för civilexpeditionen.
Han var dessutom led. af en mängd regeringskommittéer,
hade viktiga finansiella uppdrag och utgaf
Om ägande- och nyttjorätten till fiskvatten i Finland (1860).
2. Konrad (Konni) Viktor Z., den
föregåendes son, skriftställare, f. 18 dec. 1855, vardt
student 1872 och efter aflagd allmän rättsexamen
auskultant i Åbo hofrätt 1877. Han tjänstgjorde
vid generalguvernörskansliet 1879, var flottningschef
vid Kymmene flottningsbolag 1880 samt egnade sig
därefter åt jordbruk. Då hans förhoppningar på
detta område slogo fel, sökte han sin lycka i
främmande land, uppehållande sig 1889–99 förnämligast
i Amerika, Japan, Egypten och Indien. I utlandet
började han sin författarverksamhet med fyra samlingar
Utvandrarehistorier (1890–99; öfv. till fi. af J. Aho, 1897–98),
äfvensom med ett större arbete
Amerikas Förenta stater (1893) samt
Japanesiska studier och skisser (1896) m. fl.
Efter sin hemkomst inträdde Z. i "Nya pressens" redaktion,
som han tillhörde ända till bladets indragning. Mycket
verksam i kampen mot Bobrikovska förtrycksregimen,
stod han i spetsen för det aktiva motståndspartiet,
hvars verksamhet han skildrat i
Det aktiva finska motståndspartiet (1904).
En öfversikt af Finlands kamp mot ryska förtrycket
under det skickelsedigra året 1899 gaf han i
Ur Finlands nyaste historia (I–II, 1900–01, öfv. till fi.)
och gaf samtidigt en orienterande skildring af ryska
revolutionsrörelsens uppkomst och utveckling i
Det revolutionära Ryssland (1902; 2:a uppl. 1903; öfv. till da., eng. och ty.).
Efterlyst af ryska myndigheter, måste Z. åter bege
sig utomlands, där han 1908–18 uppehöll sig dels i
Stockholm, dels i Paris m. fl. orter. Från denna
tid härröra arbetena
Moskoviter och finnar i äldre och nyare tid (1912),
Revolution och kontrarevolution i Ryssland och Finland (s. å.; öfv. till ty.),
Korruptionen i Ryssland i rysk belysning (1913)
samt Ryssland och Finland (Berlin, 1916).
Sina upplefvanden och sin verksamhet under ofärdsåren
har han skildrat i
Från ofärdstid och oroliga år (I–II, 1919–20).
3. Gustaf Emil Z., författare, f. 1 sept.
1878 i Tammerfors, vardt 1900 filos. licentiat
i Helsingfors, studerade 1903–05 i Paris,
1905–06 i Florens, disputerade 1905 på afh.
Den nyare franska poesin och antiken
och utnämndes 1909 till docent i litteraturhistoria
vid Helsingfors’ universitet. Z. har under flera
längre resor och utomlandsvistelser, bl. a. i
Medelhafsländerna, särskildt Grekland, drifvit kultur-
och konsthistoriska studier, hvilka kommit både
hans vetenskapliga och vittra författarskap till
godo. Jämte G. Castrén och G. Mattson har Z.
varit grundläggare af och redaktör för de litterära
tidskr. "Euterpe" (1902–05) och "Argus" (1906
ff., numera kallad "Nya Argus"). Efter att flera
gånger ha varit medlem af statens nämnd för
litterära pris utsågs han 1918 till led. af statens
expertnämnd för litteratur och är Finlands
representant i Nordiska författarrådet. Z. har utom
tidskriftsartiklar m. m. författat de litteraturvetenskapliga
arbetena
Giovanni Pascoli et l’antiquité (1909),
Grekisk lyrik (1911, med utsökta tolkningar),
Hellenika (1917) och
Sophokles (1919) samt diktsamlingarna
Offereld (1915) och
I grottan (1920).
1921 utkom en samling
Sonetter och sånger, öfversättningar.
En synnerligen framstå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
