Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zink ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
797
Zinovjev Zinzendorf
798
1895 en tid såsom ryske utrikesministerns närmaste
man, rappellerades 1897 från Stockholm och var
1898-1909 ambassadör i Konstantinopel, där han
med smidighet företrädde Rysslands traditionella
Balkanpolitik. Z. blef 1910 led. af riksrådet.
Zinovjev, rysk bolsjevikisk politiker af judisk
börd, f. 1883 i Jelizavetgrad (guv. Cherson), slöt
sig som student 1902 till revolutionärerna, ådrog
sig därigenom fängelse- och förvisningsstraff samt
lefde 1908-17 som landsflyktig i Frankrike,
Schweiz och Österrike, hufvudsakligen sysselsatt
med studier och författarskap. Efter ryska mars-
revolutionen 1917 återvände han med Lenin, hvil-
kens medarbetare han blifvit under emigrantåren,
genom Tyskland och Sverige till Ryssland och blef
efter novemberrevolutionen s. å. medlem af Folk-
kommissariernas råd. När centralregeringen våren
1918 flyttade till Moskva, stannade Z. kvar som
ordf. i Petrograds sovjet och högste ledare af den
s. k. "Norra kommunens förvaltning". Han valdes
1919 vid bildandet af Tredje internationalen,
de kommunistiska organisationernas internationella
sammanslutning, till dennas ordf. och bekläder
fortfarande (mars 1922) denna post. Z. har utgett
en mängd politiska och ekonomiska skrifter, tillhör
bolsjevikernas vänstra flygel samt har gjort sig
känd som våldsamt agitatorisk talare. V. S-g.
Zinzärer. Se Tsintsarer.
Zinzendorf [tsi’nts-], österrikisk greflig ätt. 1.
Franz Ludwig von Z. und Pottendorf,
grefve, militär, diplomat, f. 1661, d 1742, deltog i
krigen mot fransmän och turkar i slutet af 1600-
talet och utnämndes 1704 till öfverste. 1702-07
var han anställd som e. o. envoyé hos konung
Karl XII, medverkade vid det mellan Karl XII
och kejsar Josef 1706 afslutade fördraget i Altran-
städt (se d. o.) och af gick 1708 till Breslau med
fullmakt att bringa det till verkställighet. Z.,
som 1706 blifvit generalvaktmästare och verkligt
krigshofråd, utnämndes 1711 till geheimeråd samt
var 1717-41 kommendant på Spielberg och befäl-
hafvande general i Mähren, under tiden avancerande
till generalfältmarskalklöjtnant (1724) och verk-
ligt geheimeråd (1736). -2. NikolausLud-
wig, grefve von Z.
und Pottendorf,
den föregåendes syss-
lings son, herrnhutis-
mens stiftare, f. 26
maj 1700 i Dresden,
d. 9 maj 1760 i Herrn-
hut, son till sachsiske
kabinettsministern Lud-
wig von Z., som dog
kort efter Z:s födelse.
När hans mor snart
gifte om sig, öfver-
lämnades hans upp-
fostran åt mormodern
von Gersdorff på ett
gods vid Zittau. Ledningen genom nästan ute-
slutande kvinnor satte spår i Z:s lif. Redan i
dessa tidiga år röjde sig hans lifliga, fantasirika
temperament. Han karakteriserade sig själf träf-
fande: "Jag har ett geni, som är böjdt för extra-
vaganser". Men hos honom växte en elementär
religiös kraft. Tidigt mötte ock två viktiga sidor i
i hans kommande verksamhet: den innerliga,
religiöst känslosamma anslutningen till Jesus och
behof vet af religiös gemenskap med andra. Sär-
skildt anförtrodde han sig åt en ung. 14 år äldre
moster Henriette. För vidare utbildning skickades
han till Franckes pedagogium i Halle (1710-16).
Med sitt veka och lifliga temperament hade han
svårt att finna sig med den hårda uppfostrings-
metoden där, men påverkades dock af den Francke-
ska pietismen och upplefde sin försoningsstund
genom Kristus vid sitt första nattvardsfirande
(1715). Sitt behof af organisation och religiös
gemenskap med andra visade han genom förenings-
stiftande, med stadgar och ämbete, särskildt vid
en väckelse i passionstiden 1716. Då framträdde
ock en tredje sida i hans verksamhet: driften till
organisation och form, och företagsamhetslusten i
stort. Franckes Halle var ock egnadt att stärka
denna lust. Redan nu slog hednamissionens tanke,
som Francke fått från Leibniz och denne från
den katolska missionen i Kina, rot i hans själ. Då
hans förmyndare emellertid var afvog mot pietismen
och familjen ville få honom in i statstjänst, stu-
derade han rättsvetenskap vid Wittenbergs uni-
versitet (1716-19). Han studerade där ifrigt
Luther och lärde personligen känna och akta orto-
doxa teologer; hans senare verksamhet är ett för-
sök att förena ortodoxi och pietism. När han så
gjorde den vanliga utrikes resan för att bilda sig
(1719 f.), visade han ytterligare sin geniala för-
måga att absorbera ur olika riktningar. Genom
bekantskap med reformerta och frikyrkliga i
Holland och jansenister i Paris såg han fromheten
hos män af olika läroåskådning och ville därför
nå en för alla åtkomlig inre enhet i "h j ärtereligio-
nen", utan utplånande af konfessionella och kyrk-
liga olikheter. Visserligen framträdde nu ock
Z:s karaktärssvagheter: ombytlighet, retlighet och
böjelse för extravaganser. En förälskelse i en 17-
årig kusin öfvervann han, när han plötsligt insåg,
att hans böjelse blott var "naturkärlek". Ett par
år senare gifte han sig med grefvinnan Dorothea
Reuss, ej af "naturkärlek", utan "enligt försam-
lingsprincip", d. v. s. enligt den sedliga kallelse,
som ålåg enhvar i Kristi tjänst inom församlingen.
Senare ville han göra detta till princip i brödra-
församlingen.
Under tiden hade Z. enligt familjens önskan
1721 inträdt i sachsisk statstjänst, sedan han
befriats från ed på konkordieformeln. Han blef
hof- och justitieråd i Dresden. Detta hindrade
honom ej att fullfölja sin religiösa verksamhet;
"jag har blott en passion, Han och blott Han".
I Dresden höll han uppbyggelsemöten i sitt hem;
och på det nyförvärfvade godset Berthelsdorf
samlade han en slotts-församling af troende. Den
skulle verka i "h j ärtereligionens" anda i st. f.
den Halleska lagiskheten, men efter Hålles före-
döme med anstalter, skriftspridning, brefväxling
m. m. De bildade, som genom upplysningen
aflägsnades från positiv kristendom, sökte han nå
genom en veckotidskrift (1725-26) "Le Socrate
de Dresde", en intressant förelöpare till Schleier-
machers "Reden", där han ock nådde en viss
afslutning i sin egendomliga Kristus-uppfattning.
Själf stod han på den förnuftiga upplysningens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
