Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zmaj ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
Zola
820
orealistisk som någonsin romantikernas; den släkt
han diktade och de olika medlemmarnas öden äro
visserligen inlagda i verklighetsomgifningar, men
naturligtvis likafullt fantasiskapelser af hans
hjärna och ha ej kunnat undersökas som fysiologer-
nas studieobjekt, hvartill kommer, att Z. begick
det felet att tro intellekt och själslif utan vidare
kunna bestämmas på grund af Lucas’ fysiologiska
hypoteser. Med en outtröttlig och samvetsgrann
ihärdighet studerade Z. de olika "miljöer", i
hvilka han insatte sina figurer, för "L’assommoir"
arbetarnas lif, för "Au bonheur des dames" de
stora varuhusen, för "La ventre de Paris" hallarna,
för "La terre" och ’’Germinal" böndernas och
grufarbetarnas lif. Där han själf icke kunde iakt-
taga det objekt han ville skildra (t. ex. Napoleon
lll:s hof, inbördesstriderna i dec. 1851 o. s. v.),
måste han nöja sig med skriftliga källor, berättelser
o. d., hvarför han i själfva verket i t. ex. "La dé-
båcle" lämnade en historisk roman af samma art,
som han i sina programskrifter hade utdömt (hans
arbetsmetod är skildrad i H. Massis’ "Comment E.
Z. composait ses romans", 1906). Z:s af sikt hade
varit dels att ådagalägga ärftlighetens lagar, dels
att i samband därmed visa Andra kejsardömets
fördärflighet, dess korruption, dess ohederlighet
och fullkomliga brist på idealitet, de maktlystnes
och härskandes brutala själfviskhet, det arbetande
folkets massa i bedröfliga lefnadsvillkor. De olika
delarna af cykeln sammanknytas blott löst och otill-
fredsställande genom släktbandet och äro af högst
olika värde; minst värdefulla äro den affekterade
idyllen "Le rève", barnskildringen i "Une page
d’amour", den kuriöst öfverdrifna "La faute de
Tabbe Mouret" och andra, där Z:s brist på smak
och finhet, hans måttlöshet och otillräckliga inlefnåd
i personligt själslif framträda bjärtast. Högst åter
stå de af hans verk - "La terre", "Germinal",
"L’assommoir" och några till -, där han som
ingen annan var massans skildrare, där han faktiskt
skapade en ny romantyp, enorma prosaepopéer, i
hvilka hundratals människor, stora folkgrupper,
omfattande yrkesmiljöer bilda det mästerligt be-
mästrade motivet (F. C. Eamond gaf i "Les person-
nages de Kougon-Macquart", 1901, ett utmärkt
lexikon öfver cykelns alla figurer). Beskrifningar
ta en oerhörd plats i Z:s böcker, det insamlade
notismaterialet är nyttjadt intill minsta enskildhet,
och i de stora romanerna låter Z. detta oerhörda
stoff bära kolossala romantiska konstruktioner. Ty
i trots af sina egna doktriner och vetenskapliga
önskemål egde Z. alltför mycket af romantiken i
arf för att icke åt den verklighet han skildrade ge
symbolisk betydelse, och hans temperament, det
frodiga, breda, robusta sydlatinska, omformade
iakttagelserna till gigantiska visioner. Hans obän-
diga inbillning förstorar och förenklar de brokiga
kollektiva anhopningarna af föremål, scener och va-
relser till allegorier; han påminner om Victor
Hugo i sitt sätt att ge en karaktär af personligt lif
åt ting och organismer (jfr G. Fröding, "Natur-
alism och romantik" i "Samlade skrifter", IX).
Lidelsefull i tro på och kärlek till lif vet, med en
strålande, osviklig optimism, målade han likväl
mest dystra taflor, beskref i sitt stora lefnadsverk
alldeles öfvervägande det skadliga, det dåliga,
det fördärfvande. En utomordentlig arbetsmän-
niska, en sund, solid borgare, för hvilken hem-
met och familjen voro lyckan, samhällets grundval
och kärna, skildrade han oaflåtligt förfallet, gräfde
hänsynslöst i smutsen, med en social moralists hela
ifver att uppdaga sanningen om samhällets till-
stånd och tidens sjukdom. Den ärftligt belastade
släkt och det osunda tidehvarf, hvilkas tillvaro var
hans ämne, hans lynne, som kom honom att öfver-
drifva vådan af allt det han fann förkastligt, hans
mekaniska psykologi, allt samverkade att göra hans
böcker mörka och ådrog honom anklagelsen att
älska det råa, sympatisera med det låga och då-
liga. Hans ställning till publiken var också länge
ytterst osäker och kritiken alltid delad i häftiga an-
gripare och ifriga beundrare; efter "La terre"
publicerade fem yngre författare ett manifest mot
honom. Vissa af hans verk, bland dem ett par af
de hänsynslösaste, vunno emellertid en oerhörd
spridning, och som naturalismens mest karak-
teristiske representant vann han ett världsrykte
och ett allmänt inflytande, som var epokgörande
inom ett flertal europeiska litteraturer alltifrån
1880-talets början.
Hvad Z. skref efter att ha slutat sin stora cykel
fick aldrig samma betydelse och når endast delvis
samma verkan. Närmast följde en trilogi, Lourdes
(1894; sv. öfv. s. å.), Rome (1896; sv. öfv. s. å.)
och Parts (1898; sv. öfv. s. å.), där han i tre stä-
ders olika miljöer skildrar det katolska prästadö-
met. I den sista delen förnimmas äfven tecknen
till en ungdomlig, nyvaknande entusiasm för och
tro på en lyckliggörande social omdaning af sam-
hället. Sin litterära verksamhet, dittills lika trä-
gen som oafbruten, lämnade Z. emellertid 1898 för
att lidelsefullt och hårdnackadt taga del i den ur-
sinniga strid, som pågick i Frankrike om Alfred
Dreyfus’ skuld eller oskuld (se Dreyfuspro-
c essen). Genom sitt offentliga bref till republi-
kens president (vanligen kalladt "J’accuse"; "Jag
anklagar. ...!", 4 uppl. 1898), som offentlig-
gjordes i tidningen "L’Aurore" 13 jan., ställde
han sig på Dreyfusardernas sida och anklagade
officerare och myndigheter för olagligheter. Ställd
inför domstol för smädelse, dömdes Z. 27 febr. till
ett års fängelse och 3,000 frcs böter samt ströks
ur hederslegionen. Hans ingripande ådrog honom
fruktansvärda förolämpningar och mycket stora för-
luster; i Frankrike var han under lång tid boj-
kottad som författare. Han flydde till England, där
han stannade mer än ett år (se E. A. Vizetelly,
"E. Z. i landsflykt", 1899). Där fullbordade han
den första af de fyra romaner, "Les quatre évan-
giles", som tillsammans skulle bilda ett slags testa-
mente, ett slags afslutning af hans litterära verk-
samhet: Fécondité (1899; "Fruktsamhet", s. å.),
hvilken följdes af Travail (1901; "Arbete", s. å.
och 1913) och Vérité (1903; "Sanning", s. å.).
Den fjärde skulle ha hetat Justice (Kättvisa), men
Z. hann före sin plötsliga död endast börja för-
arbetena till den. Dessa arbeten äro sociala för-
kunnelser, socialistiska utopier, burna af en varm
och innerlig människokärlek, en utomordentlig
framtidstro och en strålande idealitet, men de äro
ålderdomsverk, af tröttande bredd och enformig
retorik. - Vid hans bortgång förnyades de våld-
samma angreppen af antidreyfusarderna, men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
