Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zoologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
837
Zoologi
838
Dock uppträdde djuranatomicn ej ännu som själf-
ständig disciplin, utan stod, som of van redan fram-
hållits, i den praktiska medicinens tjänst: djur-
anatomerna voro nästan utan undantag läkare.
Af dessa må här nämnas Volcher Coiter
(1535-1600), hvilken ej blott undersökte och be-
skref ett stort antal zootomiska detaljer, särskildt
skelettet, utan ock vissa stadier af hönsäggets ut-
veckling; Hieron. Fabricius (1537-1619),
hvilken sysselsatte sig med djuranatomi företrä-
desvis för fysiologiens skull; M. Aurelio Se-
verin o (1580-1656), hvilken i ett särskildt
arbete ("Zootomia democritica") samlade den
tidens zootomiska vetande och sökte genom fast-
ställande af den metod, som djuranatomien har
att följa, i någon mån vindicera dess rätt till
en själiständigare ställning; Thomas W i 11 i s
(1622-75), hvilken genom sina undersökningar
särskildt öfver hjärnan kan betecknas som en af
den jämförande anatomiens grundläggare. Af
ofantlig betydelse ej blott för anatomiens utbild-
ning, utan ock för kännedomen om de mindre, för
obeväpnadt öga ej eller ofullkomligt uppfattbara
djurformerna blef mikroskopets användning i zoo-
logiens tjänst. Det är italienaren M a l p i g h i
(1628-94) och holländaren Leeuwenhoek
(1632-1723), hvilka som mikroskopiker ha inlagt
stora förtjänster. Den sistnämnde undersökte först
en del urdjur, upptäckte blodkropparna och vå-
gade sig t. o. m. på hjärnans finare anatomi.
Samtidig med dem var Swammerdam, be-
römd för sina undersökningar öfver insekterna.
Under denna period verkade äfven H a r v e y
(1578-1657), blodomloppets frejdade upptäckare,
som först påvisade en för allt lefvande gemensam
utvecklingsprincip, i det att han betecknade ägget
som all organisk substans’ ursprung (omne ùvum ex
ovo). I detta sammanhang förtjänar ock nämnas
italienaren Red i (1626-97), hvilken angrep
läran om uralstringen (generatio oquivoca), i det
att han påvisade, att insektlarver ej uppkomma ur
ruttnande ämnen, såsom dittills antagits, utan ur
ägg. I början af 1700-talet finna vi en mängd
forskare sysselsatt med studiet af de lägre dju-
rens anatomi och utvecklingshistoria, medan tillika
flera naturvetenskapliga expeditioner till aflägsna
länder hemförde rika skatter af exotiska djurfor-
mer, som då gjordes till föremål för mer eller
mindre ingående, äfven anatomiska, undersökningar.
Till höjandet af det naturvetenskapliga intresset
och af det kritiska arbetet bidrog ock stiftandet
af flera akademier och lärda sällskap, som hade
till särskild uppgift att odla naturvetenskaperna
och af hvilka de äldsta och mest betydande voro
den tyska Academia naturæ curiosorum (1652), det
engelska Royal society (1662) och den franska
Académie des sciences (1699). öfversikten af denna
period kan lämpligen afslutas med omnämnandet
af en zoolog, som jämnat vägen för det arbete,
hvilket kännetecknar det följande tidsskedet, näm-
ligen John Ray 1. Rajus (1628-1705). Af
banbrytande betydelse för den beskrifvande zoolo-
gien (och botaniken) är införandet af arten (spe-
cies) som ett strängt definieradt naturhistoriskt be-
grepp. Om ock uttrycket "species" blifvit an-
vändt före Rays tid, fattades det dock uteslutande
i rent logisk formell betydelse och kunde lika väl
beteckna en lägre som on högre naturlig grupp.
Visserligen kan anmärkas, att artbegreppet är en
konstgjord enhet; men lika obestridligt är, att art-
hypotesen på den tid, då den framträdde, var af
den allra största betydelse för de enstaka djur-
(och växt-)formernas kännedom och för att preci-
sera iakttagelserna rörande dem. Vid klassifika-
tionen fäste Ray företrädesvis afseende på vik-
tigare anatomiska förhållanden och införde skar-
pare definitioner ej blott för arterna, utan ock för
de högre kategorierna. Det af Ray själf utarbe-
tade zoologiska systemet omfattade ryggradsdjuren
och insekterna, medan hans vän Lister bearbetade
blötdjur och maskar. - 2) Den linnéska perioden.
Berättigandet att beteckna ett skede af zoologiens
historia som det linnéska kan härledas ur den nya
ställning, som biologien genom Linnés verksamhet
kom att intaga i vår kulturs utveckling, och det
inflytande Linné utöfvade på flera generationer af
naturforskare. I viss mån kan Linné (1707-78)
betecknas som zoologiens reformator, hvarför en
något utförligare redogörelse för hans historiska
betydelse, hvarvid vi i hufvudsak ansluta oss till
den af Carus uttalade uppfattningen, här torde
vara på sin plats. Skola allmänna sanningar
kunna härledas ur enskilda iakttagelser, måste de
senare återges så noggrant, att man under alla
omständigheter vet, hvarom fråga är. Detta hade
dock ända till Linnés framträdande ej varit möj-
ligt, hvarken inom zoologien eller inom botaniken.
Af djur hade man lärt känna ett ganska bety-
dande antal, men ingen var i stånd att med sä-
kerhet ange, om icke två eller flera beskrifnin-
gar kunde passa in på ett och samma djur. Inom
det filosofiska området skulle sedan århundraden
ingen fallit på den tanken att ens tala om en
vetenskap, såvida ej de ämnen, som togos i be-
traktande, kunde på ett klart utprägladt språk
så tydligt betecknas, att hvarje fackman redan vid
anförandet af ett bestämdt namn fullkomligt insåg,
hvad frågan gällde. Men om man kastar en blick
i de naturhistoriska arbetena af Linnés närmaste
föregångare, en Ray, en Klein m. fl., så fram-
träder det missförhållandet särdeles kännbart, att
man i stället för korta, de enskilda formerna fullt
motsvarande uttryck finner mer eller mindre ut-
förligt hållna bestämmelser, som visa sig otillräck-
liga i alla de fall, i hvilka frågan är att åtskilja
en nära besläktad form från en annan och igen-
känna en redan skildrad. Enskilda försök att fast-
ställa terminologien hade väl blifvit gjorda, men
icke på ett följdriktigt och omfattande sätt. Linnés
sträfvan gick då ock i första rummet ut på att
fastställa en terminologi för naturalhistorien. För
hvarje klass uppgjorde han listor, i hvilka de
yttre och de inre organisationsförhållandena, olik-
heterna i byggnad, form, läge o. s. v. betecknas
med en gång för alla fastslagna termer. Förme-
delst dessa blef det möjligt att känneteckna arten
genom korta, allmänt begripliga definitioner eller
"diagnoser". Men ännu mycket betydelsefullare
blef det följdriktigt genomförda systemets kate-
goribildning i klasser, ordningar, släkten, arter
och varieteter. Linné framhåller dock själf, att
dessa kategorier i viss mening äro artificiella, att
däremot uppdagandet af ett naturligt system bil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
