Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zorn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(pers. Guštasp), Hystaspes, men icke Dareios’ fader)
uppträdde som reformator af äldre polyteistiska
föreställningar, underordnande dessa under en
högre dualistisk enhet. Z. skall ha varit född i
Schis, hufvudstaden i Atropatene (nu Aserbeidjan),
eller i Rhagæ (Rai) i Medien, och hans lefnad
kan måhända förläggas till omkr. år 1000 f. Kr.
I gatha-sångerna (se Avesta), hvilka själfva säga
sig vara författade af Z., är han en verklig
tänkare och religiös reformator utan någon
utsmyckning af uppenbarelser och under, men i de öfriga,
yngre delarna af Avesta och än mer i den äldre
pehlevi- och parsi-litteraturen är hans lefnad
omspunnen af en mängd legender (fullständigt
samlade i den pers. Zerdušt-name, "Z.-boken"), ofta
erinrande om judiska och kristna. Hans moder,
Dughdha, erhöll under hafvandeskapet
gudomliga uppenbarelser om sonens kallelse, och då
landets konung ville döda honom med en dolk,
förlamades dennes hand. Efter att ha tillbragt sin
ungdom i öknen, dar hans näring bestod af mjölk
och ost och där han ständigt, anfäktades af onda
andar, blef han en natt af ängeln Vohu-Mano förd
till himmelen, samtalade med Ahuramazda, erhöll
af honom uppenbarelseboken Avesta och uppträdde
sedan i sitt 30:e år som förkunnare af en ny,
ren lära. Denna omfattades af Guštasp och hans
folk, men under en strid med de "demondyrkande"
turanerna blef hufvudstaden Balch intagen, och Z.
led martyrdöden. Enligt legenden hade Z. tre
hustrur, och genom sina tre söner med de bägge
första blef han stamfader för de tre stora
samhällsklasserna: jordbrukarna, prästerna och
krigarna. Den tredje hustrun hade inga barn, men
af henne och Z:s i sjön Kansu bevarade säd skola
vid slutet af hvart årtusende efter Z. framkomma
tre nya profeter, saošjant ("frälsare").
I hvilken mån Z. är upphof till det system, som
går under hans namn, kommer troligen aldrig att
med full säkerhet afgöras, men vi ha åtminstone
två hållpunkter för antagandet, att han i
hufvudsak är grundläggare af mazdeismen (se d. o.).
De äldsta hymnerna (i religionsboken Avesta, de
s. k. Gatha’s) skildra honom utan all legendarisk
utsmyckning som en man, hvilken med verklig
profetisk kraft och under fientligt motstånd kämpar
för sin öfvertygelse (Yasna 46). Det lider intet
tvifvel, att hans reform var mer än
praktisk-human, såsom skonande af djuren och förbättrad
boskapsskötsel, hvilket ideligen omtalas i den äldre
Avesta. Sådana moralbud voro i själfva verket
konsekvenser af ett religiöst tänkesätt, som från
första början är så enhetligt, att det efter all
historisk analogi måste föras tillbaka till en enda
person, en profet och tänkare. Denna
religion är monoteistisk, dualistisk och eskatologisk.
Z., som troligen förut var präst för en äldre gudom,
Ahura ("Herren"), har upphöjt denna till den
ende guden och tillagt honom predikatet Mazda
("vishet"). Visserligen förvaltas hans rike
(Renhetens rike) af de 6 Amesha-spentas ("Odödliga
Heliga"), som också åtnjuta tillbedjan, men de
äro i själfva verket blott att betrakta som
ärkeänglar, hvilka utföra den himmelske Herrens bud.
Först senare – enligt inskrifterna från Artaxerxes
IILs tid, 358–338 f. Kr. – anropas andra
gudar jämte Ahuramazda (grek. Ormuzd). Äfven
dessa betraktas emellertid som gudomligheter
af lägre ordning och betecknas blott som
yazatas (nypers. ized, "värdiga att tillbedjas"),
och de rubba således icke religionens monoteistiska
grundkaraktär. Dualismen, kampen mellan
renhetens rike och orenhetens (djäflarnas, devaernas,
rike, i hvilket Ahriman l. Anra mainyu
är regent), hör urspr. till systemet och är från
början till slut karakteristisk för det iranska
tänkesättet, fastän den först i den yngre Avesta
utbildas i schematisk form. Denna dualism
innebär i sig själf tanken om ett världsdrama med
eskatologisk afslutning, under hvilken jorden
genom en världsbrand skall rensas för den af
Ahriman vållade besmittelsen och djäfvulen själf
tillsammans med sitt rike antingen uppbrännas eller
i elden luttras, så att hela tillvaron numera kan
bli ett renhetens rike.
Detta världsslut är mazdeismens originellaste
tanke; ty ett världshistoriskt perspektiv, som t. o. m.
innehåller tanken om en utveckling genom det
godas kamp och slutliga seger, finnes ej i äldre
indisk, grekisk eller israelitisk religion. I senare
former, där dessa religioner ha upptagit sådana
perspektiv, synas dessa vara lånade från mazdeismen
eller i hvarje fall stå under dennas inflytande.
Detta gäller också delvis kristendomen
(världsbranden, det tusenåriga riket, medeltidens
djäfvuls- och helvetesföreställningar). Mazdeismen har
sålunda haft stort inflytande på främre Orientens
och därigenom Europas religionslif; och då vi äro
berättigade att betrakta Z. som upphof till
systemets grundtankar och särskildt att anse honom vara
den förste, som framkastat tanken om en
världshistorisk utveckling, synes hans namn verkligen
förtjäna den plats mellan de store tänkarnas, som de
gamla traditionerna, ja ännu renässansen – om
än af andra orsaker och halft legendariskt –
tillerkände honom. Se f. ö. Eskatologi och
Mazdeism. Litt.: Windischmann,
"Zoroastrische studien" (1863), Spiegel, "Über das leben
Zarathustras" (1867), Haug, "Essays on the sacred
language, writings and religion of the parsees"
(2:a uppl. 1878), Harlez, "Des origines du
zoroastrisme" (2 bd, 1879–80), J. Darmesteter, "Le
Zend Avesta" (I–III 1893 f.), F. Justi, "Die
altiranische religion und ihr stifter Z." (i
"Preussische jahrbücher", bd 88), Edv. Lehmann,
"Zarathustra" (I–II, 1899–1902), A. W. Jackson,
"Zoroaster, the prophet of ancient Iran" (1899),
J. H. Moulton, "Early Zoroastrianism" (1912), och
R. Pettazoni, "La religione di Zarathustra" (I,
1920), samt den under artiklarna Avesta,
Parser och Pehlevi anförda litt. Edv. Lehmann.
Zorobabel, den i "Septuaginta" brukade namn-
formen för Serubbabel (se d. o.).
Zorrilla [thårri¾a], Manuel Ruiz, spansk
politiker, f. 1834 i Burgo-de-Osma i Kastilien, d.
13 juni 1895 i Burgos, studerade rättsvetenskap i
Valladolid, blef advokat i Madrid och valdes 1856
till deputerad i cortes, där han slöt sig till "pro-
gressisterna". Z. deltog i resningen i juni 1866 och
flydde till Frankrike. Vid revolutionen i sept. 1868
befann han sig i Cádiz och ingick i provisoriska sty-
relsen som minister för allmänna arbeten. Under
marskalk Serranos första regentskap blef Z. juni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
