- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
949-950

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åhussandsten ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

949

Äke bonde-Äker

950

Åke bonde, enligt Snorre en värmländsk storman
under hednatid, om hvilken han förtäljer följande.
Å, hade en gång samtidigt som gäster inbjudit
den svenske konungen Erik Eymundsson och den
norske Harald Hårfager. Åt den förre upplåts Åts
gamla gäststuga, åt den senare en alldeles ny-
byggd sådan. På förra stället var allt husgeråd
gammalt, på det senare splitter nytt. Kvaliteten
var i fråga om allting på båda ställena af utmärk-
taste slag. Då gästabudet var ändadt och Å. först
tagit af sked af Harald och gett honom bl. a. sin
unge son till tjänsteman, förärade han konung Erik
äfvenledes dyrbara skänker och följde honom ett
stycke till vägs. Vid det slutliga afskedet frågade
honom konung Erik, hvarför han under hela gästa-
budet låtit Harald få allt det bästa, och detta
ehuru Åke dock vore i Eriks tjänst. Åke svarade,
att efter hans förmenande intet brustit vid gästa-
budet. Att Erik fått disponera hvad som var gam-
malt och godt, berodde på hans höga ålder. Åt
den unge Harald hade han med skäl gett allt, som
var nytt. Men hvad nu det beträffade, att han
själf vore i Eriks tjänst, så kunde man lika väl
säga, att konungen vore i hans tjänst. Förgrym-
mad öfver detta svar, högg konungen honom bane-
sår och red sedan bort. Då Harald sporde Å:s
död, förföljde han, ehuru förgäfves, den flyende
Erik samt tog sig af illdådet anledning att ned-
hugga Eriks tjänstemän inom landskapet och lägga
detta under Norges krona. Ad. N-n.

Åke Hansson. Se T ött 9.

Åke Henriksson. Se T ött 12.

Åke Jönsson (äfven kallad Svarte herr
Åke Jönsson), riddare, riksråd, d. 1494, var
sonson till den under drottning Margaretas tid
inflyttade danske riddaren Niklis Jönsson, kallad
Svarte Skåning (se denne), och son till
riddaren och riksrådet Svarte Jöns (Jöns Svarte
Skåning). Bosatt å det fäderneärfda Åkerö i Söder-
manland, namnes han i handlingarna redan 1440,
blef troligen vid Karl Knutssons kröning 1448 rid-
dare och inkallades senast 1449 i riksrådet. Till
konung Karl stod han länge i godt förhållande,
åtföljde honom på kröningsresan till Norge 1449
och erhöll senast 1452 Ringstadaholms län i Öster-
götland. Han anslöt sig emellertid till ärkebiskop
Jöns Bengtssons uppror 1457 och medverkade s. å.
vid eröfringen af Finland, som längre än det egent-
liga Sverige försvarats af konung Karls anhängare.
I sammanhang med statshvälfningen och Kristian
I:s tronbestigning mottog han lagmansämbetet i
Södermanland och Axvalls län, hvarvid han torde
ha af stått från Kingstadaholm. Vid biskop Kettil
Karlssons (Vasa) resning mot Kristian I blef han
denne trogen och uppgaf först på hösten 1465
Axvalls fäste, som han dittills försvarat åt Kristian.
Efter denna tid synes han emellertid vara att räkna
till själfständighetspartiet. Så t. ex. var han med
om att återinkalla Karl Knutsson 1467 och stödde
Sten Sture under 1471 års kris. Han bevistade
sedan de viktiga unionsmötena 1482 och 1483 och
deltog på Sten Stures uttryckliga önskan i dennes
resa till Finland 1488 i och för försvarsanstalter
mot ryssarna och förhandlingar med den livländska
riddarorden. Herr Åke, som tydligen var en af lan-
dets förmögnaste stormän, gjorde sig som länsinne-
hafvare, åtminstone i yngre dagar, mindre väl känd

genom att godtyckligt behandla och till egen vinning
olagligt beskatta den under honom lydande allmo-
gen. Vid sin död efterlämnade han hustru i senare
giftet, Birgitta Gregersdotter, som var syster till
sedermera Strängnäsbiskopen Matts Gregersson, och
sonen Svarte Jöns (f. i ett tidigare äktenskap,
med en dotter till Claus Platå), ärkedjäkne i Sträng-
näs, hvilken lefde ännu 1499 och synes ha varit
ättens siste manlige medlem. - Åke Jönssons sanno-
likt äldre broder Svarte Ture Jönsson (d.
i början af 1480-talet) på Tuna vid nuv. Mariestad,
blef riddare 1441 och något senare riksråd. Vid
västgötaherrarnas affall från Karl Knutsson 1452
höll han fast vid denne, hvarför han s. å. efter
den till Danmark afvikne Bengt Gylta blef lag-
man i Västergötland, ett ämbete, som han till sin
död behöll. Äfven 1457 synes han i motsats till
brodern i det längsta ha iakttagit sin trohetsplikt
mot konung Karl och hyllade sig icke heller under
de följande brytningstiderna till unionspartiet; 1471
uppträdde han på Sten Stures sida. I stort sedt
gjorde han sig emellertid mindre gällande än bro-
dern. Han efterlämnade inga söner, som uppnådde
mogen ålder. Hans änka, Birgitta Henriksdotter,
lefde ännu 1497. G- C-n.

Åker. 1. Socken i Jönköpings län, Östbo härad.
15,842 har. 1,531 inv. (1920). Å. bildar med
Käfsjö ett pastorat i Växjö stift, Östbo kontrakt. –
2. Socken i Stockholms län. Se Österåker 1.
– 3. Socken i Södermanlands län, Oppunda
härad. Se Österåker 2. – 4. Socken i
Södermanlands län, Åkers härad. 12,602 har. 2,588
inv. (1920). Å. bildar med Länna ett pastorat i
Strängnäs stift, Domprosteriet. – 5. Socken i
Uppsala län. Se Västeråker. – Se vidare
Åkers härad, Å:s krutbruk, Å:s
skeppslag
och Å:s styckebruk.

Åker, landtbr. 1. Åkerjord, uppodlad jord, som
bär åkerväxter eller ock för tillfället är igenlagd
till gräsbärande mark. Uppodling till åker, hvilken
utmärker människans öfvergång från jagar- eller
nomadlif till fast bosättning som jordbrukare, bör-
jade hos flertalet folk redan under den yngre sten-
åldern och fortskrider med kulturens framsteg och
de vegetabiliska lifsmedlens i jämbredd därmed
fortgående ökade betydelse i folkets föda. Till en
början voro åkerodlingarna helt eller till större
delen tillfälliga och öfvergåfvos efter att ha burit
några få grödor, som utsugit jorden, men dylik
åkerodling, som i form af svedjebruk förekom i
skogstrakter i Sverige ännu efter midten af 1800-
talet, har numera så godt som alldeles upphört i
vårt land, där allt åkerbruk numera eger rum på
ständig åker. Denna beräknas vid 1800-talets bör-
jan ha uppgått till omkr. 850,000 har och ökades
starkt intill midten af århundradet, så att den 1860
uppgick till 2,5 mill. har. Sedan har den årliga
ökningen aftagit och under återstoden af århundra-
det utgjort omkr. 20,000 hektar om året samt
under innevarande århundrade än mindre. Rikets
hela areal åker uppgick 1900 till 3,520,000 och
1918 till 3,827,900 har. I äldre tid användes hela
åkervidden så godt som uteslutande till sädesodling;
från slutet af 1700-talet har potatis upptagit en
alltjämt tilltagande del af densamma, och i den mån
ängarna uppodlats och behof vet af foder ökats, ha

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:38:27 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free