Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerbönan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Àkerhielm
9(50
hindra Sveriges anslutning till hannoverska allian-
sen. Efter holsteinska partiets fall aflägsnades han
ur kansliet och utnämndes 1728 till president i Åbo
hofrätt. Som ämbetsman erkändes A. allmänt som
en ovanligt duglig och skicklig person, begåfvad
och kraftfull, men han var hätsk och oförsonlig och
lät som partiman hänföra sig till ytterligheter, som
ingalunda kunna försvaras. Trots sitt aflägsnande
från ärendenas medelpunkt blef han en af Arvid
Horns farligaste motståndare, som vid riksdagarna
arbetade emot hans politik med växande anseende
och kraft, så att franske ambassadören 1732 ansåg
honom för den ende, som lämpligen kunde upp-
ställas såsom chef för ett nybildadt holsteinskt
parti. Redan 1731 samlade Å:s namn vid landt-
marskalksvalet en del af den lilla minoritetens
röster, och konung Fredriks ynnest upphöjde honom
s. å. i friherrligt stånd. 1734 var Å. nära att
bli vald till landtmarskalk och skulle troligen ha
besegrat Lewenhaupt, om ej konung Fredrik oför-
siktigt nog förordat hans kandidatur. I sekreta
utskottet och Mindre sekreta deputationen var Å.
både 1734 och 1738 en af krigspolitikens ifrigaste
målsmän och arbetade nitiskt på den äfventyrliga
förbindelsen med Frankrike och Turkiet. Han
yrkade i sekreta utskottet redan på hösten 1738
truppers öfverförande till Finland, deltog synner-
ligen verksamt i angreppet mot Horns rådkammare
och redigerade själf en god del af anmärkningarna,
pådref med ifver den olagliga förföljelsen mot
Arckenholtz och gaf uppslaget till den oböjlige
prosten Serenius’ utstötande ur sekreta utskottet.
Såsom en af det segrande hattpartiets hänsynslö-
saste på samma gång som dugligaste anhängare
valdes Å. på våren 1739 främst af alla till medlem
af den nya rådkammare, som skulle realisera de
bålstora entusiastiska förhoppningar om svenska
stormaktsväldets återställande, hvarmed det nya
partiet samlat skaran af anhängare och bragt sig
själf till makten. Men han var för mycket stats-
man att icke inse det orimliga i krigspolitiken och
lär ha yttrat, då man ville göra honom till kansli-
president, att han gärna af stod åt Gyllenborg att
bryta halsen af sig på utförandet af omöjliga före-
skrifter. Å. hade väl också knappt kommit in i
rådet, förr än han började skilja sig från sitt parti
och med ifver förfäkta den politik, hvars främsta
målsmän han själf med alla krafter bidragit att
drifva från makten. Å:s söndring från hattplurali-
teten framträdde redan i aug. 1739, då han i rådet
med ihärdighet och skarpsinne bekämpade det
olyckliga beslutet att öfverföra en armé till Fin-
land, och sedan i hans följande afstyrkanden af de
nya politiska kombinationer, med hvilka hattarna
sökte ersätta Turkiets bristande medverkan. Vid
1741 års riksdag uttalade Å. sig skarpast af alla
rådets ledamöter mot det af görande krigsbeslutet;
och när det ömkliga fälttågets oerhördt nesliga ut-
gång bragt hela riket i fara och fruktan för det
kommande ansvaret gjorde hattarnas representanter
i rådet tveksamma och modfällda, framträdde han
alltmer som den dominerande personligheten i
rådet, för hvars kraft de öfrige böjde sig eller
gingo ur vägen. Han är nu mösspartiets förnämste
man, den ledande i de hemliga rådslag, som be-
stämma partiets operationer under riksdagarna,
och den, som mellan riksdagarna i regeringen före-
träder mössornas åsikter i utrikespolitik och pen-
ninghushållning, l den beryktade principalatsfrå-
gan tog Å., liksom mössorna i allmänhet, parti
iör den uppfattning, som i de till riksdag valde
representanterna såg endast de väljande menighe-
ternas eller valmännens ombud, hvilka borde följa
sina principalers instruktioner och af dem kunde
dragas till ansvar och afsättas. Å. klandrade
hattarnas åtgärd att göra Riksbanken till penning-
förläggare för alla möjliga industriella anläggnin-
gar mot ringa säkerhet och motarbetade den alltför
stora sedelemission, som därmed stod i samband.
Då K. M:t 1745 måste på bankofullmäktiges en-
trägna anhållan inskränka och till slut alldeles
inställa inväxlingen af bankens sedlar mot reda
mynt, talade Å. ifrigt emot dessa beslut och för-
ordade, att K. M:t icke skulle taga någon befatt-
ning alls med bankens styrelse. Stridens hetta dref
emellertid Å. till en allt lidelsefullare partihåll-
ning, och vid den afgörande kampen mellan hattar
och mössor vid 1746-47 års riksdag var han djupt
invecklad i mössledarnas intima förbindelser med
ryska sändebudet von Korff. Mösspartiets chefer
tvekade icke att bruka ryskt guld för att stärka
och sammanhålla sitt parti, att ge Rysslands am-
bassadör goda underrättelser och råd, att tillstyrka
ryska kabinettet truppsammandragningar vid finska
gränsen och hotande demonstrationer för att störta
de gemensamme politiske motståndarna. Å., som
länge prisats som den "svenske Cato", har för-
lorat mycket af sitt patriotiska anseende, sedan de
utländska, särskild! de ryska, arkivens öppnande för
forskningen bragt ljus öfver det intrigspel, som
sammanknutit den europeiska diplomatiens trådar
med de inre partimotsatserna i Sverige under 1700-
talet. Det bör dock påpekas, att de ryska minister-
depescherna tydligen vittna, att Å., åtminstone så
länge han satt i rådet och således kunde utöfva
något inflytande, aldrig för egen räkning emottagit
några ryska penningar eller gåfvor under någon
form. Å:s föregående bana i hattpartiets led och
hans följande hållning gjorde honom till en syn-
nerligen hatad fiende. Då Uppsala universitet i
febr. 1747 valde Å. till kansler, ehuru tronfölja-
ren föreslagits af minoriteten, begagnade man sig
däraf att ge universitetskonsistorium en sträng
skrapa, trots det att Å. skyndat att af säga sig den
erbjudna hedern. Efter hattarnas definitiva seger
under våren 1747 angreps han för sina åsikter i
principalatsfrågan och sina uttalade råd mot ban-
kens stängning samt tvangs att begära afsked utan
pension från riksrådsämbetet och den indräktiga
befattningen som öfverste marskalk, hvartill han
1741 blifvit utnämnd. Å. tillbragte sin åter-
stående lefnad på sin egendom Margretelund i
Uppland, hvilken han 1718 inköpt. Förbindelserna
med ryska sändebuden v. Korff och Panin synas ha
fortfarit en tid och Å:s råd inhämtats i djupaste
hemlighet, men faran af dylika förbindelser och
Rysslands ändrade politik gjorde snart slut på
hvarje deltagande från Å:s sida i det politiska
partilifvet. Redan följande riksdag med sin för-
sonligare partistämning gaf Å. pension, och när
mössornas seger 1765 bragt hans politiska och eko-
nomiska åsikter till makten, betygade riksens stän-
der honom sin tacksamhet för de rådslag han gett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
