Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åkerbönan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
965
Åkerhven-Åkerman
966
bet Å., friherrinna, författarinna, f. 18 nov. 1869
i Malmö, dotter till Nils Herman Quiding (se
denne), gift 1906 med friherre Dan-Vincent
Å. (tillhörande ätten Å. af Margretelund, f. 11
juni 1863 i Kiseberga, Kristianstads län, stu-
dent 1880 i Lund, redaktör af "Svenska dag-
bladet" 1891-93 och af "Gäfleposten" 1906-12,
medarbetare i "Nya dagl. allehanda" 1913 ff.),
debuterade 1896 med en samtidsroman, H videhus
(1899; 3:e uppl. 1918), följd s. å. af ett band
poesi, Natt, jämte andra dikter, och 1900 af roma-
nen En droppe ur hafvet (2:a uppl. 1908). Den
framgång dessa lifligt berättade och entusiastiskt
tendentiösa böcker vunno har äfven kommit hennes
följande arbeten till del: dikten Bröderna (1901;
vann Sv. akad:s andra pris 1900), Ett främmande
namn (2 uppl. 1902), Fru Fanny (1904; 3:e uppl.
1905), Fru Fannys son (1905), Den stora lyckan
jämte flera berättelser (2 uppl. 1906), De gamlas
roman jämte flera berättelser (2 uppl. 1907), dra-
mat Don Juan Tenorio (1909), Riktiga människor
(s. å.; 5:e uppl. 1918), Den sofvande staden (2
uppl. 1913; motiv från Gäfle), Sagor och fantasier
(1915), Norrbys på Borregård (1919), Flickorna
Suell (1920) och framtidsfantasien Anno Domini
(1921). Författarinnan har också utgett upp-
satserna Till tidens frågor (1912) och krigs-
reseboken Från Berlin till Brussel (1916). - Tek-
niken i dessa arbeten är den något äldre romanens,
med omsorgsfull planläggning, jämförelsevis onatu-
ralistisk dialog och absolut frånvaro af all im-
pressionism; framställningen är hurtig, gärna en
smula ironisk, den språkliga formen vårdad, men
icke starkare personlig. Med oböjlig och oför-
färad energi har författarinnan häfdat konserva-
tiva och antidemokratiska ideal, angripit 1880-
talets moderiktningar, radikalismen, kvinnoeman-
cipationen och den filosofiska materialismen,
lo. 2. L. S. 3, 4 o. 5. (V.S-g.) 6. T-s. 7. R-n B.
Åkerhven, bot. Se Kosa.
Åkerhöna, zooL 1. SeRapphönssläktet.
- 2. Namn på nyckelpigan. Se N y c k e l p i-
g o r. - 3. Namn på ljungpiparen. Se P i p a r-
släktet, sp. 912.
Åkerklätt, bot., namn på Agrostemma Githago.
Åkerkulla, bot., namn på Anthemis arvensis.
Se Utsäde, sp. 171.
Åkerkål, bot. Se B rass i c a, sp. 28.
Åkerlagar (lat. léges agräriæ), riktigare J o r d-
lagar, benämndes i forntidens Rom de lagar,
d. v. s. de laga folkbeslut under republikens tid,
som innehöllo bestämmelser rörande dispositionen af
statsjorden (äger publicus), särskildt dess utdelning
till mindre bemedlade romerska medborgare som
privategendom. Under de framgångsrika krig, som
romarna förde under republikens första århundra-
den, tillväxte stats jorden ansenligt därigenom, att
en del af jorden, som tillhörde invånarna i de
eröfrade områdena, någon gång hela området, kon-
fiskerades af romerska staten. Denna mark blef dels
privat jord (genom utdelning, assignatio, vanligen i
samband med anläggning af en koloni, eller genom
försäljning för statskassans räkning), dels behölls
den af staten, som emellertid plägade låta enskilda
personer, i äldre tider förnämligast patricierna,
taga i besittning (occupare) med nyttjanderätt
(possessio] de områden, som passade till odlings-
eller betesmark o. d. För besittningen af denna
s. k. äger occupatorius erlades viss af gift kontant
(för betesmark) eller in natura (för åker). Så länge
nu besittningsrätten icke återkallades af staten,
hade innehafvarna ungefär samma fördelar af jor-
den som af enskild egendom; den kunde t. o. m.
gå i arf eller ställas som säkerhet. Man kan därför
förstå, att de förslag, som tid efter annan fram-
ställdes (vanligen af folktribunerna) att indraga och
till obemedlade utdela dylika områden, skulle röna
häftigt motstånd från de personer, som vant sig att
betrakta dem som sin häfdvunna egendom. Å andra
sidan försvårades under republikens senare århun-
draden uppkomsten och vidmakthållandet af ett
själfegande bondestånd därigenom, att enskilda
personer skaffade sig stora besittningar af stats-
jorden (se La t if u n dium), hvilka hufvudsak-
ligen sköttes medelst slafvar. - Den tidigaste
åkerlag, som vi känna, var lex Cassia af Sp.
Cassius (se d. o.) 486 f. Kr., som skall ha velat
utdela den från hernikerna tagna jorden äfvensdm
i privat besittning varande äger publicus till
plebejer och latinare. Mycket betydelsefull var lex
Licinia (se L i c i n i u s) 367 (enligt andra 196)
f. Kr., som återupplifvades i mildrad form genom
leges Sempronio 133 och 123 f. Kr. (se Gra c-
chus); en af de lagar, som efter C. Gracchus’
död framlades i syfte att försvaga hans verk, är
den ännu bevarade lex agraria (i "Corpus inscrip-
tionum latinarum", I : 200) af år 111 f. Kr. Efter
hand försvann genom assignationer och anläggning
af kolonier äger publicus i Italien; det som längst
bibehölls, äger Campanus et Stellas (i Kampanien^
utdelades genom lex lulia af Cæsar 59 f. Kr. Kort
förut hade ett af P. Servilius Rullus framlagdt för-
slag om inköp af områden i Italien för anläggning
af kolonier (lex Servilia) - i själfva verket blott en
politisk manöver af Cæsar - måst återtagas; det
hade med framgång bekämpats af Cicero i hans tal
de lege agraria 63 f. Kr. - I detta sammanhang
må erinras om, att Sulla och triumvirerna genom
konfiskering af jord skaffade sina veteraner hemvist
och uppehälle. Likaså anlade de romerske kejsarna
esomoftast i provinserna (d. v. s. utom Italien)
kolonier, där medborgare, särskildt uttjänta solda-
ter, fingo sin försörjning. Dylika åtgärder erinra i
sak, om också ej i form, om föregående tiders åker-
lagar. H. Sgn.
Åkerlera, geol. Se L er a.
Åkerleta, bot., namn på Lithospermum arvense.
Åkerlins, bot., namn på Ervum Lens. Se Lens
och Revalenta arabica.
Åkerlund, E. N. Se Åhlén & Åkerlund.
Åkerman, Jakob, läkare, f. 28 okt. 1770 på
Gottland, d. 21 maj 1829, blef student i Uppsala
1784, tjänstgjorde 1790 som läkare vid Västra
armén samt promoverades 1793 till med. doktor i
Uppsala. 1797 blef han kirurg vid akademiska
sjukhuset samt 1805 professor i anatomi och kirurgi
i Uppsala. Han vardt led. af Yet. akad. 1822.
Under Å:s presidium utgåfvos 64 akademiska
disputationer; dessutom offentliggjorde han några
iakttagelser i "Acta Societatis scientiarum Upsal."
äfvensom i Svenska läkaresällskapets handlingar.
Åkerman, Nils, läkare, f. 1777 i Barfva soc-
ken, Södermanland, d. 31 jan. 1850 i Uppsala,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
