Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brukats af enstaka personer västerut t. o. m. Sottunga
och Föglö, t. ex. assjin, "asken", ståttjin,
"stocken". Endast Kumlinge och Brändö låta äfven
maskulina nomina propria i genitiv ända på -os,
t. ex. Kallos, "Kalles", Evärtos, "Everts", och
bevara en skild maskulin pluralform af
adjektivpronomina och under vissa förhållanden andra
adjektiv, t. ex. våre, "de våra", varandre, store,
gåle, "gula", likaså dativ neutrum i vissa fall
t. ex. mino, "min", suro, "sur, surt", rödo, "röd,
rödt". Till de gemensamma egenheterna för Fasta
Å. och Eckerö samt i allmänhet det nämnda
öfvergångsområdet höra vidare uppgifvandet af alla
gamla diftonger utom öy i slutljud, användningen
af ett e-ljud för äldre ä, t. ex. i vev, "väf", men
ej i väfva, i nes, "näs", men ej i gräs,
labialiseringen öfver hufvud ända till o af sådant å, som
uppkommit af långt a, t. ex. ov, "af", bos, "bås",
men bås, "boss", saknaden af d i t. ex. mijja,
"midja", ryjja, "rödja" samt genomförandet af
det moderna kvantitetsförhållandet i t. ex.
pluralerna fötter, getter; pret. particip till svaga
verb ha ombildats till en typ kokagär, kokaga,
"kokad, kokade"; det måhända något
problematiska absoluta bortfallet af slutljudande
ändelsevokal efter lång tryckstark stafvelse har ej ens bland
preterita af typ bodde, ryckte efterlämnat något
direkt spår. – Socknarna på Fasta Å. förete en
mycket långt gående enhetlighet, så att knappast
någon dialektgräns alls af betydenhet där kan
uppdragas; så har t. ex. subst. "väg" där
öfverallt blifvit femininum med best. form vegän (liten
del af Saltvik dock mask. med best. form vegin,
tvifvelsutan i följd af speciellt lifliga förbindelser
med skärgården). På Eckerö möter man åter
afvikelser, bland hvilka bevarandet af svaga
maskuliner på -e, t. ex. svie, "svege" (fsv. svigi)
främst förtjänar nämnas. – På tal om prosodien
har redan en i egendomlig geografisk motsättning
till de nu nämnda stående dialektgräns berörts.
Inom den falla äfven en speciell utveckling af
tonlös glidning framför tonlösa explosivor, t. ex.
kahtta, "katt(a)", helvihte, "helvete", svarst,
"svart" samt en viss benägenhet för diftongering
af lång vokal, åtminstone å, t. ex. doårot,
"dåraktigt", han hoåla, "hin håle". – Den ofta
nämnda halftalsföreteelsen på Eckerö uppges ha visat sig
äfven annorstädes här och där i landskapet; den
för Brändö, Kumlinge och Kökar uppgifna
öfvergången af y till i har tydliga motstycken nästan
öfverallt (ej Sottunga), t. ex. Eckerö, Jomala,
Finström, Vårdö etc., hvadan en dragning af y åt
i-hållet kan betecknas som en allmän åländsk
företeelse. – I lexikaliskt och syntaktiskt
afseende ha ej undersökningar utförts, som tillåta
slutsatser af nämnvärd betydenhet; åländskan har ord
gemensamma med Sverige, men främmande för
finländska dialekter, t. ex. det i alla socknar
brukliga adj. vresig, blott med finländska
dialekter gemensamma ord tyckas vara af sent datum.
I fråga om syntax och betydelsenyansering verkar
finländsk svenska ofta på ålänningen ytterst
främmande. Emellertid ändras detta förhållande
oaflåtligt till följd af, att skollärarna i landskapet
erhållit sin skolning i Helsingfors, Nykarleby
och Ekenäs och relativt sällan ens äro
ålänningar.
W. Sd.
Historia. Å. var sedan urminnes tider
bebodt af en svensk befolkning. Otvifvelaktigt har
ögruppen tidigt införlifvats med Sveaväldet; därför
talar utom allmänna sannolikhetsskäl speciellt den
omständigheten, att den svenska
ledungsorganisationen där blifvit införd. Från Sverige har Å.
också mottagit sin kristendom, och dess äldsta
kyrkliga ledning har förmodligen utöfvats af biskopen
(ärkebiskopen) i Uppsala. Sedan ett särskildt
Åbostift för de nykristnade områdena på det finska
fastlandet blifvit inrättadt, förenades Ålandsöarna med
detta. Å. utgjorde med sina åtta kyrkosocknar ett
eget prosteri. I rättsligt afseende intog Å. länge en
tämligen själfständig ställning, och ett åländskt
landsting jämte ett Å:s sigill omtalas redan 1322.
Genom k. bref 1435 hänfördes Å. till den
nyupprättade Norrfinne domsaga, omfattande utom Å.
norra delen af Egentliga Finland, Satakunta samt
"öfre och nedre Norrbotten". Inom den kungliga
förvaltningsorganisationen intog Å. ställningen af
fögderi under en k. fogde. Efter uppförandet af
Kastelholms slott i slutet af 130O-talet insattes där
en slottsbefälhafvare, och Å. blef ett särskildt
slottslän. Under vissa tider stod det åländska
förvaltningsområdet i förbindelse med Åbo slottslän,
hvars innehafvare stundom under sig förenade ett
flertal af Sveriges östra provinser.
Det äldsta Å:s inre organisation låter sig
tämligen väl utläsas ur de samtidiga och något senare
källorna. I judiciellt och administrativt hänseende
var landet indeladt i "tredingar", hvilka hade
sina egna ting, "tredingsting", under särskilda
domare. En egendomlig, ännu icke närmare
utredd ställning intog på Å. "landsdomaren"; hans
namn synes dock anknyta honom till
"landstingets" verksamhet. Såsom ofvan påpekats, blef den
svenska ledungsorganisationen genomförd på Å.
För skatteändamål var landet uppdeladt i
"marklag", och såsom hemmans- och jordmått möta
"bol", "markskatt", "markaköp jord",
"markland" o. s. v.
I början af nyare tid innehades Å. under en
följd af år af riksrådet Ivar Fleming, men indrogs
sedermera under kronans direkta förvaltning. 1556
lades Å. till hertig Johans då upprättade
hertigdöme, och några år efter detta hertigdömes
upplösning förlänades ön till änkedrottning Katarina
Stenbock. Under förra delen af 1600-talet bildade
Å. ett eget ståthållardöme under Hans Johansson
till Ålekvarn, Jöran Wulfstorp och Stellan Mörner.
Då genom 1634 års regeringsform rikets
landtregering slutgiltigt ordnades, sammanfördes Å.
med Egentliga Finland till ett landshöfdingdöme,
som egde bestånd till 1808.
Under det svensk-ryska kriget 1808–09 visade
Å:s befolkning flera prof på offervilja och
fosterländskt sinnelag. Sedan södra Finland i början af
1808 delvis besatts af fienden, afgick från Åbo
landshöfdingämbete i mars 1808 befallning till
kronobefallningsmannen på Å. att för den ryska härens
behof indrifva spannmål af den åländska allmogen.
Landshöfdingens order väckte på Å. det lifligaste
motstånd. 19 mars 1808 hölls i Jomala
sockenstuga ett upprördt sammanträde, vid hvilket
bönderna, trots de närvarande herremännens
föreställningar, envist vägrade fullgöra några som helst
leveranser till den ryska armén och enhälligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
