Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kritiskt skede, och svenske ministern i Helsingfors
hemkallades för att aflägga rapport. I denna
situation ingrep engelska regeringen genom en
anmaning till Nationernas förbunds råd att ta
Ålandsfrågan under behandling. Anmaningen ledde genast
till efterföljd. På Förbundsrådets uppdrag
underkastades frågan en preliminär ompröfning af en
internationell juristkommission (juris doktor
Larnaude, Paris, statsadvokaten Struycken, Haag, och
rådgifvaren vid politiska departementet, Max
Huber, Bern), hvilken i sitt 5 sept. 1920
dagtecknade utlåtande förklarade, dels att tvisten icke
hänförde sig till en fråga, som den
internationella rätten lämnade till Finlands
uteslutande kompetens, och att Nationernas förbunds
råd följaktligen vore behörigt att anbefalla förslag
till lösning, dels att bestämmelserna i 1856 års
traktat ang. Ålandsöarnas demilitarisering ännu
voro i kraft. Med anledning däraf beslöt
Förbundsrådet 20 sept. s. å. att uppta frågan till
afgörande, dock först sedan densamma blifvit genom
därför särskildt utsedda "rapportörer" närmare
utredd. Under vintermånaderna 1920 besöktes såväl
Å. som Sverige och Finland af denna
rapportörkommission (förre belgiske utrikesministern Beyens,
schweiziske justitieministern Calonder och förre
amerikanske ambassadören i Konstantinopel A.
Elkus), som 9 maj 1921 framlade sitt
betänkande. Detta gick i en för Å. ogynnsam riktning:
af politiska skäl borde Å. ställas under Finlands
suveränitet, ehuru vissa internationella garantier
borde ges för bevarandet af Å:s svenska karaktär
och upprätthållandet af dess militära neutralitet.
Genom Nationernas förbunds råds beslut 24 juni
1921 antogs äfven det af rapportörkommissionen
framlagda förslaget. Sverige böjde sig för rådets
afgörande, men afgaf en högtidlig förklaring, att
"Sverige kommer icke att upphöra att hoppas,
att den dag skall komma, då rättstanken
tillräckligt genomträngt folkens medvetande för att föra
till seger kraf, som äro burna af så ädla
bevekelsegrunder och af en så djup nationalkänsla som
Ålandsbefolkningens och att denna då skall lyckas
göra sig hörd och ändtligen bli tillfredsställd".
De af Förbundsrådet fastställda garantierna till
svenskhetens skydd på Å., öfver hvilkas
tillämpning Förbundsrådet själft skall vaka, ha
sedermera accepterats af Finlands statsmakter. I
anslutning till Förbundsrådets beslut har äfven
1856 års konvention ersatts 20 okt. 1921 genom
en internationell öfverenskommelse rörande
Ålandsöarnas neutralisering, undertecknad af Sverige,
Finland, Estland, Lettland, Polen, Tyskland,
Danmark, England, Frankrike och Italien.
Litt.: Radloff, "Beskrifning öfver Åland" (1795),
K. A. Bomansson, "Skildring af folkrörelsen på Å.
1808" (1852) och "Om Ålands fornminnen" (1858),
K. A. Bomansson och H. A. Reinholm,
"Finlands fornborgar. 1. Kastelholm" (1856), C. G.
Styffe, "Skandinavien under unionstiden" (1867;
3:e uppl. 1910), M. R(oslin), "Å., dess natur, folk
och minnen" (1888), P. Hj. Olsson, "Å.,
illustrerad landskapsbeskrifning" (1895), G. Tallqvist,
"En bok om Å." (1910), Voionmaa, "Studier i
Å:s medeltidshistoria" (i "Finska fornm:s fören:s
tidskr.", 1913), R. Hausen, "Ur Å:s forntid"
(1916), A. Palmgren, "Lövängsområdena på Å."
(s. å.), A. W. Johansson, "Studier över Å:s
klimat" (1917), K. G. Westman, "Sverige inför
Östersjöfrågan" (s. å.) och "Sverige, Finland och
Å." (1918), P. Didriksson, "Å., drag ur dess
historia, folkliv och natur" (s. å.), B. Lesch
och A. Mörne, "Finlandssvenska synpunkter i
Ålandsfrågan" (s. å.), H. Sommarström, "Å.
i forntid och nutid" (1919), M. G.
Schybergson, "Å. i historisk tid" (Helsingfors, s. å.),
E. v. Wendt, "Åländska spörsmål" (s. å.), S.
Tunberg, "Å:s ställning i historisk tid" (s. å.;
äfven på fr.), R. F. Hermanson och C. von
Bonsdorff, "Å. Rättsvetenskapliga och historiska
synpunkter", C. von Bonsdorff, "Striden om
Ålandsöarna; I. Å:s ställning under svenska tiden"
(s. å.), Hamnström, "Å. i äldre och nyare tid"
(s. å.), R. Hausen, "Å." (1920), J. E. Rosberg,
K. Grotenfelt och K. Hildén, "Ahvenanmaan lääni",
jämte karta öfver Å. (s. å.), "The Question
of the Åland islands. Some data presented to the
Peace conference by the Swedish delegates",
"Ålandsfrågan inför nationernas förbund", 3 vol.,
s. k. "blå böcker" ("Diplomatiska aktstycken utg.
av Utrikesdepartementet", 1920–21).
Ålandsfrågan behandlades f. ö. i en otalig mängd art.
i svenska och finländska tidskrifter och tidningar
1917–21.
S. T-g.
Ålands befästningar. Från äldsta tider kvarstå
ännu lämningar af vikingaborgar, kallade
"drakar", hufvudsakligen anlagda vid stränderna
af på hufvudön inskjutande hafsvikar. Det
förnämsta minnesmärket från forna dagar utgör den
vid Slottsundet belägna ruinen af Kastelholm
(se d. o.), sannolikt anlagdt mellan 1371 och 1388
af Bo Jonsson Grip och förstördt genom eldsvådor
1745 och 1772. Norra flygeln finnes dock
fortfarande kvar och används till kronomagasin. Af
den vid Lumparens nordöstra strand 1836-53
anlagda fästningen Bomarsund (se d. o.)
kvarstå efter fästningsverkens sprängning i aug. 1854
endast några delar af södra tornets och
kärnfästningens murverk. Efter Världskrigets utbrott
började ryssarna i strid mot Pariskonventionen af 30
mars 1856 ("Ålands-servitutet") att uppföra
befästningar på Ålandsöarna med - dock först i
aug. 1916 - uppgifvet ändamål att skapa en
marinbas i Östersjön för att kunna försvara sig
mot tyska flottan. Dessa befästningar utgjordes
hufvudsakligen af 11 st. permanenta kustbatterier
bestyckade med långskjutande (12-21,5 cm.)
kanoner, tills. 35 st., jämte ett fåtal kastpjäser och
luftvärnskanoner. Batterierna voro öppna, till större
delen nedsprängda i klippan med sprängda eller
betonerade skyddsrum, vanligen bepansrade
eldledningsvärn, strålkastare m. m. samt kaserner
för besättningen. De voro anlagda dels på västra
och sydvästra kusterna af Fasta Åland (vid Sålis,
Frebbenby, Mellantorp och Kungsö), dels på de
närmast omgifvande öarna (Hamnö och Boxö vid
inloppen till Hamnö- och Boxöfjärdarna, på Korsö,
vid inloppet till Mariehamn, på Lemlands
sydligaste udde - vid Herrö - och Storklobb
vid inloppet till Föglöfjärden, där segelleden
till Åbo går fram), dels på Kökars
hufvudholme (se kartan). Anläggningarna omfattade
äfven 2:e större flyghamnar (på Eckerö och
vid Granboda, n. om Föglö), radiostationer m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
