Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ålderdomsförsäkring ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
regeringen i början af 1921 förelagt stortinget ett
förslag till införande af allmän och uteslutande ur
allmänna medel finansierad folkpensionering.
Bland de franska lagarna äro såväl den tyska
som den danska typen representerade. Som
exempel på den senare typen må nämnas 1905 års lag
om obligatorisk försörjning af medellösa åldringar,
invalider och obotligt sjuka öfver 70 år, medan
1910 års lag om ålderdomsförsäkring af arbetare,
handtverkare och mindre jordbrukare till
omfattningen väsentligen motsvarar den tyska
lagstiftningen. Under 1921 har af regeringen framlagts
ett lagförslag, omfattande sjuk-, olycksfalls-,
invaliditets-, ålderdoms-, dödsfalls- och
moderskapsförsäkring. Försäkringen är afsedd att omfatta
samtliga löntagare med en årsinkomst under 10,000
frcs. De försäkrade indelas i 6 löneklasser med
olika afgifter. Kostnaderna delas mellan de
försäkrade, arbetsgifvarna och staten.
Ålderdomsunderstöd skall enligt förslaget utgå från 60 års
ålder med ett årligt belopp af 500-3,000 frcs
alltefter löneklass. Om ålderdomsförsäkringen i
Sverige, hvilken hvilar på ett af 1907 års
ålderdomsförsäkringskommitté under ordförandeskap af
A. Lindstedt utarbetadt förslag, se Pension,
sp. 420-424.
O. A. Å.
Ålderdomshem. Genom lag om fattigvården af
14 juni 1918 stadgas, att hvarje
fattigvårdssamhälle skall ha anstalt (ålderdomshem,
försörjningshem, vårdhem) för mottagande
af understödstagare, hvilka äro i behof af vård
samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet
eller utackorderas. (Benämningen ålderdomshem
infördes först i Stockholm, 1898, i st. f. det i
Sverige förut brukliga namnet fattighus.) I
fråga om anordningarna vid sådan anstalt gäller,
att åt män och kvinnor skall beredas bostad i
särskilda rum, att, om sinnessjuka, sinnesslöa,
tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade där
intagas, dessa skola vårdas i särskilda rum eller
afdelningar, att äkta makar, där så ske kan, böra
få bo tillsammans för sig, att arbete skall beredas
i någon mån arbetsföra understödstagare, att
minderårig öfver 2 år icke må annat än tillfälligtvis
och till dess annan anordning hunnit träffas där
må intagas samt att till föreståndare eller
föreståndarinna för anstalten må antagas endast person,
som eger nödiga förutsättningar att sköta dylik
befattning. - Ålderdomshem benämnas ock
åtskilliga genom enskildas donationer grundade och
med frivilliga gåfvor underhållna anstalter, där
medellösa åldringar emottapas till försörjning och
vård, t. ex. Ålderdomshemmet för blinda kvinnor (se
Föreningen "De blindas vänner")
och "Höstsol, Gustaf Fredriksons ålderdomshem"
för sceniska konstnärer (se Såsta).
E. P-i.
Ålderdomssjukdomar. Ålderdom är ingen
sjukdom, och det mänskliga åldrandet får därför
betraktas som en snarast fysiologisk företeelse.
Lifvets naturliga afslutning är ock
ålderdomsaftynandets (marasmus senilis) direkta och gradvis skeende
öfvergång i lifprocessens upphörande, döden. Denna
så att säga fysiologiska afslutning af lifvet har till
förutsättning en inom kroppens olika lifsviktiga
organ skeende harmonisk involutionsprocess, men
är, som bekant, åtminstone bland de s. k.
kulturfolken en relativt sällsynt företeelse. Åldrandet,
den senila involutionsprocessen, kan
nämligen, och detta synes vara det vanliga,
försiggå ojämnt samt hastigare och mera utprägladt
inom vissa af kroppens organ än inom andra.
Härvid förryckes harmonien inom involutionsprocessen,
och åtskilliga sjukdomsfenomen kunna med rätta
benämnas ålderdomssjukdomar och alltefter
åldersförändringarnas hastigare utveckling inom olika
organ förete en mångfald af olika symtom. På
grund af vissa konstitutionella, ofta ärftliga
svagheter inom vissa organ, genom under lifvet
skedda, kraftiga arbetsansträngningar af dessa,
genom ohygieniskt lefnadssätt eller efter
genomgångna sjukdomar få de flesta människor i den
högre åldern inom sin organism i något organ ett
s. k. locus minoris resistentiæ, d. v. s. en svag
punkt. Ett dylikt organ kan vid inträdandet af
de vanliga ålderdomsförändringarna lättare och
hastigare än andra visa sådana
funktionsrubbningar, att de måste betraktas som patologiska och
medföra sjukliga rubbningar. Bland
ålderdomssjukdomarna medför den s. k.
åderförkalkningen l. arteriosklerosen (se d. o.) under
dylika förhållanden de vanligaste och ojämförligt
viktigaste sjukdomsfenomenen. På grund af
artärernas allmänna utbredning och förgrening inom
de olika delarna af vår organism kunna symtomen
af denna sjukdomsprocess förete de mångfaldigaste
växlingar. Inom det centrala nervsystemet
inträder sålunda icke endast småningom allmän atrofi,
åtföljd af allmänt aftagande af de högre
själsförmögenheterna, minnet, observationsförmågan m. m.,
utan ofta äfven hastigt påkommande, men dock ej
sällan bestående rubbningar, beroende på en genom
åderförkalkningen framkallad, bristande nutrition
af vissa delar af de nervösa centralorganen,
hjärnan och ryggmärgen. Små uppmjukningshärdar
(emollitioner) bildas härvid, om hindret för
blodpassagen har sitt säte i de finare artärgrenarna.
Utbilda sig däremot blodproppar i större ådror,
t. ex. i hjärnan, eller brister en artärvägg och
ger anledning till större blödning ("hjärnslag"),
blir effekten på den senila hjärnfunktionen större:
oredighetstillstånd, sömnlöshet, förlamningar i olika
kroppsdelar, rubbningar i talförmågan m. m. (se
Hjärnsjukdomar). Vid vissa utbredda
förändringar i hjärnartärerna framkallas slutligen
ålderdomsblödsinne (dementia senilis), vid andra
cirkulationsrubbningar kunna fallandesotsliknande
tillstånd (epilepsia senilis) uppträda.
Åldersförändringar, som inverka på ryggmärgens eller
de perifera nervernas blodtillförsel, kunna
framkalla den senila, släpande gången, som mer
eller mindre utmärker den högre åldern. De
arteriosklerotiska åldersförändringarna lokalisera
sig f. ö. med förkärlek till hjärtats
kransartärer, till den stora kroppspulsådern, aorta, samt
till extremiteternas artärer. De sjukliga
rubbningarna träffa, hvad hjärtat angår, speciellt ofta
hjärtmuskulaturen och inom hjärtats klaffapparat
särskildt aortavalvlerna. Följden visar sig som den
högre ålderns benägenhet för hjärtsvaghet,
hjärtklappning och andfåddhet vid gång samt ej sällan
som s. k. hjärtkramp (angina pectoris, stenokardi),
hvilken yttrar sig med anfallsvis påkommande,
ofta ytterst plågsamma krampliknande smärtor i
hjärttrakten och under bröstbenet. Dylika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
