Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångmaskin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphettas vattnet till en temperatur, som svarar
mot ångbildning vid det önskade trycket, och vid
ytterligare värmetillförsel afkokas ånga vid detta
tryck samt öfverhettas äfven vanligen i en särskild
till ångpannan hörande del, benämnd öfverhettaren,
till högre temperatur än ångbildningstemperaturen.
I början af ångpannans historia, under Newcomens
och Watts tid, var ångpannetrycket synnerligen
obetydligt, endast några tiondels kg. pr
kvcm. Watt hyste stor respekt för ångpannan och
ansåg den mycket explosionsfarlig, hvilket ej är
förvånande, när man betänker dåtidens ringa möjligheter
att framställa betryggande ångpannematerial.
Ångpannan konstruerades äfven ogynnsamt
ur hållfasthetssynpunkt med tämligen plana sidoväggar,
och den hade ofta mycket stora volymer
och därmed äfven stora vattenrum, hvarmed menas
den del af pannan, som är fylld med vatten. Den
ofvanför vattenrummet belägna delen af pannans
innehåll benämnes ångrum. (Fig. 1 visar en
Watts ångpanna från slutet af 1700-talet. Dessa
tidigare ångpannor tillverkades ofta af kopparplåt,
sedan af gjutjärn, och först när valsverkstekniken
nått långre i utveckling, öfvergick man till järn- och
stålplåt. Innan plåtar af något så när stora
dimensioner kunde valsas, lappades pannorna ihop
af en mångd små plåtar med ett otal af nitar.
Det är klart, att dylika pannor lämnade åtskilligt
öfrigt att önska i fråga om täthet, i synnerhet
som sammannitningen var mycket bristfällig.
Småningom förbättrades tillverkningsmetoderna, liksom
äfven konstruktionerna togo mera hänsyn till det
inre tryckets fordringar. ångtrycken stego, och
ångpannan omformades till en lång cylinder,
antingen med underliggande eldstad eller försedd
med ett eller två eldrör. Ångpannan med ett
eldrör utbildades under början af 1800-talet,
särskildt i Cornwall i England, och benämnes därför
ofta allt fortfarande Cornwallpanna. Ångpannan
med två eldrör benämnes af motsvarande anledning
ofta Lancashirepanna (fig. 2). Gemensamt
benämnas de eldrörspannor. Dessa pannor gjorde
på sin tid den engelska industrien stora tjänster
och användas i stor utsträckning allt fortfarande,
om ock jämförelsevis få numera tillverkas nya.
Småningom tillkommo nya typer, hvilka emellertid
alltjämt utmärktes för stora vattenrum. Dessa
storvattenrumsångpannor hade ock på den tiden
nära liggande fördelar framför hvarje annan tänkt
konstruktion. De voro lätta att göra rena och
tålde jämförelsevis stora ångvariationer utan större
tryckändringar. Så långe ångtrycken voro tämligen
låga, fanns ingen anledning att öfvergå till
andra typer.
Emellertid ökades ångtrycken småningom, och
pannplåtarnas tjocklek måste ökas i proportion
därmed. På 1850-talet hade ångtrycken i regel
nått 5-6 kg. och på 1880-talet 8-10 kg. Man
började nu allt allmännare inse, att storvattenrumsångpannan
snart nog måste hindra ångtryckens
vidare höjning och därmed äfven en mycket viktig
sida af ångteknikens utveckling. Det blef nödvändigt
att se sig om efter nya konstruktioner.
Redan på 1840-talet hade tyske ingenjören Albans
konstruerat en vattenrörsångpanna, och han
sökte i denna drifva upp ångtrycket ända till
40-60 kg. Albans måste betecknas som en
stormlöpare långt före sin tid och misslyckades närmast
därför, att den tidens tillverkningsmetoder ej voro
tillräckligt långt komna, för att en driftsäker
vattenrörpanna skulle kunna byggas, i all synnerhet
ej för ofvannämnda höga tryck. När frågan efter
40 års förlopp ånyo blef aktuell, hade tillverkningsmetoderna
kommit väsentligt långre, och
samma hinder mötte ej då, åtminstone ej vid relativt
måttliga tryck. Vattenrörspannan, den må vara
af hvilken konstruktion i öfrigt som helst, utmärkes
därigenom, att de delar af densamma, som utsättas
för invändigt tryck, ej utföras som stora cylindrar,
utan i form af rör, kamrar eller cylindrar af relativt
liten diameter. Fig. 3 visar sålunda en typisk
vattenrörspanna. Den viktigaste delen af denna
utgöres af en mångd vattenfyllda lutande tuber,
omkr. 100 mm i diameter. Dessa tuber fastpressas
i en främre och en bakre vattenkammare,
som stå i förbindelse med en öfverpanna, som
delvis är fylld med vatten, men vanligen ej utsatt
för eldstadsgaserna. Eldstaden är i regel belägen
under pannan, och förbränningsgaserna omspola de
ofvannämnda vattentuberna. Därigenom uppvärmes
vattnet, cirkulation inträder, och vid starkare
upphettning bildas ångblåsor, som strömma
upp genom tuberna och främre vattenkammaren
samt uppsamlas i öfverpannans ångrum. Bland
vattenrörspannans olägenheter gentemot storvattenrumspannan
må framhållas, att den innehåller relativt
mindre vatten och till följd däraf är mera
känslig för variationer i den uttagna ångmängden,
att på grund af den lifliga cirkulationen och öfverpannans
små dimensioner alstras relativt lätt fuktig
ånga, att verkningsgraden gärna blir lägre vid
mindre storlekar, beroende på de stora murytor,
som omge pannan och genom hvilka lätt luftläckor
uppstå, samt att den är betydligt svårare att göra
ren och därför känsligare för pannstenbildande
matarvatten. Å andra sidan erbjuder vattenrörspannan
en del vägande fördelar gentemot de äldre
typerna. Först och främst kan vattenrörspannan
byggas för högre tryck än de äldre pannorna.
Under det att gränsen för dessa senare kan sägas
utgöra 14 kg., byggas vattenrörspannor f. n. för
25 kg. tryck, och det förväntas, att trycket ganska
snart skall kunna väsentligt höjas. Vattenrörspannans
cirkulation är mycket effektivare än de äldres.
Den kan uppbyggas lämpligare i förhållande till
eldstaden, så att största möjliga strålningsvärme
från denna kan tillvaratagas. Detta befordrar
kraftigt afdustningen. Vattenrörspannan blir i
större storlekar billigare än storvattenrumspannan
och tar mindre plats i anspråk än denna. Slutligen
kan vattenrörspannan snabbare uppeldas och är
mindre farlig för explosioner. Jämföras fördelar
och olägenheter å ömse håll, finner man, att fördelarna
samtidigt innebära de fordringar, som ångtekniken
numera kräfver af ångpanneanläggningen.
För ekonomisk ångdrift fordras högt ångtryck, och
den ekonomiskt gynnsammaste gränsen har ännu
ej uppnåtts. Vidare är utrymmesfrågan viktig,
och det är, särskildt i stora ångkraftcentraler,
nödvändigt att komprimera ångpanneanläggningen
i möjligaste grad. Vattenrörspannans nackdelar ha
fördröjt dess allmännare införande, men knappast
mera. Visserligen är vattenrörspannan känsligare
för ångvariationer, men denna olägenhet får allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
