Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ångpanna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att genomsläppa den maximala ångmängden. Dessa
äro numera vanligen fjäderbelastade. Vidare förses
hvarje panna med två vattenståndsrör, för att
eldarpersonalen alltid må kunna konstatera vattenståndet,
hvilket måste hålla sig mellan ett högsta
och ett lägsta värde. Hvarje panna förses äfven
med en tillförlitlig manometer, som bör vara försedd
med stor visartafla, så att den synes på långt
håll. Dessutom förses hvarje panna med utblåsningskran,
</i>matarventiler</i>, profkran, termometer, om
öfverhettare används, och naturligtvis ångpådragsventil.
Hvarje panna förses med manhålslucka
i ändamål att göra det möjligt för personalen
att inkomma i pannan för rengöring och tillsyn.
Vattenrörspannorna utrustas dessutom med särskilda
sotningsanordningar, såsom ångslangar med munstycken
och sotluckor i murverket. Matarpumpen
är ett bland ångpannans viktigaste tillbehör. Den
utföres antingen som en verklig pump af kolf- eller
centrifugaltyp eller som ångstrålpump, injektor (se
d. o.). Injektorn är en i många afseenden öfverlägsen
matarapparat, den är billig, tar litet utrymme
och kostar ej något värme. Å andra sidan lider den
af svåra olägenheter. Den kan ej regleras i större
utsträckning, hvilket gör, att den måste arbeta intermittent,
hvilket ej är lämpligt. Vidare suger den lätt
med luft, som då medföljer in i pannan och ställer till
tråkigheter, särskildt om ångan arbetar i ångturbin
med kondensor, då vakuumet därigenom nedsättes.
Trots injektorns goda egenskaper används den därför
ej som den kontinuerligt arbetande matarapparaten,
utan mera som reserv. Den viktigaste matarapparaten
numera är därför matarpumpen, hvaraf
en mångd olika typer tillverkas. Till den ångdrifna
matarpumpen hör ofta förvärmaren, i hvilken
afloppsångan från matarpumpens ångmaskin
eller ångturbin kondenseras under värmeafgifning
till matarvattnet, som pumpas genom densamma.
Värmeöfverföringen sker vanligen indirekt, och vattnet
strömmar genom ett antal tuber af liten diameter,
under det att ångan kondenseras utanpå
tuberna. – Till ångpannan hör vidare skorstenen,
genom hvilken förbränningsgaserna strömma ut i
fria luften. Vanligen utföres denna af tegel, och
dess höjd öfver ångpannans rost bestämmes af
önskad dragstorlek, vanligen 10–25 mm. vattenpelare.
Ju starkare draget är, desto lifligare blir
förbränningen, och desto mera bränsle kan förbrännas
per kvkm. rostyta, liksom mera ånga af dunstas per
kvm. eldyta. Å andra sidan sjunker ångpannans
verkningsgrad, om draget ökas för mycket. Vid
anläggningar med högeffektpannor och vertikalrörspannor
uttas ofta förbränningsgaserna i pannans
öfverdel, och man vill då undvika att använda tegelskorsten,
emedan denna måste stå på fast underlag
och därför fordrar gasernas nedförning till marken.
I stället används plåtskorsten uppbyggd å pannan,
och gaserna passera då direkt upp i skorstenen från
pannans öfverdel. Plåtskorstenens långd göres
olika; ofta tillverkas den kort, och draget upphjälpes
af fläkt. De fasta ångpannorna inmuras omsorgsfullt;
fogarna böra hållas tunna och tätas omsorgsfullt,
så att ingen luft läcker in i pannan.
Vattenrörspannor beklädas ofta med plåt för att
helt utestånga luften.
Förbränningsluften tillföres pannan vanligen
direkt utifrån utan förvärmning. Vid somliga eldstäder
förvärmes dock hela eller en del af luftmängden,
antingen därigenom, att luften passerar genom
kanaler i det varma murverket, eller därigenom, att
den uppvärmes af de afgående förbränningsgaserna
i en luftförvärmare. Sjöångpannor, som ej använda
economiser, äro ofta utrustade med luftförvärmare
(Howdens induced draught); luften inkommer då
till eldstaden med 100–150° C. temperatur.
Genom luftförvärmning höjes förbränningstemperaturen
och därigenom afdunstningen per kvm. eldyta.
Å andra sidan riskeras lätt genom för hög
lufttemperatur rostens bestånd. Sannolikt kommer
emellertid luftförvärmning att af olika anledningar
spela en betydande roll i den framtida ångpannetekniken.
Om matarvattnet ej är rent, utfalla vid af kokningen
dess fasta beståndsdelar, som kunna vara
af mycket olika beskaffenhet alltefter vattnets sammansättning.
De kunna falla ut i pulverform, då de
vanligen äro relativt oskadliga och lätt kunna utblåsas,
men de kunna äfven, särskildt om vattnet
innehåller gips, bilda fast pannsten (se d. o.), som
sätter sig fast på de varma pannväggarna. Pannsten
bör alltid undvikas och kan mången gång medföra
betänkliga följder, särskildt om den sätter sig fast
på sådana delar af pannan, som utsättas för direkt
strålvärme. Vid ångkraftcentraler med ytkondensorer
återvinnas till pannorna normalt 90–95 proc. af
den cirkulerande vattenmängden, och endast 5–10
proc. vatten behofva tillföras utifrån. Är detta
vatten pannstensbildande, renas det vanligen kemiskt,
men äfven destilleradt tillsatsvatten kan
användas. Vid andra ånganläggningar återvinnes
mindre procent som rent matarvatten, och därför
måste en större procent tillsättas. I detta fall kan
endast kemisk rening förekomma. Denna sker mest
med tillsats af soda och kalk, som införas i vattnet,
innan det inpumpas i pannan. Evaporering används,
endast om det gäller relativt små procentsatser
tillsatsvatten, och sker vanligen genom ånga,
som afdunstar tillsatsvattnet, hvilket sedan kondenseras
som rent vatten. Under senare år användas
äfven olika elektriska metoder (t. ex. den s. k.
Cumberland-processen) för att förhindra uppkomsten
af fasta pannstenskakor.
Den elektriska ångpannan skiljer sig från den
vanliga bränsleeldade ångpannan närmast därigenom,
att eldstad saknas och att värmet tillföres dess
vatten genom elektrisk ström. Den är ekonomisk,
endast då billig elektrisk energi finnes tillgånglig,
särskildt vid utnyttjande af s. k. öfverskottskraft.
De begagnas uteslutande för generering af mättad
ånga, för uppvärmning o. d. Sådana pannor äro af
två olika typer. Den ena består af en tubpanna,
med af speciell metall utförda, i tuberna inlagda
motståndsspiraler, som upphettas medelst elektrisk
ström. Denna typ används för relativt små pannor
och låga spänningar, intill omkr. 500 volt,
likström eller växelström. Den andra typen utgöres
af en stående, cylindrisk panna med vanligen i
porslinsisolering insatta elektroder af järn, och
ångbildningen sker här därigenom, att den elektriska
strömmen passerar mellan elektroderna genom
vattnet. Härvid är endast växelström användbar,
då vid likström vattnet kemiskt sönderdelas. Dessa
pannor utföras för mycket stora effektbelopp, upp
till 3,000 kilowatt och mer, samt för höga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
