- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1123-1124

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åsaka ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skyddsanordningar mot blixten (se hans Inträdestal i Vet.
akad. 1764). En elektrisk urladdning i form af en
gnista förutsätter, att i det isolerande ämne,
hvarigenom gnistan passerar, skall finnas en viss
tillräckligt hög potentialskillnad. Om urladdningen skulle
kunna försiggå på flera olika vägar, föredrar gnistan
den väg, där potentialfallet är störst (jfr
Luftelektricitet, sp. 1290). Förhållandena vid
urladdning genom blixten klargöras bäst genom
undersökning af ekvipotentialytornas läge under ett
åskväder. Jordytan och alla på denna befintliga
föremål ha, så vidt dessa stå i elektrisk
ledningsförbindelse med jorden, samma potential, och
denna potential antas vara noll. Om ett utbredt
åskmoln befinner sig öfver jordytan, uppkommer ett
potentialfall mellan molnet och jorden.
Ekvipotentialytorna äro vid jämn mark parallella med
hvarandra, men vid upphöjningar, t. ex. träd och
byggnader, bli de däremot sammantryckta (se fig. 1 i art.
Luftelektricitet), så att potentialfallet blir
större vid dessa ställen än öfver släta marken. Till
följd däraf kan en elektrisk urladdning lättare
försiggå till föremål, som höja sig öfver omgifningen,
och urladdningen försiggår lättare, ju högre
föremålen äro, emedan potentialfallet blir större i samma
mån, som höjden växer. Om föremålet, till
hvilket urladdningen sker, står i god ledande
förbindelse med jorden, utöfvar urladdningen ingen
menlig inverkan på omkringliggande föremål. Därpå
grundar sig åskledarens förmåga att skydda för de
skadliga verkningarna af blixten. Tidigare antogo
fackmännen, att det område, inom hvilket en
uppskjutande spets, som genom en tillräckligt grof
metalledning är ledande förbunden med jorden,
skyddar för blixten, ungefär motsvarar en kon, hvars
spets sammanfaller med åskledarens spets och hvars
bottenyta utgöres af en cirkel med en radie lika med
åskledarspetsens höjd öfver marken (se 45°-konen i
fig. 1). Omkring detta första och säkraste
"skyddsrum" kan läggas ett andra (27°-konen), tredje

illustration placeholder
Fig. 1.


(18°-konen i fig. 1) o. s. v., där bottenytans radie är
dubbelt, tre gånger o. s. v. så stor som nyssnämnda
höjd och där åskledaren visserligen skyddar, men
där sannolikheten för nedslag af blixten dock är
större, ju längre bort från det första skyddsrummet
området är beläget. Senare ha emellertid
vetenskapsmän och praktiker genom teori och erfarenhet
kommit till den uppfattningen, att det nämnda
antagandet om skyddsrummen ej är fullt pålitligt
och att själfva spetsarna, som man i förstone
tillmätt stor betydelse i afseende på skyddsverkan, äro
af mera tvifvelaktigt värde. En senare
uppfattning ang. åskledares konstruktion ansluter sig
närmast till de åsikter, som framställts af tyske
arkitekten Findeisen, enligt hvilka man bör så långt som
möjligt begagna på byggnadens öfversta delar
befintliga eller i byggnadskonstruktionen ingående
metalldelar som åskledare, hvarvid dessa omsorgsfullt
jordförbindas. I öfverensstämmelse därmed skiljer
man vid moderna åskledaranläggningar mellan
fångledningen för upptagning af den atmosfäriska
urladdningen, nedledningen, som å ena sidan är
förbunden med fångledningen, å den andra med den
i marken neddragna jordledningen till den i jorden
anbragta jordelektroden, som har att förmedla
urladdningen till jorden. Som fångledning användas
på byggnadens tak befintliga metalliska
konstruktionsdelar af olika slag, som sinsemellan förbindas;
endast där sådana saknas eller äro för handen i
otillräcklig utsträckning, användas som ersättning
speciella fångledningar och spetsar. Som
jordledning användas, där tillgång finns,
vattenledningsrör; i motsatt fall anbringas i grundvatten speciell
jordelektrod, jordplåt eller lina i nätform.
Byggnader, i hvilka sprängämnen eller andra lätt
antändbara ämnen förvaras, måste förses med mer
omsorgsfullt byggda åskledare än vanliga hus.
Sådana byggnader omges ofta med ett grofmaskigt
nätverk af metalledningar, som förbindes dels med
fångledningen, dels med jorden.

Till skydd för byggnader och apparater, som
äro förbundna med elektriska ledningar,
användas särskilda slags åskledare. Då nyssnämnda
ledningar icke kunna permanent förbindas med
jorden, måste lämpliga öfvergångsställen anordnas,
där en elektrisk urladdning från atmosfären, som
inkommit på ledningen, kan gå öfver till en
jordledning, utan att skada byggnader och apparater.
Till följd af den snabba förändringen i styrkan
hos den ström, som en sådan elektrisk urladdning
representerar, blir själfinduktionen (se d. o.) hos
ledningar och apparater – framför allt hos
sådana, som innehålla elektromagneter –, som skulle
passeras af denna ström på väg till jorden, så stor,
att strömmen lättare går fram på kortare väg
genom ett tunt isolerande skikt till jorden, om
ett lämpligt öfvergångsställe erbjudes strömmen.
Åskledare till skydd för elektriska anläggningar
grundas därför i allmänhet på den egenskapen hos
atmosfäriska urladdningar, att de lätt springa öfver
i luft mellan skarpa kanter eller spetsar och helst
taga vägen direkt öfver ett till jord anslutet dylikt
s. k. gnistgap. Ett sådant enkelt åskskydd för
svagströmsledningar visas i fig. 2. Af de tre

illustration placeholder
Fig. 2. Enkelt åskskydd för svagströmsledningar.


plattorna P1, P2 och P3, hvilkas mot hvarandra
vända kanter äro sågformigt utbildade, är den
mellersta förbunden med jorden, de båda yttre med
driftledningarna. Fig. 3 visar en vid
telegrafledningar bruklig form af åskledare,
telegrafåskledare, dels i perspektiv, dels uppifrån. En med
spetsar försedd metallplatta (a) är fäst på en annan
metallplatta (a1), "jordskifvan", som står i ledande
förbindelse med jorden. Midt emot denna platta äro
två andra liknande plattor (b och c) fästa på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:49 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0608.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free