Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åskväder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
A. Raab, köptes 1866 af friherre A. Fleetwood
och 1891 af godsegare K. Lybeck på Vindö,
hvilkens son kapten T. Lybeck f. n. (1922)
innehar Å.
E. A-t.
Åsvär (Aasvär), ett af en mängd små öar
utanför nordspetsen af ön Dönna i Dönnes härad,
Nordland fylke, Norge, bestående fiskeläge med
fyr och lotsstation.
K. G. G.
Åsynja, moderniserad form för asynja. Se
Asar.
Åsäderätt (da. och no. aasæderet). Se
Hemmansklyfning.
Åsön (Osöna l. Åsöna), fordom namn på
nuv. stadsdelen Södermalm i Stockholm, omtalas
tidigast i Stora rimkrönikan och sedan i
Stockholms stads privilegier 1436 och 1529. Namnet
kvarlefver ännu i den tvärs öfver nästan hela
Södermalm genom Katarina och Sofia församlingar från
v. till ö. gående Åsögatan.
E. A-t.
Åt, planktondjur. Se Sillsläktet, sp. 540.
Åtal, jur., talan om ansvar för brott, inledes
genom häktning, stämning eller vid domstol
framställdt yrkande om ansvar å någon, som själf är
där tillstädes. (Se ang. häktning § 19 i Förordn.
16 febr. 1864 och Strafflagens införande och i öfrigt
11 kap. 34 § Rättegångsb.) Åtal afbryter
preskription, och i sammanhang härmed är i 5 kap.
15 § Straffl. stadgadt, att åtal anses vara börjadt,
då kallelse till svaromål är den, som tilltalas skall,
i laga ordning kungjord eller han för brottet häktad
blifvit.
E. K.
Åtalsrätt, jur. I afseende å rätten att åtala
brott indelar man brotten i tre kategorier, hvilka
inom processteorien benämnas resp. officialbrott,
angifvelsebrott och målsegandebrott.
Officialbrotten äro utan villkor underkastade allmänt
åtal, d. v. s. de åtalas af allmän åklagare, ändå
att angifvelse därom ej sker.
Angifvelsebrott äro sådana brott, som endast efter
angifvelse af målsegande få åtalas af allmän åklagare,
och målsegandebrott få endast åtalas af
målsegande, icke af allmän åklagare (se § 19
mom. 1–4 i förordn. 16 febr. 1864 om Straffl:s
införande). Huruvida ett brott tillhör den ena
eller andra kategorien, bestämmes i Strafflagen
eller i annan lag eller författning, som belägger
brottet med straff, och detta sker på så sätt, att
det, så framt brottet ej skall ovillkorligen
hemfalla under allmänt åtal, säges, att brottet endast
efter angifvelse får åtalas af allmän åklagare resp.
endast får åtalas af målsegande. Begreppet
målsegande är bestämdt i 6 kap. 8 § straffl. Att ett
brott är underkastadt allmänt åtal, får ej fattas
så, som om allenast allmän åklagare vore
berättigad att åtala. Om brottet är af den
beskaffenhet, att det finns någon enskild målsegande, eger
denne jämte åklagaren åtalsrätt, och denna hans
rätt är fullt själfständig.
E. K.
Åtbördsspråk är det hufvudsakligen af
döfstumma använda meddelelsemedel, som genom åtbörder
(gester) och mimik formar själsinnehållet, liksom
talspråket gör det med tillhjälp af rösten. Då den
döfstumme ej, eller åtminstone ej med tillräcklig
tydlighet, kan förnimma sin egen eller andras
röster, måste han lita till ett annat sinne än
hörseln, om han vill forma sitt själsinnehåll. Detta
andra sinne blir då synsinnet, och medlen, som
han använder för framställningen af tankarna för
synsinnet, bli rörelser med händerna, armarna och
kroppen i öfrigt, hvarvid uttrycken i ansikte och
ögon ersätta tonfallet. Under det att talspråket
en gång i tiden uppstått genom efterhärmning af
naturljud, i främsta rummet djurens läten, uppstår
däremot åtbördsspråket genom efterbildning af
varelsernas och tingens yttre former och rörelser. Så
t. ex. tecknas gå genom att rikta ena handens
pek- och långfingrar nedåt och i den ställningen
flytta dem växelvis förbi hvarandra, under det att
samtidigt hela handen föres sakta framåt. Penna
tecknar man genom att hålla de båda
pekfingrarna ett stycke ifrån hvarandra för att därmed
utvisa en pennas vanliga längd, hvarefter man
utför skrifrörelser med den ena handen mot den
andra. Liksom förhållandet är med talspråket, blir
äfven det naturliga åtbördsspråk, hvarpå ett par
exempel här getts, under sin utveckling
konventionellt. De naturliga åtbörderna förkortas, och nya
uppdyka, utan att man förstår deras ursprung.
Åtbördsspråket formar ej själsinnehållet på
samma sätt som talspråket. En åtbörd kan motsvara
en hel mening i talspråket, och ett ord i talspråket
kan för sin öfversättning fordra flera åtbörder.
Åtbördsspråket saknar också grammatiska former,
t. ex. allt hvad ändelser heter, pronomina, olika
verbalformer, prepositioner och konjunktioner. Man
frestas lätt att tro, att denna åtbördsspråkets brist
på grammatiska former skall verka tyngande för
tanken. Så är dock ej förhållandet. Mindre än
man i allmänhet tror, är ett språk i behof af
grammatiska former. Engelsmannen uttrycker sina
tankar med tillhjälp af sitt formfattiga språk lika bra,
som de gamle grekerna gjorde det, ehuru deras
språk utmärkte sig genom stor formrikedom.
Åtbördsspråket kan närmast jämföras med
målarens arbete. På samma sätt som målaren söker på
duken framställa den ena eller andra bilden,
gifvande allt dess rätta karaktär och plats, så är,
kan man säga, den döfstumme i sitt språk en
friluftsmålare, som med icke mindre noggrannhet och
gripande sanning medelst åtbörd och mimik målar
sina taflor. Och såsom målaren med raska drag
kastar ut konturerna till taflan och sedan ingår
i detaljerna, framställer den tecknande, då han
skall berätta något, först den plats, där
handlingen skall försiggå, ställer därefter de personer, som
däri skola deltaga, på deras rätta platser och
återger därefter noggrant de handlingar, som af dessa
utföras.
Men det är ej blott döfstumma, som använda
åtbördsspråk. I större eller mindre utsträckning
finner man det användt såväl bland söderns folk
som hos Amerikas indianer. Och barnet, som
sträcker armarna mot modern, säger ju därmed,
hvad dess mun ej mäktar uttala. Allbekant är
slutligen åtbördsspråkets (gestens och mimikens)
stora betydelse för skådespelarkonsten; pantomimen
t. o. m. nyttjar endast detta uttrycksmedel.
Det s. k. handalfabetet, kirologien
(af grek. chei’r, hand. och lo’gos, tal),
fingerspråket l. daktylologien (af grek.
da’ktylos, finger), benämnes ofta teckenspråk och
förväxlas därvid med åtbördsspråket, som också
ofta går under denna samma benämning.
Handalfabetet är emellertid ej något särskildt språk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
