- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1139-1140

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återbrytande af dom ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1139

Återställningstecken-Åttatimmarsdag

1140

att part, som uraktlåtit att inom föreskrifven fata-
lietid öfverklaga ett domstolsbeslut, får ny tid där-
för sig beviljad. Stadganden i ämnet äro gifna i
31 kap. Rättegångsb. E- K-

Återställningstecken, mus., tecknet tj, hvar-
igenom en medelst "kors" höjd eller medelst
"be" sänkt ton återställes till sin ursprungliga
betydelse. Urspr. var denna figur endast tecknet
för tonen ¾ och kallades "b quadratum" till skill-
nad från |7, som var tecknet för tonen b och
kallades "b rotundum". Se vidare B, sp. 555,
och Försättningstecken. A. L.*

Återstöt. Se Fäktkonst, sp. 216.

Ätertäg, Reträtt (fr. retraite), krigsv., kallas
hvarje rörelse bakåt, d. v. s. från fienden, vare
sig det gäller krigsrörelserna i stort (strategiskt
återtåg] eller händelserna på ett slagfält (taktiskt
återtåg). Återtåget ställer stora fordringar på
såväl ledningen som trupperna, emedan rörelsen
bakåt vanligen nedsätter de senares anda, i synner-
het om återtåget är en följd af föregående neder-
lag, och emedan hvarje misstag, försumlighet eller
opåräknad händelse lätt kan bringa hela rörelsen
i oordning. Svårast är återtåget från slagfältet
efter en förlorad strid, medan man ännu är i ome-
delbar beröring med fienden. Af återtåg skiljer
man mellan koncentriskt, då man sträfvar att förena
armédelar, som varit åtskilda, excentriskt, då det
utföres i olika riktningar, och åt -flanken i st. f.
rakt bakåt. De två sist nämnda slagen ställa stora
fordringar på ledningen. C. O. N.

Återvinning, jur., är ett ordinärt, icke-devolu-
tivt rättsmedel (se d. o.). Bestämmelserna om detta
rättsmedel äro gifna i 12:e kap. 3:e och 4:e §§
Rättegångsbalken. Termen återvinning förekommer
jämväl på ett annat ställe i vår lagstiftning, där
det ej är fråga om återvinning såsom ett rätts-
medel i egentlig mening. Enligt § 32 Utsökningsl.
eger en gäldenär, som genom utslag i lagsöknings-
mål af öfverexekutor ådömts betalningsskyldighet,
att eiter stämning å borgenären vid domstol söka
återvinning i målet. E. K.

Återvinning i konkurs, jur. I 2:a kap. kon-
kurslagen äro bestämmelser gifna om återvinning till
konkursbo. Dessa bestämmelser af se åtskilliga, i
lagen närmare angifna fall, i hvilka konkursbo eger
anställa talan om återvinning till boet af egendom,
som till skada för borgenärerna frångått detsamma
därigenom, att gäldenären under viss tid före kon-
kursutbrottet genom aftal afhändt sig egendom eller
betalt gäld eller lämnat pant för gäld, m. fl. fall.
Nu gällande konkurslag af 13 maj 1921 har, jäm-
förd med tidigare konkursrätt, ansenligt vidgat
återvinningsmöjligheterna. E. K.

Återvälta, landtbr., i vissa landsdelar brukligt
uttryck för åkerskifte året efter vallbrott, då vall-
tiltan åter vältes om. H. J. Dft.

Åtkomsthandlingar, jur., kallas i allmänhet de
skriftliga handlingar, som utgöra bevis på en viss,
någon person tillkommande rättighet, i inskränkt
mening de handlingar, som styrka en persons
eganderätt, enkannerligen till fast egendom. Såsom
synonymt begagnas emellanåt uttrycket fånges-
handlingar, hvilket dock egentligen åsyftar
den bland åtkomsthandlingarna, som utvisar nuv.
egarens förvärf från närmast föregående (t. ex.
köpebrefvet eller arfskiftesinstrumentet). A. W.*

Åtrusta, sjöv., liktydigt med "samsa" (se d. o.),
ehuru företrädesvis användt om kätting. B. N.*

Åtta. Se Knut, sp. 415 med fig. 3.

Ättaknutsloge, landtbr. Se Loge, sp. 975.

Åttatandade barkborren (Tomicus typographus),
zool. Se Skogens skadeinsekter, pl. II,
fig. 2-3.

Åttatimmarsdag som maximal- och
normalarbetsdag (se d. o.) propagerades af R. Owen (se denne)
redan 1817 och tilldrog sig intresse bland
arbetarna i England redan i början af 1830-talet (i
samband med det fr. o. m. 1833 genomförda
förbudet mot fabriksarbete mera än 9 timmar om
dagen eller 48 timmar i veckan för minderåriga
i åldern 9–13 år). Krafvet på den tidigare gängse
vida längre arbetsdagens förkortning, som
formulerades i slagordet "8 timmars arbete, 8 timmars
fritid, 8 timmars hvila" och motiverades med
arbetarnas behof af tid för rekreation, själfstudier,
hemlif och medborgerligt samlif, såväl som med en
längre arbetsdags faror för uttröttning, nedsatt
arbetsintensitet och hastigt aftagande arbetsförmåga
vid relativt tidig ålder, upprätthölls vid 1800-talets
midt af grufarbetarna i England och vann under
dess senare hälft växande utbredning bland
arbetarna i Australien och Förenta staterna. Den
internationella socialistkongressen i Paris 1889
uppmanade de organiserade arbetarna i alla länder
att demonstrera för lagstadgad åttatimmarsdag 1
maj 1890. De årliga förstamajdemonstrationerna
ha därefter i Sverige, liksom i andra länder, gällt
bl. a. lagstadgad åttatimmarsdag. Propagandan
för densamma torde ha väsentligt bidragit till
successiv förkortning af arbetstiden genom
bestämmelser i kollektivaftal (se d. o.) och i lag (se
Arbetarlagstiftning). Ett af de länder, som
tidigast införde den lagstadgade 8-timmars
maximaldagen, torde ha varit Nya Zeeland, där 1901
års fabrikslag inom industri och handtverk förbjöd
längre arbetstid än 48 timmar i veckan eller 8 3/4
timmar om dagen. Relativt tidigt träffades
villkorliga bestämmelser af liknande innebörd i några
af Nord-Amerikas förenta stater. 8-timmarsdagen
infördes genom lag i Panama 1914, i Uruguay
1915, i Ecuador 1916 samt i Mexicos förenta
stater 1917. I samband med statsomhvälfningarna
i flera länder under Världskrigets 1914–19 senare
del infördes i åtskilliga af dessa de allmänna
lagbestämmelserna om 8 timmars maximalarbetsdag.
Sålunda genomfördes i Finland 27 nov. 1917 en
lag om åttatimmarsdag, och i slutet af 1918 antogos
sådana lagar för Österrike och för Tyskland att
gälla fr. o. m. 1 jan. 1919. Detsamma skedde
samtidigt inom republikerna Polen och
Tjecho-Slovakien samt i Luxemburg. Liknande
lagstiftningsåtgärder vidtogos i Spanien 3 april, Frankrike 23
s. m., Portugal 7 maj, Schweiz 27 juni, Norge
(dock endast villkorligt och provisoriskt) 11 juli
och i Sverige 17 okt. 1919, medan motsvarande
lagstiftning i Danmark 12 febr. 1919 begränsades
till arbetsplatser med oafbruten drift dag och natt,
men arbetstidens begränsning till 8 timmar i öfrigt
genomfördes medelst aftal mellan de danska
arbetar- och arbetsgivarorganisationerna. Den
svenska lagen om arbetstidens begränsning af 17 okt.
1919 trädde i kraft 1 jan. 1920 och beträffande
arbete, som vid tiden för lagens utfärdande bedrefs

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:36 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0616.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free