Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ädelstenar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1157
Ädelstenar
1158
vikten, men för större stiger det i betydligt högre
grad än karat-talet. Så värderas t. ex. en slipad
2-karats sten till tre gånger så mycket som en
1-karats, en 5-kaxats till omkr. tio gånger och
en af 10 karats vikt till nära femtio gånger så
mycket som en 1-karats. En sten, som i rått till-
stånd har 10 karats vikt, förlorar vid tillformning
och slipning så mycket, att den färdig sällan väger
mera än 5 karat. Stenar af ovanlig storlek och
skönhet pläga benämnas parangons, nonpareils och
solitärer. Dessa ha knappast något bestämdt han-
delsvärde. De största och därför sällsyntaste dia-
manterna äro, på grund af sitt betydande värde,
ryktbara historiska märkvärdigheter. Hit höra föl-
jande, af hvilka de åtta första äro afbildade i
naturlig storlek å pl. till art. Diamant.
Stormogul, 340 karat, funnen på 1500-talet i
Indien, eges af schahen af Persien; Regenten eller
Pitt (briljant) 136, urspr. 410 karat, måhända den
mest praktfulla och fullständiga af alla och vär-
derad till 12 à 15 mill. f res, funnen i Indien, till-
hör franska skattkammaren och förvaras sedan
1887 i Louvre; Florentinaren (pendeloque), 139*/2
karat, citrongul, förlorades af Karl den djärfve i
slaget vid Granson, tillhör nu förra kejs. skattkam-
maren i Wien; Söderns stjärna, den största i Bra-
silien funna diamant, urspr. 254*/2 karat, slipad
till briljant 125V2 karat, tillhör en indisk raja;
Sancy (pendeloque, dubbelrosett) "af renaste vat-
ten", 53 1/2 karat, betalades i Paris 1836 med
625,000 frcs; Grön diamant (pendeloque) af ung.
samma storlek som Sancy, i Dresdens k. samlingar;
Koh-i-noor, i äldre formen, före 1852, 186 karat,
omslipad till briljant, 106 karat, tillhör Engelska
kronan sedan 1850, då den togs af engelska trup-
perna vid Lahore i Indien; Hope (briljant), him-
melsblå, ungefär hälften så stor som Söderns stjärna;
Orlov, 1943/4 karat, bildar spetsen af ryska
spiran; Schahen, med naturliga kristallytor, 86
karat, och Polstjärnan (briljant), 40 karat, tillhöra
ryska skattkammaren; Nizam, 340 karat, tillhör
rajan i Golkonda. - Syd-Afrikas stjärna, som 1869
träffades vid Vaalfloden, vägde rå 831/» karat, vär-
derades då till 500,000 tyska mark och har som
slipad 46 1/2 karats vikt; Victoria, funnen i Syd-
Afrika 1884, vägde då 457 karat och, sedan den
slipats till briljant, 186 karat; Excelsior, en 1893
i Syd-Afrika anträffad diamant, lär väga 971 karat.
Den största hittills funna är Cullinandiamanten,
som fanns 1905 i Premiergrufvan, Transvaal, och
i oslipadt tillstånd vägde 3,024 3/4 karat samt
mätte i tre mot hvarandra vinkelräta riktningar
10, 6,5 och 3,7 cm.; dess värde vid fyndet anslogs
till 9 mill. pd st., och den fick namn efter gruf-
bolagets ordf. Af Transvaalregeringen skänktes
den till Edvard VII af England, klöfs så i stycken,
som slipades och af hvilka de största väga 5161/2,
309, 92 och 62 karat. Det största, Cullinan I
(pendeloque), pryder Englands konungakrona, Cul-
linan II (briljant) pryder spiran. Samtliga af Cul-
linan slipade diamanter äro af hög kvalitet, kla-
raste vatten och nästan blåhvita. Sommaren 1921
upptäcktes i närheten af Barklay West i Syd-
Afrika en 4 cm. stor hvit diamant vägande 381
karat. Den benämnes Arc efter dess tre köpares
(Allén, Russel och Crudgington) initialer.
Första upptäckten af såväl diamant som flera af
de öfriga ädelstensmineralen gjordes i flodaflagrin-
gar (sand o. grus), till hvilka de jämte fragment
af andra mineral nedslammats från bergartsmassor,
hvari de urspr. bildats, men som genom vittring eller
på annat sätt söndergrusats och förstörts. Sedermera
påträffades äfven primära fyndplatser, hvilka då
började bearbetas. Hufvudsakligen Indien, Brasi-
lien, Australien och Syd-Afrika ha försett och
förse världen med ädelstensmaterial. I Indien voro
diamantförekomster kända och tillgodogjorda redan
i forntiden; fyndplatserna äro nu till stor del ut-
tömda. I Brasilien träffades de första diamanterna
1725 och vinnas nu inom prov. Minas geraes och
Bahia. I Australien har sedan 1851 ett ganska
stort antal diamanter erhållits ur den guldförande
sanden vid Mudgee i Nya Syd-Wales, och ändå
rikare synas förekomsterna på Sundaöarna vara,
särskildt de på Borneo, af hvilka den vid Landak
säges ha lämnat mycket stora diamanter. Det första
diamantfyndet i Syd-Afrika gjordes 1867, då en
liten löst liggande sten af detta mineral händelse-
vis iakttogs vid Hope town s. om Griqualand West.
Först flera år senare började man söka i ström-
fårorna, särskildt vid Vaalfloden, och fann därvid
diamanter, ehuru gifvande ringa ekonomiskt re-
sultat. Sedermera upptäcktes i närheten af Kim-
berley en rik diamantförekomst i själfva berggrun-
den, en hård blågrå lerbergart, "the blue ground",
ett slags vulkanisk tuff. Betydande äro också före-
komsterna vid Jagersfontein i Orange Riverområ-
det samt Premiergrufvan nära Pretoria i Trans-
vaal, hvilken påbörjades 1902 och redan 1909 läm-
nade diamanter till ett värde af nära 1,2 mill.
pd st. Vid Pretoria arbetas i öppna dagbrott;
Kimberleygrufvorna äro mera än 2,000 eng. fot
djupa. Flertalet af de för sin ovanliga storlek
världsbekanta diamanterna är från de numera öfver-
gifna grufvorna vid Golkonda i Indien; men äfven
Syd-Afrika har lämnat anmärkningsvärdt stora dia-
manter, bl. a. Cullinandiamanten (se ofvan, sp.
1157).
Oaktadt diamant, som bekant, utgöres af
enbart rent kol, är den i kristalliseradt tillstånd
vattenklart genomskinlig och i allmänhet färglös;
stundom har den dragning åt blått eller gult eller
någon annan färg, i hvilket fall dess värde som
smyckesten vanligen förringas. De sydafrikanska
diamanterna äro till hufvudparten tydligt gula.
Diamantkristallerna förekomma i naturen antingen
i form af oktaedrar, vanligen något aftrubbade å
spetsarna, eller som dodekaedrar, eller ock i ännu
ytrikare former. Genomgångarna, eller de ytor,
efter hvilka stenen låter klyfva sig, äro parallella
med oktaederns ytor. Diamantens icke kristallise-
rade varietet, hvarom här icke är fråga, har
nästan svart färg, förekommer hufvudsakligen i
Brasilien som kantiga eller runda stycken och korn
med finkornig textur, s. k. c a r b o n a d o, och
används som slipningsmaterial för andra diaman-
ter under namn af "boort" eller "bort".
Ehuru ju diamanten med rätta räknas som den
förnämsta bland ädelstenarna, stå rubinen, safiren
och smaragden i värde föga efter densamma. En
vacker och felfri rubin eller smaragd kan ofta
betalas högre än en diamant af samma storlek. I
handeln är det f. n. hufvudsakligen de nämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
