Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ädelstenar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kända och mest spridda ädelstenar med röd färg.
Af dess olika arter värderas och slipas mest den
nästan karmosinröda i violett stötande almandinen,
den mörkt blodröda pyropen och den gulröda till
hyacintröda hessoniten, äfven kallad kanelsten.
Förekomstorter äro Böhmen, Tyrolen, Nord-Amerikas
förenta stater, Ural, Grönland, Främre Indien,
Ceylon, Brasilien, Uruguay och Syd-Afrika.
Pyropen från Böhmen benämnes bömisk granat,
den från Vaalfloden i Syd-Afrika kaprubin; en i
serpentin och asbest vid Ural i Ryssland förekommande
grön granatvarietet kallas demantoid.
"Kaprubiner" (pyroper) samt rubinfärgade almandiner
från Ceylon och Norra Burma stå högst i pris;
minsta värdet har den bömiska granaten. Äfven
inom Sverige finnas granater (i urformationens
gnejs och kalksten), fastän icke af sådan renhet,
att de kunna slipas till smyckestenar. – Ädelopal,
ett af vattenhaltig kiselsyra bestående
amorft mineral, antagligen intorkadt kiselsyregelé,
till färgen mjölkhvitt, svagt genomlysande eller
halfgenomskinligt och vid påfallande ljus företeende
ett lifligt färgspel i grönt, rödt, blått och gult,
hvartill orsaken torde vara ytterst fina sprickor i
stenens massa. Den förekommer som ådror och
klumpar i en del vulkaniska bergarter. Hufvudfyndorten
är Czerwenitza i Ungern, men opaler
erhållas äfven från Syd-Australien, Nya Zeeland,
Mexico och Honduras. – Krysolit, ädel
olivin, är ett ljust gulgrönt eller olivgrönt,
klart, genomskinligt, kristalliseradt mineral,
bestående af kiselsyrad magnesiumoxid och
järnoxidul. Dess hårdhet är något mindre än
kvartsens. Krysoliten har, mera förr än nu, slipats till
ring- och nålstenar m. m. och anses jämbördig
med topas. Dess färg är så karakteristisk, att
äfven andra gulgröna smyckestenar inom juvelhandeln
stundom tillägges detta namn, t. ex. då gulgrön
krysoberyll benämnes orientalisk krysolit och
gulgrön turmalin Ceylon-krysolit. Den förekommer
i flodsand på Ceylon, i Pegu (östra Indien),
vid Nilens öfre lopp och i Brasilien. – Turmalin,
ett borhaltigt silikat af åtskilliga metalloxider,
förekommer som prismatiska kristaller och
uppträder med såväl mörka som ljusa färger. Den
järnrika, svarta, ogenomskinliga varieteten
förekommer ganska allmänt i granitiska, företrädesvis
kvartsrika, bergarter såväl i Sverige som i många
andra länder; de mer eller mindre ljusa, genomskinliga
varieteterna, s. k. ädel turmalin,
träffas mera sällan, och då de förekomma i handeln,
få de vanligen namn, som ha afseende på
deras färglikhet med andra dyrbarare ädelstenar.
Den mörkt röda, rubinliknande turmalinen, hvilken
anses mest värdefull (från Ural), kallas sålunda
rubellit och siberit, den indigoblå (från Brasilien
och Ural) benämnes indigolit l. brasiliansk
safir, gröna och gulgröna varieteter, som äro
ganska allmänna dels i Minas geraes i Brasilien,
dels i flodsanden på Ceylon, gå under namnen
brasilianska smaragder och ceylonska krysoliter.
Rosafärgade och blekgröna turmaliner finnas på
Elba och i Sachsen äfvensom i Sverige (på Utö).
– Turkos, som ädelsten mycket omtyckt, nästan
himmelsblått mineral, ofta med grönaktig nyans,
består af vattenhaltig fosforsyrad aluminiumoxid
jämte ett par proc. kopparoxid och något järnoxid
m. m., är ogenomskinligt och till utseendet amorft
och tätt. De flesta i handeln befintliga s. k.
orientaliska turkoser härstamma från nordöstra Persien
(mellan Nischapur och Mesched), hvarest mineralet
förekommer som tunna ådror, sprickfyllnader och
njurformade utskiljningar i porfyrartad trakyt och
trakytbreccia af tertiär ålder, samt i grus, som
uppstått vid dessa vulkaniska bergarters förvittring.
Som halfädelstenar räknas mineralen bergkristall,
ametist, karneol, malakit, bärnsten m. fl., m. fl.
Erforderliga uppgifter återfinnas i artiklar öfver
de resp. mineralen. (Å pl. <sp>Ädelstenar</i> äro
halfädelstenarna lasursten, krysopras och heliotrop
afbildade.)
Ädelstenssliperier, diamantsliperier,
finnas i många länder. Mest betydande äro de i
Amsterdam, Antwerpen, Paris och London. Ensamt
vid den förstnämnda platsen finns ett tjugutal
större och mindre diamantsliperier, sysselsättande
mera än 10,000 personer. Vid kanske flertalet
diamantsliperier bearbetas i allmänhet nästan
uteslutande diamanter; för öfriga ädelstenar och
mindre dyrbara prydnadsmineral finnas sliperier
på andra platser. Vid somliga af dessa är det
hufvudsakligen blott ett enda mineral, som slipas,
t. ex. granat vid flera sliperier i Böhmen, men
vid andra åter behandlas nästan samtliga till
smycken använda ädel- och halfädelstenar, och
detta i stor utsträckning vid Oberstein i Tyskland,
där en på bearbetning af i synnerhet agater grundad
industri blomstrat i mera än 300 år. – Sedan
de råa ädelstenarna (diamant och andra) genom
klyfning eller sågning så att säga tuktats till något
så när den afsedda formen, sker slipningen mot
runda, med stor hastighet horisontellt kringgående
metallskifvor, som för de hårdare ädelstenarna
bestå af järn, koppar eller mässing, för medelhårda
och mindre hårda af tenn, zink eller bly. Som
slipmedel används diamantpulver för slipning af
diamant, rubin och safir, men för de öfriga ädelstenarna
merendels smärgel (oren korund), senare
ock den med konst framställda produkten siliciumkarbid
(carborundum). Till polering begagnas trippel,
"engelskt rödt", tennaska eller pimsten. För
att vid slipningen kunna hållas stadigt fastsättes
stenen i urholkningen vid ändan af en metallstaf,
som kan inställas i olika lägen mot slipskifvan, så
att fasetterna, den ena efter den andra, erhålla
de lägen och den lutning man önskar. Vid Oberstein
slipas agaten mot stora, vertikalt roterande
slipstenar af en till triasformationen hörande, hvit,
hård, finkornig sandsten.
Af de dyrbarare ädelstenarna förekomma i handeln
äfven med konst framställda imitationer, använda
till billiga smycken och prydnader. De
utgöras af ett blyhaltigt glas, s. k. strass (se
Glasfabrikation, sp. 1280–81), såväl fullkomligt
färglöst som med rubinens, safirens, smaragdens
och topasens färger, som åstadkommas
genom tillsats af olika metalloxider vid
smältningen. De färglösa, diamantliknande imitationerna
gå under namn af similidiamanter och beniciadiamanter,
de förra tillverkade förnämligast i Frankrike,
de senare i Förenta staterna. Samtliga dessa
billiga ädelstensimitationer torde ganska lätt skiljas
från äkta stenar genom mindre hårdhet och vanligen
större tyngd än dessa. De utges ej heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
