- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1177-1178

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äktenskaplig börd ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ej mindre mannen än äfven kvinnan från att med
laga verkan ingå annan förening af samma natur.
En motsättning till äktenskapet såsom en fullt
legaliserad förbindelse utgör bl. a. konkubinatet
(se Konkubin). En af art af det förra, fastän
närbesläktadt med det senare, är åter det
morganatiska äktenskapet (se d. o.), vid hvilket särskildt
för kvinnans och barnens del vissa af äktenskapets
rättsverkningar icke inträda. I icke-kristna folks
rättsordningar förekomma som rättsliga företeelser
jämväl äktenskap på viss tid samt polygami (se
d. o.), antingen som polygyni (se d. o.) eller som
polyandri (se d. o.).

Äktenskapet är i sin egenskap af familjens och
släktens grundval (se Familj, sp. 1356) ett af
de viktigaste rättsinstituten. Med afseende å
detsamma består en mängd föreskrifter, genom hvilka
stadgats dels formen eller formerna för dess
stiftande, dels för vissa fall hinder för dess ingående
vare sig i allmänhet eller med viss person, dels
villkoren och ordningen för dess upplösning i
makarnas lifstid, dels ock dess rättsverkningar såväl
i personligt som i förmögenhetsrättsligt afseende.
Vår svenska rätts föreskrifter i dessa ämnen
återfinnas hufvudsakligen i nya Giftermålsbalken af 11
juni 1920.

Såsom utvecklingen försiggått hos de moderna
kulturfolken, ha formerna för äktenskapets
ingående till en början varit ett låtsadt kvinnorof
eller ock ett köp (se Brudköp). Under inverkan
af romersk rätt och kristet åskådningssätt kom det
åter i en senare tid att slutas formlöst, allenast
genom ett utbyte af trohetslöften mellan mannen
och kvinnan. Efter ett längre utvecklingsarbete
inom kristna kyrkan framstod slutligen den
kyrkliga vigseln (se d. o.) som en lagligen anbefalld
form, och efter mönstret af densamma och i
motsats därtill än senare civiläktenskapet (se
d. o.). F. n. är hos de kristna folken det senare
i allmänhet obligatoriskt eller ock förhärskande.
Svenska rätten intar härutinnan i viss mån en
säregen ståndpunkt. Som minnen från den tid, då
äktenskapet allmänt ingicks formlöst, ha sålunda i
vår rätt intill senaste tid kvarstått åtskilliga s. k.
ofullkomnade äktenskap, hvilka ej
medförde samtliga de rättsverkningar, som åtfölja ett
vigselfäst äktenskap. Efter en 1915 genomförd
lagändring kunna emellertid sådana ofullkomnade
äktenskap allenast rent undantagsvis uppkomma, och
för äldre dylika förbindelser är upplösandet
underlättadt. Det regelmässiga sättet för ingående af
äktenskap med fulla rättsverkningar är kyrklig
vigsel. I vissa fall kan eller skall denna dock
försiggå efter annan ritual än statskyrklig, och i
hvarje fall kan äktenskapet slutas inför och under
medverkan af borgerlig myndighet. Den
lysning (se d. o.), som skall föregå hvarje
äktenskap, är däremot hos oss alltid kyrklig och
besörjes af statskyrkans prästerskap.

Föreskrifterna om äktenskapshinder ha
i allmänhet fått sin utbildning inom den
kanoniska rätten och ha haft, så att säga, sin
knutpunkt i reglerna om förvantskapshindren (se
Förbjudna led). Hela den senare utvecklingen
är emellertid utmärkt genom ett småningom
skeende inskränkande af äktenskapshindren. I denna
utveckling har äfven svensk rätt tagit del, så att
åtskilliga där tidigare påbjudna hinder, såsom
förbudet för en omgift persons barn i det tidigare
äktenskapet att äkta sin styffars eller styfmors fader
eller moder, s. k. confusio graduum, vidare
begånget äktenskapsbrott, bristande afvittring samt för
änkling och änka viss sorgetid, numera ej återfinnas
i vår lag (se vidare Äktenskapshinder).

Ehuru äktenskapet ingås för lifstiden, kan det
dock upplösas i annan ordning än genom den
ena makens frånfälle, ej blott på grund af sådana
omständigheter, som, förefintliga redan vid
äktenskapets ingående, beröfva det dess laga verkan
(nullitets- och återgångsskäl), utan äfven på grund
af omständigheter, som, efteråt tillkomna, anses
utgöra allvarliga hinder för vinnande af det med
äktenskapet åsyftade ändamålet (skillnadsorsaker).
Ehuru i det senare afseendet romersk-katolska
kyrkan under vissa omständigheter medger
upphäfvandet af sammanlefnaden (separatio), förenar den,
ett par jämförelsevis betydelselösa fall undantagna,
likväl därmed icke rätt för sålunda frånskild make
att i den andres lifstid träda i nytt äktenskap
(divortium). Olika är åter uppfattningen i den
grekiska och de protestantiska kyrkorna,
hvarförutom i åtskilliga romersk-katolska länder den
borgerliga lagstiftningen infört verklig skilsmässa
(divortium). I fråga om antalet af skillnadsorsaker
och lättheten att utverka skilsmässa finnes f. ö.
stor åtskillnad mellan de olika ländernas
rättsregler (se vidare Skilsmässa).

I personligt afseende ålägger äktenskapet
makarna i första hand ömsesidig trohet. Närmast
verka därvid såsom rätts- och skyddsmedel
ansvarsbestämmelserna i händelse af hor eller tvegifte.
Hvad beträffar makarnas inbördes
förmögenhetsförhållanden, bestå flera väsentligen
skilda system. Enligt svensk rätt före nya
Giftermålsbalken hade makarna egendomsgemenskap (se
d. o.), dock så, att redan enligt lag viss förmögenhet
därifrån undantagits. Under mannens förvaltning
stod i hufvudsak all egendom; öfver egen
arbetsförtjänst egde dock hustrun råda. Såväl i ena som
i andra afseendet kunde emellertid enskilda
rättshandlingar verka till ändring i angifna
förhållanden (se Äktenskapsförord). Den 1920
tillkomna nya Giftermålsbalken har – för tidigare
ingångna äktenskap likvisst blott i mycket
begränsad måtto – stadgat en annan egendomsordning.
Hvardera maken eger sitt och förvaltar det
äfvenledes själf; hvardera har emellertid en viss rätt
(giftorätt i detta ords nyare betydelse) till den
andres egendom och får i kraft af denna rätt vid
äktenskapets upplösning hälften af bägge
makarnas behållna egendom. Se vidare Giftorätt
(äfven i Suppl.).
A. W. (C. G. Bj.)

Äktenskaplig börd, jur., säges (i svensk rätt
efter en lag 14 juni 1917) tillkomma barn, som
födes, medan modern är gift med fadern eller så
snart därefter, att barnet enligt fysiologiens lagar
kan vara afladt före äktenskapets upplösning.
Vidare erhåller barn, som är födt utom äktenskap,
äktenskaplig börd därigenom, att dess föräldrar
gifta sig med hvarandra. Om föräldrarnas
äktenskap förr eller senare upplöses och om detta sker
genom dödsfall, skilsmässa eller återgång, har intet
inflytande på barnets börd. Däremot finnes
särskildt lagbestämd möjlighet att få äktenskaplig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:08:03 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0635.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free