Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ämbetsexamina ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1209
Ämneskonferens-Ämnesomsättning
1210
åtminstone vid Emmån. Det namnes blott i två
bekanta handlingar (af 1393 och 1400).
Ämneskonferens, pedag., sammanträde vid all-
männa läroverk, Högre lärarinneseminarium m. fl.
undervisningsanstalter mellan lärare i samma
ämne; de kallas därtill af rektor inom tre veckor
efter början af hvarje termin. Protokoll föras
därvid och insändas af rektor till Skolöfverstyrel-
sen innan resp. 15 okt. och 15 febr. Konferensen
har att i enlighet med stadgad läroplan bestämma
kurser för hvarje klass eller ring, uppgöra plan
för ämnets metodiska behandling, af ge förslag om
nya läroböcker samt om inköp af böcker, material
o. d. samt af ge förslag om frivilliga laborations-
öfningar, om uppdelningen i kl. l-3 af tysk
grammatikkurs och kristendomskurser, val af psal-
mer m. m, J. C.
Ämneslärare (Ä m n e s l ä r a r i n n a), en vid
allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter
anställd person, som uppehåller undervisningen i
läsämnen, sålunda vid allmänna läroverken rek-
tor, lektorer, adjunkter, och (vid samskola) första
lärarinna och lärarinnor, dessas vikarier samt extra
och t. f. lärare eller lärarinnor. I motsats till dessa
stå öfningslärare (öfningslärarin-
nor). Se of ni n gsäm n en. J. C.
Ämnesnamn, språkv. Se Kollektiv och
N om e n, sp. 1137.
Ämnesomsättning, fysiol. En lefvande varelse
står i ett ständigt ämnesutbyte med sin omgifning
(jfr L i f). Den upptar vissa ämnen och af ger
andra. I dess inre måste således vissa kemiska
processer antas ega rum, och dessa processer har
man betecknat med ordet ämnesomsätt-
ning. Samma åskådningssätt kan tillämpas jäm-
väl på cellerna (se Cell), som uppbygga djur-
eller växtorganismen och föra sitt till en viss grad
s j älf ständiga lif inom densamma. Man brukar i
öfverensstämmelse härmed skilja mellan den totala
och den intermediära ämnesomsättningen. Den
förra afser kroppen i dess helhet och utgör så att
säga slutresultatet af de intermediära omsättnin-
garna i de särskilda väfnaderna. Ämnesomsättnin-
gen omfattar dels ett uppbyggande - syntes
(se d. o.) - af de sammansatta organiska sub-
stanser (ägghvitämnen, fett och kolhydrat m. m.),
som ingå i de olika väfnaderna, dels klyfnin-
gar och sönderfall af kroppssubstanserna.
Uppbyggandet har man af gammalt kallat assi-
milation (se d. o.), hvarmed man emellertid
förstår ej enbart de kemiska synteserna, utan jäm-
väl tillkomsten och bibehållandet af den anatomiska
strukturen i samband med de nybildade ämnenas
aflagring. Sönderfallsprocesserna betecknades förr
med uttrycket desassimilation. Sedan man
emellertid funnit, att sönderfallet i stort sedt för-
löper som en oxidation - upptagande af syre och
afgifvande af kolsyra och vatten m. m. -, ha
dessa processer sammanfattats under benämningen
förbränningen i organismen, ett uttryck, som här-
leder sig från Lavoisier (se denne).
Ämnesutbytet med omgifningen kan sägas gå i
motsatt riktning hos växter och djur. De förra
uppta oorganiska ämnen kolsyra, vatten, nitrat
och af ge syre. De senare äro för sin näring hän-
visade till of van anförda organiska substanser, som
i sista hand härstamma från växtvärlden. De
uppta syre och afge kolsyra och vatten samt en
del kväfvehaltiga ämnen (urinämne, urinsyra
m. fl.), som af olika bakterier slutligen öfver-
föras till nitrat (se Salpeterbakterier) eller
till atmosfäriskt kväfve. Svamparna (se d. o.)
kunna anses inta en medelställning mellan växter
och djur, i det att de assimilera oorganiskt kväfve
- ur nitrat eller ur atmosfären (se Kväfve-
bakterier) -, men för sitt behof af kol äro
hänvisade till organiska substanser. - I växternas
ämnesomsättning öfverväga de organiska synteserna
öfver sönderfallsprocesserna, hos djuren eger ett
motsatt förhållande rum - en skillnad, som sär-
skildt framträder, då läsprocesserna betraktas från
energetisk synpunkt (se Energi). De
organiska synteserna äro endotermiska processer,
sönderfallsprocesserna exotermiska (se Kropps-
värme och Termokemi). Den i kvantita-
tivt hänseende viktigaste syntesen hos växten är
stärkelsebildningen (se Stärkelse) i de gröna
växtdelarna. Den kan betraktas som en inmagasi-
nering af den från solen utstrålande ljusenergien
i form af kemisk energi. Näringsupptagan-
det hos djuren innebär en tillförsel af kemisk energi
som vid djurets olika förrättningar öfverföres i
värme eller mekaniskt arbete. Fullföljes denna
tankegång, kunna växter och djur betraktas som
seriekopplade företeelser i det materiens resp. ener-
giens kretslopp, som man föreställer sig utgöra
världsprocessen.
Studiet af ämnesomsättningen hos människa och
djur har såsom grundval för näringsläran ett myc-
ket stort praktiskt intresse. Man söker i första
hand fastställa kroppens inkomster och
utgifter. De förra utgöras af de med födan
tillförda näringsämnena (se Födoämnen) samt
det genom lungorna upptagna syret, de senare
omfatta tarmuttömningar (se E x k r e m e n t), urin
(se d. o.), kolsyra och vatten i utandningsluft och
hudutdunstning samt hvarjehanda tillfälliga ut-
söndringar, såsom mjölk, slem m. m., äfvensom för-
luster från huden, såsom hår och naglar. De i
kroppens utgifter ingående ämnena kunna fördelas
på följande grupper: 1) Af f all, ämnen, hvilka
utsöndras från kroppen i samma form, som de
upptagits, och alltså ej ingått i "ämnesomsätt-
ningen". Hit höra i främsta rummet födoämnes-
resterna i tarmuttömningarna. I praktiken måste
man emellertid räkna tarmuttömningarna i sin
helhet som affall. 2) Förbränningspro-
dukter: kolsyra, vatten, urinämne, urinsyra
m. fl. kväfvehaltiga ämnen i urinen. Ägghvitäm-
nena, antar man schematiskt, klyfvas i en kväfve-
haltig del, som utsöndras med urinen, och en
"kväfvefri rest", som i likhet med fett och kol-
hydrat oxideras till kolsyra och vatten. Kväfve-
mängden i urinen utgör alltså ett mått på ägg-
hvitförbränningen i kroppen. 3) Substansför-
lust, omfattande ämnen, som bildats i kroppen i
likhet med förbränningsprodukterna, men som till
sin sammansättning öfverensstämma med kropps-
substanserna. Hit höra t. ex. mjölkens bestånds-
delar.
Utelämna vi den sista posten såsom varande till-
fällig, kunna vi uppställa följande schema för den
totala ämnesomsättningen under en period (dygn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
