- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
1247-1248

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärelöshet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1247

Ärelöshet-Ärfdabalken

1248

kunna lagens straffbestämmelser göras tillräckligt
allvarliga, då meningen är, att de skola bringas
till användning oberoende af, om påståendets san-
ning kunnat af svaranden bevisas eller ej. Följden
af sanningsbevisets afklippande blir därför lätte-
ligen att den, som "har rent mjöl i påsen",
hellre afstår från att påkalla lagens rättsskydd för
sin ära, medan den, som vet med sig, att beskyll-
ningen är sann, gärna använder den möjlighet till
åtminstone delvis upprättelse i det allmänna om-
dömet, som genom bevisförbudet erbjudes honom.
Det torde icke kunna bestridas, att dylika tenden-
ser gjort sig gällande äfven i vårt land. - I
nyare lagstiftning har man därför sökt inslå på en
medelväg och upprätthållit bevisförbudet endast
i fråga om "offentligen framställda meddelanden
ang. sådana privatlifvets förhållanden, som icke
beröra något offentligt intresse", eller ock, såsom
den norska strafflagen, helt upphäft detsamma,
men tillika uppställt en särskild lägre straffbe-
stämmelse för den, som "genom offentliga med-
delanden stör privatlifvets fred", oberoende af,
om dessa äro sanna eller ej. Den förstnämnda
utvägen är i så måtto otjänlig, att den af skäl,
som förut anförts, likvisst inskränker den, särskildt
för oförvitliga män i offentlig ställning, ofta värde-
fulla möjligheten af att vid allt slags förtal vinna
största möjliga upprättelse i det allmänna omdömet.
Denna olägenhet är icke förbunden med den norska
lagens anordning. Huruvida åter det särskilda
straff bud densamma uppställt för "offentliga medde-
landen, som störa privatlifvets fred", är af något
större värde, får anses ovisst. Den, som på dylikt
sätt angrips till sin ära, har ju nämligen alltid jäm-
väl möjligheten att yrka ansvar för verklig ärekränk-
ning och därmed erbjuda svarande ett tillfälle att
föra sanningsbevis; och en underlåtenhet att anlita
denna utväg kan då lätteligen leda till, att ett
ådömdt straff för "störande af privatlifvets fred"
icke medför den upprättelse, på hvilken en
oförvitlig medborgare har anspråk. - Oberoende
af lagens allmänna regler om sanningsbevisets
förande gäller slutligen, att den, som har en rätts-
plikt att uttala sig om en annan, måste anses fri
från ansvar för ärekränkning, så framt det icke
visas, att hans påståenden äro osanna; äfvensom
att i de fall, då lagens regler väl icke ålägga
en dylik rättsplikt, men likväl antingen uttryck-
ligen inrymma eller åtminstone måste anses förut-
sätta en befogenhet för vederbörande att om annan
uttala sanna omdömen, straffrihet får anses inträda
icke blott, då påståendets sanning af honom be-
visas, utan äfven då det af honom ådagaläggs, att
han ursäktligt antagit, att påståendet var med
sanningen öfverensstämmande. N. S-g.

Ärelöshet. Se Infami och Vanfrejd.

Äreminne, en numera urmodig form af
akademisk vältalighet, utgörande en karakteristik af
någon stor man med ensidigt lofprisande af hans
förtjänster och öfverskylande af hans fel samt med
uppbjudande af all retorisk konst och utsmyckning
i framställningssättet. Äreminnets ursprung kan
spåras tillbaka till antiken. Enligt Diodoros
Siculus var det i Egypten öfligt, att prästerna höllo
inför det församlade folket loftal öfver aflidna
konungar. Hos grekerna firades i kollektiva
högtidstal krigare, som stupat för fosterlandet (t. ex.
Perikles’ tal öfver de förste atenare, som föllo i
Peloponnesiska kriget), och hos romarna höllos
minnestal öfver enskilda framstående personer (t.
ex. af Valerius Publicola öfver Brutus, af
Antonius öfver Cæsar, af Nero öfver Claudius, af
Marcus Aurelius öfver Antoninus, hvilka tal emellertid
icke bevarats till eftervärlden). Jämväl som rent
litterärt och retoriskt arbete var äreminnet icke
främmande för de gamle (se Panegyrik), och
retorerna i Rom ända till slutet af 500-talet funno
i panegyriken en säker väg till rykte och de stores
gunst. Efter akademiers instiftande i det nyare
Europa kom äreminnet till heders, hufvudsakligen
i den form det hade fått under senromerska tiden,
och gjordes till föremål för akademiska
pristäflingar, i synnerhet i Frankrike. Sedan vältaligheten
där länge strött underdånigt smicker för Ludvig
XIV, egnade man den i stället åt prisandet af
den klassiska forntidens ryktbara män, och arten
bragtes till fulländning af A. L. Thomas
(1732–85). Hos denne var en stoisk kärlek till frihet
och dygd uppdrifven till en permanent hänförelse,
som yttrar sig i en entonigt ståtlig och
högtrafvande stil, ett hopande af abstrakta uttryck och
konstlade omskrifningar, med undvikande af att
nämna tingen vid deras rätta namn. Stilen
utmärkes därjämte af sentensrikedom och utarbetning
i de minsta detaljer. Arten kom högt i anseende,
emedan den lämpade sig för framställning af
upplysningsfilosofiens läror i en högtidlig och förnäm
form. I Sverige odlades den först af A. J. von
Höpken, men fick insteg i synnerhet genom Svenska
akademien; Gustaf III vann själf stora priset med
sitt äreminne öfver Torstenson, och kort därefter
bragtes arten till fulländning af Lehnberg (se
denne). Äreminnet hade ett estetiskt, idealiserande
syfte, vida skildt från den osminkade historiska
framställningens. Fylld af vördnad för sitt
föremål, ville loftalaren icke uppehålla sig vid
skuggsidorna, men framställa det betydelsefulla hos
en stor man, renadt från tillfällighetens slagg.
Emellertid är det svårt att vara i extas ett helt
minnestal igenom, utan att detta sker på bekostnad
af natur och sanning. Det vardt följaktligen af
nöden att hämta anledningar utifrån, att införa
episoder, målningar och liknelser, så att lätt nog
formen blef förmer än innehållet.
E. F-t.

Ärenpris, bot. Se Veronica.

Ärentuna, socken i Uppsala län, Norunda härad.
3,486 har. 814 inv. (1921). Ä. utgör ett pastorat
i Uppsala stift, Norunda kontrakt.

Äreport. Se Triumfbåge.

Ärfdabalken (fsv. ærfþar-, arfþar-, ærfþa
balker</i>), jur., den afdelning af 1734 års lag, som i
23 kapitel behandlar ämnena arf, testamente och
förmynderskap. Också de gamla svenska lagarna
ha, såvidt de äro indelade i balkar (se Balk 2),
i allmänhet särskild ärfdabalk, likvisst blott
innefattande den egentliga arfsrätten (ærfþ), hvaremot
de fordom ganska knapphändiga bestämmelserna
ang. testamente och förmyndarskap till största delen
återfinnas i andra balkar. Sedan förmynderskaps- och
testamentsrätterna, till följd af ändrade
förhållanden och vacklande praxis, närmare utvecklats
genom särskilda förordningar, hänförde
Lagkommissionen (se d. o.), efter någon tvekan,
stadgandena ang. testamente och förmynderskap till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:43:49 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcm/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free