Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski / 1265-1266 (1922) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ärftlighet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Svenska ärkebiskopsskruden: korkåpans framsida (fig. 1.) och baksida (fig. 2), mössans l. mitrans baksida (fig. 3) och framsida (fig. 4), korset (fig. 5) och kräklans l. stafvens öfre del (fig. 6). Kåpan och mitran af guldbrokad, kräklan förgylld.

Justitiedepartementet en promemoria ang. ändrade bestämmelser
om val af ärkebiskop. Frågan är f. n. hvilande.

I Danmark och Norge afskaffades ärkebiskoparna
vid reformationen, liksom i allmänhet inom de
protestantiska landskyrkorna utom Sveriges och
Englands. Efter skilsmässan från Sverige fick
Finland egen ärkebiskop, i Åbo. Sveriges katolska
ärkebiskopar finnas uppräknade i art.
<sp>Gamla Uppsala</img>, dess lutherska i art.
Uppsala ärkestift.
E. M. R.

Ärkedjäkne (lat. archidiäconus, "den förnämste
diakonen") innehade det främsta kanonikatet såsom
den förste vid katedralkyrka anställde dekanen,
alltså den, som var chef för dekanerna och öfver-
vakade dem med disciplinär makt. Han blef där-
för emot biskopen en betydande ämbetsman, som
urspr. ombesörjde i synnerhet de yttre anordnin-
garna för gudstjänsten, förestod fattigvården och
åtog sig därigenom en del af biskopens förvaltnings-
och regeringsmakt. Under 1100-1200-talen var
archidiakonens ämbete fullt utbildadt, omfattande
äfven befogenhet att döma och utöfva straffmakt
genom exkommunikation, interdikt och suspension.
Under den senare medeltiden aftog alltmer äm-
betets betydenhet och är numera obetydligt. -
I Sverige tillkom ärkedjäknen senare än dompro-
sten (præpositus) och fick långt mindre betydelse
än denne. Yid samtliga svenska domkapitel fanns
archidiakonat, men deras förvaltning och omfång
äro föga kända. Efter reformationen upphörde
ärkedjäkneämbetet, hvaremot dekanens fortfor. Se
Lundqvist, "Bidrag till kännedomen om de sven-
ska domkapitlen under medeltiden" (1897). L. M. B.

Ärkedrots. Se Ärkeämbeten.

Ärkehertig (ty. erzherzog, lat. archidux), titel,
som prinsarna af huset Österrike föra, emedan
kejsar Fredrik I påstås 1156 ha tillerkänt dem
samma rang som kurfurstarna, hvilka såsom för-
valtare af ärkeämbeten (se d. o.) äfven kallades
ärkefurstar. Den förste habsburgare, som
nyttjade titeln, var "ärkehertig" Rudolf IV af
Österrike (1356-65). Allmänt erkännande vann
titeln först 1453 på kejsar Fredrik IILs föranstal-
tande. I Österrike har titeln officiellt afskaffats
vid monarkiens upphörande 1918, men de fleste
medlemmarna af den detroniserade dynastien fort-
sätta dock att föra titeln ärkehertig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>