Print (PDF) - On this page / på denna sida - Öfver stäf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Öfversvämning
50
i och för sig själf kan öfversvämma omgifvande låg-
land och åstadkomma förödelser, blir faran dock
ännu större genom de uppryckta träd, timmer
m. m., som det forsande vattnet för med sig och
hvilka kunna hopas och upptornas till fördämnin-
gar. Sådana kunna uppstå af ven därigenom, att
de slammassor, som medföras af en sidoflod, af-
spärra hufvudfåran. I hvilket fall som helst bli
sådana fördämningar ytterst farliga, när de ej
kunna motstå trycket af de bakom dem hopade
vattenmassorna, utan slutligen brista. Hela den
uppdämda vattenmassan störtar då på en gång
utför dalen, ödeläggande allt i sin väg. Detsamma
inträffar vid islossningen, om de därvid medförda
isflaken hopas till fördämningar, som sedan genom-
brytas. Hastig snösmältning har naturligtvis samma
verkan som ihållande regnväder, så mycket mer
som den underliggande marken är frusen, hvarför
allt smältvatten då måste af rinna. I synnerhet
när snösmältningen påskyndas genom en hastigt in-
träffande föhnvind, kan den bli farlig.
Till de svåra öfversvämningar, som ega rum i
of van nämnda bergländer i Europa, är människan
själf ej utan skuld. Dels för att få betesmarker,
dels för direkt vinning uthugger hon ej blott sko-
gen, utan af ven buskmarkerna of van trädgränsen,
och därmed är faran framme. Det regn, som faller
i en skog, träffar marken mindre hastigt, enär det
förut fördelas genom trädens blad och grenar,
hvarjämte en stor del uppsuges af mossor och myIl-
jorden under träden och på sådant sätt så små-
ningom finner sin väg ned i jorden. När skogen
blifvit uthuggen, spolas myllan och växttäcket lätt
bort från marken, och det fallande regnvattnet
samlas snart till bäckar och rännilar och ökar ome-
delbart vattenmängden i de som aflopp tjänande
vattendragen, så att dessa med ens svälla upp.
Skogssköflingens fördärfliga inflytande insågs redan
under medeltiden. Som exempel därpå må anföras,
att benediktinmunkarna i franska Alperna redan
för 500 år sedan belade skogssköflaren med bann-
lysning. Huru ödeläggande öfversvämningarna i
Alpländerna kunna vara, torde framgå där af, att
de skador, som t. ex. på grund af ihållande regn
på detta sätt drabbade Kärnten och Tyrolen 1882,
uppskattades till nära 40 mill. kr., hvar jämte 53
människor omkommo. Man har på grund af dylika
härjningar sedan långt tillbaka, i synnerhet i
franska Alperna och Pyrenéerna, sökt vidtaga åt-
gärder för att minska faran för öfve>rsvämning.
Utom i skogsplantering kring fjällbäckarna (eller
vildbäckarna, såsom de af ven kallas) bestå dessa
åtgärder företrädesvis i uppförandet af en rad för-
dämningar i bäckfåror och klyftor, ända upp i
dessas öfre förgreningar. Fördämningarna äro dels
murade, dels utgöras de af ett flätverk af ned-
drifna friska stammar, hvilka sedan slå rot. Hvarje
sådan fördämning dels kvarhåller vatten, dels för-
dröjer dess afrinnande, men det är af yttersta vikt,
att fördämningen göres så stark, att den icke kan
brista, enär den annars har en motsatt inverkan
mot den åsyftade. När vattenmängden i en flod
tas i anspråk för kraftproduktion i större skala,
träder nödvändigheten att reglera äfven dess mindre
tillflöden starkt i förgrunden, i syfte att uppnå
en regelbunden tillgång af kraften.
Särskildt utsatta för öfversvämningar äro de
stora flodernas deltaområden, hvilka ligga endast
obetydligt högre än såväl flodens yta som hafs-
ytan, ofta lägre än den förra, öfversvämningarna
där kunna bero därpå, att floden af en eller annan
anledning förflyttar sin fåra, genombrytande för-
dämningar och äldre uppvallningar (se H w a n g-
h o). En annan anledning till öfversvämningar inom
deltaområden är det under vissa förhållanden sti-
gande hafsvattnet, som ej blott uppdämmer och
tillbakatränger flodens vatten, så att detta drifves
öfver sina bräddar, utan äfven själf kan bryta
in öfver det flacka området. När en cyklonvåg tar
sin väg mot deltalandet och intränger i flodmyn-
ningen, blir öfversvämningen i hög grad förhär-
jande, i synnerhet om det inträffar vid springflod.
Från Indiens floder, med deras vidsträckta och tätt
befolkade deltalandskap, känner man fruktansvärda
.exiempel därpå. 1737 omkommo på detta sätt
vid Ganges’ och Brahmaputras delta 300 tusen
människor, 1876 100-200 tusen. Samma verk-
ningar som cyklonvågen har äfven jordskalfsböljan,
och allra mest förhärjande blir ödeläggeisen, om
båda inträffa samtidigt, såsom sannolikt var fallet
vid den öfversvämning af Eufrats mynning, som
gett upphof till "syndaflods"-berättelsen (se Syn-
daflod).
Äfven de öfversvämningar, som vid hafvets
kuster förorsakas enbart af jordskalfs- (eller hafs-
skalfs-) böljan, kunna vara mycket ödeläggande,
ja ofta är det just denna svallvåg, som åstadkom-
mer den största förödelsen, när ett häftigt jord-
skalf inträffar i någon kusttrakt. Vanligen skildras
tilldragelsen så, att hafvet först drar sig till-
baka från stranden för att sedan som en oerhörd
våg bryta in öfver landet. Vid det bekanta jord-
skalfvet i Lissabon 1755 omkommo sålunda de flesta
människorna just genom den inbrytande svallvågen,
och Callao i Peru ödelades fullständigt af es dylik
jordskalfsbölja 1746. Dessa böljor ha f. ö. mycket
vidsträckt utbredning, så att de t. ex. kunna gå
tvärs öfver Atlanten, Stilla hafvet o. s. v. samt
rundt om jordklotet, och de ha helt visst mången
gång förorsakat svåra ödeläggelser på de låga
korallöarna i det senare. Ej blott vid jordskalf,
utan äfven vid submarina vulkanutbrott eller vid
utbrott på vulkanöar uppstå dylika ödeläggande
svallvågor, såsom vid Krakatoas utbrott 1883, hvar-
vid 40,000 människor omkommo, mestadels dränkta
af den ända till 30 m. höga vågen, som med af-
tagande styrka fortplantade sig nästan öfver jordens
alla haf. De närmaste kuststräckorna på Java och
Sumatra voro så förändrade till sitt utseende, att
de endast på grund af läget kunde identifieras.
Städer, byar, skogar, fördämningar, hela land-
sträckor hade förstörts eller försvunnit, då vågen
drog sig tillbaka; en ångbåt kvarlämnades af
vågen midt i en skog, 4 km. från kusten.
’ En öfversvämning af särskildt slag var den,
som inträffade kring södra Östersjön under’ den
svåra stormen omkr. 13 nov. 1872. Efter en
längre period af västliga och nordvästliga vindar
inträffade med ett djupt barometerminimum en
häftig storm från n. ö., så att väldiga massor af
Östersjöns vatten drefvos mot s., och därpå för-
ändrade stormen sin riktning till östlig, hvarigenom
vattenmassorna drefvos västerut mot Schleswig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
