Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öga l. Synorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
59
60
sjukdomar se ögondietetik och ögon-
sjukdomar.
2. Embryol. Det är anmärkningsvärdt, att
ryggradsdjurens näthinna ej (såsom förhållandet
docik är hos de ryggradslösa djuren) utvecklas
direkt ur hudens epidermis, utan i samband med
hjärnans anläggning, medan däremot linsen omedel-
bart härledes ur epidermis. Detta näthinnans ut-
vecklingssätt ger en förklaring på det egendomliga
förhållandet, att den ej blott utgör en sinnesyta,
såsom sinnesepitelet för hörseln och för lukten,
utan därjämte eger en sammansättning af ganglie-
celler, som erinrar om hjärnans byggnad. Nät-
hinnan hos ryggradsdjuren har således ej blott till
uppgift, såsom hos de ryggradslösa djuren, att
tjänstgöra som en analysator af ljuset och för-
medlare af ljusintrycken, utan den bearbetar själf
och sammanställer ljusintryckens mosaik till högre
förnimmelseenheter, hvilka därefter i sin tur fort-
ledas till hjärnan. - Hjärnan och ryggmärgen
anläggas som längslöpande förtjockade plattor, en
på hvardera sidan om midtlinjen, i det yttre grodd-
bladet eller ektodermet (fig. 2). Dessa plattor ställa
sig på kant, hvarigenom en längslöpande ränna
bildas. Yid h järnanlagets främre ända förete där-
vid dessa plattor hvar sin sidoutbuktning (foveola
optica). Då härefter plattornas of re kanter af-
snöra sig från ektodermet och sinsemellan sam-
manväxa, hvarvid nyssnämnda ränna sluter sig till
ett rör, sväller sidoutbuktningen ut till en blåsa,
en ögonblåsa, som sammanhänger med h järnröret
genom ett trängre parti, en ögonstjälk. Vid ögon-
blåsans tillväxt närmar den sig det utanför lig-
gande ektodermet eller epidermisanlaget. Härvid
förtjockas blåsväggen och epidermis på de ytor
där de sammanträffa, hvarvid äfven ögonblåsan
instjälpes till en dubbelväggig bägare, en ögon-
bägare, med ett ytligare tjockt och ett djupare
tunt vägglager (fig. 3), Motsvarande förtjockade
ställe inom epidermis sänker sig säckformigt in
mot ögonbägaren till utvecklingen af ögonlinsen
och afsnör sig från epidermis i form af en Uns-
säck (fig’. 4), hvars hålighet utplånas elter hand.
På undre sidan af ögonbägaren finns tidigare en
springa, som senare växer igen (fetal ögonspringa,
fissura cliorioidea). Genom ögonbägarens tillväxt
förstoras dess hålighet alltmer och linsen sjunker
in under det yttre ofvergångsvecket mellan bäga-
rens inre tjocka och yttre tunna cellblad. Hålig-
heten innehåller redan från början en cellfri väfnad,
som bibehålies och utgör glaskroppen (fig. 6).
Bägarens yttre tunna cellblad blir snart starkt pig-
menteradt och bildar näthinnans pigmemtepitel (tape-
tum nigrum; fig. 5 o. 6). Det inre tjocka cellbladet
utbildas till näthinnans sinnesepitel och gangliecell-
lager. - Sedan linsen afsnört sig från epidemis
och sjunkit in i ögonbägarens hålighet, utbildas
mellan epidermis och linsens yttre hemisfär dels
ett fast genomskinligt bindväfslager närmast under
epidermis, dels och närmast framför linsen ett
saftrum. Detta rum utgör ögonkammaren. Bind-
väfslagret jämte utanför liggande epidemis bildar
hornhinnan (fig. 5 o. 6). På utsidan af ögon-
bägaren öfvergår närmast liggande bindväf till en
på blodkärl särdeles rik och starkt pigmenterad
hinna, åderhinnan (tunica vascularis, tunica
media), och utanför denna förtätar sig bindväfven
till ögonglobens yttre fasta hölje, senhinnan
(tunica externa), som utgör en omedelbar, ehuru
icke genomskinlig, fortsättning af hornhinnans bind-
väfslager, och hvari ögats yttre muskler fästa sig
(fig. 5). - Som of van nämnts, växer ögonbägaren
vid omvikningsranden af bägarens yttre och inre
blad utåt på yttersidan af linsen. Härvid bli båda
bladen lika tunna, och det inre förvandlas på
detta ställe ej till ett ljuspercipierande epitel
(fig. 5 o. 6). Inom den främre delen af åderhinnan,
strålkroppen (corpus ciliare; fig. 5), dels ut-
vecklas en muskel, som betingar linsens olika buktig-
het, dels bildas voluminösa nystan af blodkärl, som
kamformigt bukta in mot linsens ekvator och därvid
skjuta ögonbägarens båda epitelblad framför sig.
Dessa kamformiga utskott benämnas ciliarutskott.
Framför dessa utskott, som af ge kammarvattnet,
bilda åderhinnan och nyssnämnda epitelblad tillsam-
mans regnbågshinnan (ms; fig. 5). Den
öppning i ögonbägaren, som på yttersidan af linsen
blir kvar, utgör pupillen (fig. 6), som således
tillhör regnbågshinnan. Inom iris utvecklas dels
närmast pupillranden en ekvatoriell eller cirkulär
muskel, som genom sin sammandragning snörper
ihop pupillen, dels äfven en radierande muskel,
som genom sin verksamhet åstadkommer pupillens
vidgande. Genom iris inväxning i ögonkammaren
mellan linsens yttersida och hornhinnans djupa
yta blir denna kammare uppdelad i en främre ögon-
kammare utanför iris och en bakre ögonkammare
bakom iris. - Som bekant, lysa rofdjurens ögon
i mörkret. . Denna egenskap är betingad däraf,
att ett lager inom chorioidea ombildats till en
tapetbildning med metallisk glans och iriserande
förmåga (tapetum lucidum).
H vad den ljusförnimmande näthinnans
(tunica interna) sammansättning beträffar, så har
redan ofvan framhållits, att ryggradsdjurens nät-
hinna ej blott är en sinnesyta, jämförbar med de
ryggradslösa djurens retina eller med de sinnesytor,
som förmedla förnimmelsen af gaser (luktsinnet) eller
af ljudvågor (hörselsinnet), utan därjämte innehåller
lager med det centrala nervsystemets organisation.
Näthinnans utveckling ger nämligen upphof dels
till ett, utåt mot pigmentlagret vettande, sinnes-
epitel, dels till ett tvåskiktadt, mot glaskroppen
vettande lager af ganglieceller (fig. 7).
Genom veckbildningar af huden i närmaste om-
gifningen af ögonanlaget komma ögats skyddande
biapparater till stånd, nämligen ögonlocken och
bindehinnesäcken (fig. 5 o. 6). Vid ögonloc-
kens utveckling sammanklibba till en början deras
fria ränder med hvarandra (fig. 5 o. 6). I sam-
band med den fulla utbildningen af ögonhåren
(cilierna) och de kraftiga talgkörtelkomplexerna
(Meibomska körtlarna) löses förbindelsen, och ögon-
locken bli sinsemellan fria. Hos människan sker
detta före födelsen, hos andra djurformer, som
födas "blinda", kommer lossandet af samman-
hanget först senare. Från bindehinnesäcken utveck-
las tårkörtlarna. I den inre ögonvrån utvecklas
tårsäcken, som genom en kanal från hvardera ögon-
lockets inre kant, tårkanal (canaliculus lacry-
malis), uppsuger tårvätskan. Tårsäcken utgör eg.
den öfre blinda ändan af tårgången (ductus
nasolacrymalis), som öppnar sig i näshålans undre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
