Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öken - Öken - Ökenhuggormsläktet - Ökenlon - Ökenräf - Ökeskatt - Öklimat - Ökloster - Öklostret - Ökna, socken - Ökna, egendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänt gängse, men oriktig föreställning, att
flertalet öknar är sandöknar. Detta är så långt ifrån
fallet, att man snarare kunde betrakta den från
hvarje sand- och stoftpartikel rensopade klippöknen
som regel. Där vindförhållandena så tillåta,
samlas den från öknens "centrala" delar bortblåsta
sanden till ett ackumulationsområde och bildar där
det karakteristiska dynlandskapet. Förutom vinden
spelar emellertid äfven det rinnande vattnet en viss
roll vid utformandet af ökenlandskapet.
Nederbörd förekommer visserligen sällan i öknen, men
när den någon gång faller, sker det alltid i form
af häftiga skyfall, hvilkas eroderande förmåga (se
Erosion) är utomordentligt stor. De
uttorkade dalgångar (wadis), som flerstädes ligga
inskurna i öknen, äro förmodligen till stor del
bildade af dylika häftiga regnflöden. De utgöra intet
sammanhängande system med enhetligt fall; tvärs
öfver dalen sträcker sig ofta en vall af grus, som
betecknar den punkt, till hvilken en sådan
temporär flod lyckats tränga fram, innan den utsinat.
Vinden har senare fått vidare utforma den sålunda
inskurna dalgången. Där öknen, såsom i större delen
af Sahara, utgöres af horisontellt lagrade skikt af
växlande hårdhet, kommer förstörandet att
fortskrida, tills det motståndskraftiga lagret blifvit
nådt och en typisk klippöken (hammadan) utbreder
sig. Äro i skikten inlagrade hårdare kiselbollar,
komma dessa efter hand i allt större antal att
ligga kvar på ytan och åstadkomma sålunda ett
skydd, en "pansring", gentemot vidare förstöring.
Så uppstår den af kiselskärfvor öfverströdda
stenöknen, serir. Är det däremot, såsom i
Nord-Amerika, ett af veckberg genomdraget område, som
kommer under inflytande af ett ökenklimat, föras
vittringsresterna nedåt från höjdsluttningarna till
de lägsta partierna, som bilda själfständiga
ackumulationsområden. Dessa bäcken (bolsoner) befinna
sig urspr. icke i någon som helst hydrografisk
gemenskap, men kunna omsider komma i
förbindelse med hvarandra antingen därigenom, att en
högre liggande bolson öfverfylles, så att den
tvingas att lämna det anhopade materialet till en
lägre liggande, eller också därigenom, att en lägre
bolson genom tillbakaskridande erosion griper in
på den högre bolsonens område. Får utvecklingen
fortskrida tillräckligt länge ostördt, komma så alla
de enskilda bäckena i förbindelse med hvarandra
och vittringsprodukterna samlas till det lägsta. –
Hvad som åstadkommer öknens ofruktbarhet är
endast bristen på vatten; öfverallt, där detta finns,
uppträder också en rik växt- och djurvärld. Där
exempelvis en störning i lagringsförhållandena ger
upphof till källor, blomstra oaser upp, och om en
flod har vattentillförsel nog för att kunna tränga
in i eller genom öknen, bli dess stränder kantade
af växtlighet. Äfven i bottnen af en uttorkad
floddal trifvas växterna, om det är nära till
grundvattnet, och en mörk strimma kommer sålunda att
utpeka dalgången, äfven sedan floden själf sinat
ut. De växter, som skola kunna uthärda
ökenklimatet, måste gifvetvis vara skyddade mot luftens
torrhet och ha därför antingen tjocka, saftiga blad
eller i deras ställe taggar. Djurvärlden söker sig
fram öfverallt, där växtvärlden ger den
existensbetingelser. Utmärkande för ökendjuren är den
skyddande färg de erhållit, mest stötande i gult.
Lejonet, som dock håller till endast i öknens
randområden, utgör exempel härpå, äfvensom gaseller,
antiloper, schakaler och flera arter gnagare. –
I Gamla världen sträcker sig en så godt som
sammanhängande rad af öknar från Atlantiska
hafTets kust i Väst-Afrika till närheten af Stilla hafvet
i Mandschuriet. Detta ”ödemarksbälte” skiljer vårt
halfklots industriella länder från de
råvaruproducerande kolonialländerna. De stora stråkvägar, som
öfvertvära eller kringgå ödemarksbältet, ha därför
haft genomgripande betydelse för
kulturutvecklingen. Nord-Afrika uppfylles af Sahara (se d. o.
med fig.), därbortom sträcka sig ökenvidderna öfver
Arabien, Syrien och Iran till Central-Asien och
bältets yttersta utpost i ö., Gobi (se d. o. med fig.)
l. Schamo. Ett enstaka ökenområde är Thar
ö. om Indus. I Syd-Afrika är öknen Kalahari
knuten till de subtropiska bredderna. Australiens
inre är på grund af världsdelens bergbyggnad och
däraf följande ringa nederbördsmängder till stor
del torr, snårbevuxen stäpp eller öken. I såväl
Nord- som Syd-Amerika finnas öknar dels i de
regnlösa subtropiska kustområdena i v., dels på
de af bergskedjor omslutna högslätterna längre
österut. Kustöknarna få emellertid en mycket ringa
utsträckning både i s. (Atacama i Chile, Sechura
och Tumbez i Peru) och i n. (Kalifornien).
Saltöknar uppfylla högslätterna i Bolivia, Chile och
Argentina. I Nord-Amerika få de bergomslutna
högbäckena såväl i Förenta staterna (Great basin)
som i Mexico (prov. Chihuahua och Coahuila)
ökenkaraktär. Om sten- och sandöknarnas
utbredning se pl. till art. Växtgeografi. – I
ekonomiskt hänseende ha öknarna, utom där
bevattning kan ifrågakomma, endast ringa betydelse.
Förekomsten af koksalt, gips m. m. är af vikt
för upprätthållande af vissa karavanleder; i våra
dagar har utvinningen af fosfat (i Nord-Afrika)
och framför allt af salpeter (i Atacama) gett
berömdhet åt några ökensträckor.
A. N-d.
Öken, grufv. Se Grufskog.
Ökenhuggormsläktet, zool. Se Huggormarna.
Ökenlon, zool. Se Karakalen.
Ökenräf, zool. Se Fennek.
Ökeskatt, kam. I författningarna ang. afvittring
i rikets nordliga delar stadgades att, om hemman
vid afvittringen befanns inneha större område
af skog och mark än mot hemmanets mantal och
räntor svarade, hemmanet egde behålla sådan
öfverloppsjord mot den skatt och ränta (ökeskatt),
som denna jord enligt vid afvittringen gällande
skatteläggningsgrund borde draga.
H. Rhn.
Öklimat. Se Klimat, sp. 269.
Ökloster. Se Öland (ö i Limfjorden).
Öklostret. Se Västerås kloster.
Ökna, socken i Jönköpings län, Östra härad.
8,088 har. 1,243 inv. (1921). Annex till Alseda,
Växjö stift, Östra härads kontrakt.
Ökna, egendom i Floda socken, Södermanlands
län, vid sjön Floden (27 m. ö. h.), omfattar med
underlydande 11¾ mtl med 2,708 har areal,
hvaraf 593,36 har åker och 2,115,09 har skog
och äng, hvartill komma tegelbruk och ångsåg.
791,700 kr. tax.-värde (1922). Det nuv. af
balkong, midtfronten med ur i tympanonfältet och
lanternin på det lågsluttande plåtklädda taket,
prydda slottet är ett 1862 uppfördt trevånings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
