- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon /
103-104

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öland ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samt 10 km. i området norr om Borgholm. Ön
ligger tämligen lågt öfver hafvet. De högsta
partierna träffas nära västra kusten intill västra
landborgen, där öns högsta punkt, 51 m., är belägen
invid Högsrums kyrka. Från landborgen sänker
sig landet långsamt mot ö. Den norra, smalare
delen af ön når ingenstädes öfver 10 m. ö. h.

Geologi. Ö:s fasta berggrund är bildad
uteslutande af lager, som tillhöra kambrium och
ordovicium. De till det förra hörande utgöras af
sandstenar, lerskiffrar och alunskiffrar med endast högst
obetydliga inlagringar af kalk, de senare åter af
enbart kalksten. Följande lager ha inom dessa
bildningar blifvit urskilda. a) Sandsten, det understa
lagret, ligger nästan allestädes under hafvets nivå
samt sträcker sig från öns västkust på hafsbottnen
under Kalmar sund öfver till Småland och bildar
där undergrunden för motsvarande kustremsa. I

illustration placeholder
Fig. 2. Från Ölands södra udde.


sandstenens öfre del ha anträffats sparsamma fossil,
tillhörande Olenellusfaunan. b) Grön lerskiffer, rik
på fossil, hufvudsakligen trilobiter. c) Skiffrig
sandsten.
Lagren b och c tillhöra
Paradoxides-etagen. d) Alunskiffer med bollar och lager af orsten.
Gränsen mellan kambrium och ordovicium dras
numera inom alunskiffern så, att dennas hufvuddel
räknas till kambrium, och den öfversta delen, som
innehåller graptoliten Dictyograptus, föres till
ordovicium. e) Ceratopygekalk med fosforit. f–k)
Växlande bäddar af röd och grå ortocerkalk, rik på
fossil, framför allt kännetecknad af den ymniga
förekomsten af stora ortoceratiter. l) Chasmopskalk;
yngre bildningar än chasmopskalken förekomma ej
anstående på Ö. På södra delen af ön, från Sandby
söderut, finnas på östkusten i moränleran stora
block eller skollor af dels yngsta delen af
chasmopskalken (macrouruskalken) och dels yngre
ordoviciska bergarter, däribland paleoporellakalk,
östersjökalk o. a. Lagerföljden är fullkomligt
regelbunden, men enär lagren slutta eller stupa svagt mot
ö. eller vinkelrätt mot öns längdutsträckning, gå
de äldsta lagren (t. o. m. alunskiffern och undre
röda ortocerkalken) i dagen på öns västra kust,
de yngsta på östkusten. Med denna lagrens
lutning sammanhänger också det förhållandet, att
landet är högst vid eller i närheten af västra kusten
och därifrån sakta sluttar mot den östra. Längs
öns västra sida reser sig en brant vägg af de nästan
lodrätt genomskurna berglagren. Detta är den
s. k. västra landborgen. Inom ungefär
norra tredjedelen af ön stupar denna omedelbart
ned i hafvet, ständigt utsatt för hafsvågornas
nedbrytande verksamhet, och erosionen har där
ställvis, t. ex. vid Byerum, af kalkstenen modellerat
ut fristående pelare, hvilka äro helt analoga med
de raukar, som mångenstädes formats ut af
kalkstenen vid Gottlands kuster, men i betydligt
mindre skala än de gottländska. Inom öns
mellersta och södra del är landborgen skild från själfva
stranden genom en lägre, sakta sluttande
strandremsa (fig. 2), delvis ända till 3 km. bred och i
allmänhet mycket bördig, enär den täckes af
vittrings- och förstöringsprodukter från de underliggande
lösare lerskifferlagren. Själfva den branta
landborgen är äfven här ett resultat af hafsvågornas
eroderande verksamhet, en strandlinje i fast berg,
från en tid, då hafvets nivå var högre än nu. –
Den jämförelsevis jämna platån, som upptar största

illustration placeholder
Fig. 3. Alfvare-parti med resta hällar (bautastenar;

Segerstads socken).


delen af öns yta, sträckande sig från västra
landborgens öfre rand med svag sluttning öster ut,
utgöres af ortocerkalken. I norra delen är denna
merendels öfvertäckt af lösa jordlager, men inom
södra tredjedelen af ön ligger den nakna
kalkhällen i dagen, blottad på nästan all vegetation,
om man frånser några nästan förtorkade grässtrån,
som uppspira från förvittringsgruset i hällens många
sprickor. Dessa trakter, de s. k. alfvaren (fig. 3),
ha flerstädes en bredd af 10 km. Vattnet afrinner
mycket hastigt åt ö. Källor saknas, på ett par
undantag när. Smärre "alfvar" finnas äfven här
och där på nordliga delen af ön. – De lösa
jordaflagringarna bestå på västra strandbältet af
moränlera, men för öfrigt af grus eller stenblandadt lerigt
grus. Verklig lera förekommer ej i dagen, men
väl under svallgrus. Inom öns nordligaste del (Böda
kronopark) har sand stor utbredning, delvis
hopdrifven till dyner. Gruset är på ytan vanligen
mycket rensköljdt och rulladt. Strandvallar
förekomma ganska allmänt och vid olika höjd öfver
nuv. hafsyta. Dessa strand vall ar och förekomsten
af strandgrus på öns högsta partier visa tydligt,
att Ö. fordom legat helt nedsänkt under hafsytans
nivå. Så var förhållandet under hela den
senglaciala tiden, och först under ancylustiden höjde
sig ön öfver vattenytan, så att ungefär de södra
två tredjedelarna af Ö. då voro land.
Ancylusgränsvallen ligger strax n. om Borgholm 22,9 m.
ö. h., och sydligast vid Ottenby, 9 m. ö. h. Från
Litorinahafvet ha vi den högsta strandvallen, vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:47:38 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfcn/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free