Print (PDF) - On this page / på denna sida - Öland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Öland
104
samt 10 km. i området norr om Borgholm, ön
ligger tämligen lågt öfver hafvet. De högsta par-
tierna träffas nära västra kusten intill västra land-
borgen, där öns högsta punkt, 51 m., är belägen
invid Högsrums kyrka. Från landborgen sänker
sig landet långsamt mot ö. Den norra, smalare
delen af ön når ingenstädes öfver 10 m. ö. h.
Geologi. ö:s fasta berggrund är bildad uteslu-
tande af lager, som tillhöra kambrium och ordovi-
cium. De till det förra hörande utgöras af sand-
stenar, lerskiffrar och alunskiffrar med endast högst
obetydliga inlagringar af kalk, de senare åter af
enbart kalksten. Följande lager ha inom dessa bild-
ningar blifvit urskilda, a) Sandsten, det understa
lagret, ligger nästan allestädes under hafvets nivå
samt sträcker sig från öns västkust på hafsbottnen
under Kalmar sund öfver till Småland och bildar
där undergrunden för motsvarande kustremsa. I
norra tredjedelen af ön stupar denna omedelbart
ned i hafvet, ständigt utsatt för hafsvågornas ned-
brytande verksamhet, och erosionen har där ställ-
vis, t. ex. vid Byerum, af kalkstenen modellerat
ut fristående pelare, hvilka äro helt analoga med
de r a u k a r, som mångenstädes formats ut af
kalkstenen vid Gottlands kuster, men i betydligt
mindre skala än de gottländska. Inom öns mel-
lersta och södra del är landborgen skild från själfva
stranden genom en lägre, sakta sluttande strand-
remsa (fig. 2), delvis ända till 3 km. bred och i all-
mänhet mycket bördig, enär den täckes af vittrings-
och förstöringsprodukter från de underliggande
lösare lerskifferlagren. Själfva den branta land-
borgen är äfven här ett resultat af hafsvågornas
eroderande verksamhet, en strandlinje i fast berg,
från en tid, då hafvets nivå var högre än nu. -
Den jämförelsevis jämna platån, som upptar största
Fig. 2. Från Ölands södra udde.
sandstenens of re del ha anträffats sparsamma fossil,
tillhörande Olenellusf annan, b) Grön ler skiffer, rik
på fossil, hufvudsakligen trilobiter. c) Skiffrig
sandsten. Lagren b och c tillhöra Paradoxides-
etagen, d) Alunskiffer med bollar och lager af or sten.
Gränsen mellan kambrium och ordovicium dras
numera inom alunskiffern så, att denoias hufvuddel
räknas till kambrium, och den öfversta delen, som
innehåller graptoliten Dictyograptus. föres till ordo-
vicium. e) Ceratopygekalk med fosforit. f-k) Väx-
lande bäddar af röd och grå ortocerkalk, rik på
fossil, framför allt kännetecknad af den ymniga
förekomsten af stora ortoceratiter. 1) Chasmopskalk;
yngre bildningar än chasmopskalken förekomma ej
anstående på Ö. På södra delen af ön, från Sandby
söderut, finnas på östkusten i moränleran stora
block eller skollor af dels yngsta delen af chas-
mopskalken (macrouruskalken) och dels yngre ordo-
viciska bergarter, däribland paleoporellakalk, öster-
sjökalk o. a. Lagerföljden är fullkomligt regelbun-
den, men enär lagren slutta eller stupa svagt mot
ö. eller vinkelrätt mot öns längdutsträckning, gå
de äldsta lagren (t. o. m. alunskiffern och undre
röda ortocerkalken) i dagen på öns västra kust,
de yngsta på östkusten. Med denna lagrens lut-
ning sammanhänger också det förhållandet, att lan-
det är högst vid eller i närheten af västra kusten
och därifrån sakta sluttar mot den östra. Längs
öns västra sida reser sig en brant vägg af de nästan
lodrätt genomskurna berglagren. Detta är den
s. k. västra landborgen, Inom ungefär
Fig. 3. Alfvare-parti med resta hällar (bautastenar;
Segerstads socken).
delen af öns yta, sträckande sig från västra land-
borgens öfre rand med svag sluttning öster ut,
utgöres af ortocerkalken. I norra delen är denna
merendels öfvertäckt af lösa jordlager, men inom
södra tredjedelen af ön ligger den nakna kalk-
hällen i dagen, blottad på nästan all vegetation,
om man frånser magra nästan förtorkade grässtrån,
som uppspira från förvittringsgruset i hällens många
sprickor. Dessa trakter, de s. k. alf våren (fig. 3),
ha flerstädes en bredd af 10 km. Vattnet af rinner
mycket hastigt åt ö. Källor saknas, på ett par
undantag när. Smärre "alfvar" finnas äfven här
och där på nordliga delen af ön. - De lösa jord-
aflagringarna bestå på västra strandbältet af morän-
lera, men för öfrigt af grus eller stenblandadt lerigt
grus. Verklig lera förekommer ej i dagen, men
väl under svallgrus. Inom öns nordligaste del (Boda
kronopark) har sand stor utbredning, delvis hop-
drifven till dyner. Gruset är på ytan vanligen
mycket rensköljdt och rulladt. Strandvallar före-
komma ganska allmänt och vid olika höjd öfver
nuv. hafsyta. Dessa strand vall ar och förekomsten
af strandgrus på öns högsta partier visa tydligt,
att ö. fordom legat helt nedsänkt under hafsytans
nivå. Så var förhållandet under hela den sen-
glaciala tiden, och först under ancylustiden höjde
sig ön öfver vattenytan, så att ungefär de södra
två tredjedelarna af ö. då voro land. Ancylus-
gräoisvallen ligger strax n. om Borgholm 22,9 m.
ö. h., och sydligast vid Ottenby, 9 m. ö. h. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
