Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 34. Ö - Öyslebö; supplement: Aa - Cambon / 105-106 (1922) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Äleklinta n. om Borgholm, 17 m. ö. h., och
sedan sjunker dess nivå, så att den på sydligaste
delen af ön löper samman med Ancylusgränsvallen
och sålunda vid Ottenby ligger 9 m. ö. h. Denna
stora skillnad i nivå beror naturligtvis på den
olikformiga landhöjningen. Från Löt n. om
Borgholm till Ottenby vid öns sydspets löper den största,
längsta strandvallen parallellt med östra kusten,
på något afstånd från denna, och benämnes östra
landborgen. Den h vilar flerstädes ofvanpå
torf. F. ö. utgöres det ganska bördiga östra
kustlandet hufvudsakligen af sand med ganska rik
mylla. – Ö:s kalksten, de olika lagren af
ortocerkalk, brytes i ganska stor skala i flera
stenbrott, de flesta belägna på öns västkust n. om
Borgholm, och nyttjas som byggnadssten,
trappsten, grafmonument m. m.; kalkstenen låter väl
klyfva sig och slipas lätt till plana hällar. På

Fig. 4. Väderkvarnar på Öland.

alunskiffern grundade sig en icke obetydlig
tillverkning af alun, järnvitriol och rödfärg vid Ö:s
alunbruk vid Degerhamn, som dock numera är
fullständigt nedlagd. Alunskiffern används nu som
bränsle vid kalkbränningen, där materialet är dels
orsten, dels ortocerkalk; kalkbränning idkas på
södra delen af ön vid Grönhögen och Degerhamn.
På sistnämnda ställe anlades 1886 en cementfabrik,
som tog upp verksamheten efter Ö:s alunbruk, och
1895 bildades Ö:s nya cememtfabriks-a.-b., som
nu drifver verksamheten; såsom råmaterial för
cementfabrikationen användas ortocerkalk och
alunskiffer.
K. A. G.

Landskapet, af hvars areal nära 30 proc. äro
odlad jord och mer än 4 proc. naturlig äng, har
jordbruket till hufvudnäring. Såväl jordareal som
skörd och boskapsstock äro stora i förhållande till
invånarantalet. Per 100 inv. kommer i medeltal
nära 140 har åker mot 64 för hela Sverige. Af
sädesslagen inta råg och korn främsta platserna
och lämna stort öfverskott för export till fastlandet.
Sedan ett sockerbruk 1909 anlagts vid Mörbylånga,
är också sockerproduktionen af betydelse. Omkr.
1,500 har, mest i socknarna kring sockerbruket,
upptas af denna för jordens skötsel
betydelsefulla odling. Boskapsskötseln intar andra rummet
af öns näringar. Kreatursstocken är i vissa fall
märkligt stor. Per 100 inv. uppgår den till 36
hästar, 103 nötkreatur, 58 får och 22 svin mot
resp. 12, 44, 27 och 12 för hela riket. Också
utföras betydande mängder boskap till fastlandet.
Skogsbruk och industri däremot äro af ringa
betydelse. Visserligen upptar statistiken öns
skogs- och hagmarksareal till öfver 34 proc., men det
mesta af detta är betesmarker. Endast på norra
delen af ön, där moränbetäckningen är tillräckligt
djup, finnes verklig skog, till största delen samlad
i Böda kronopark, under det att betydande delar
af ön äro i saknad af användbar skog. Af industri
finnas, frånsedt jordbruksindustrien och
sockerfabriken, några kalkbrott och en cementfabrik, öns
största industriella företag. Fiske och sjöfart ha
numera ingen större betydelse. – Ön har goda
kommunikationer, ångbåtsförbindelse med Kalmar
och Stockholm samt ett järnvägsnät, som sätter
nästan alla bygder i god förbindelse med
hvarandra och öfverfartsorten till fastlandet. –
Folkmängden uppgick 31 dec. 1921 till 28,269 pers.,

Fig. 5. Öländsk bondgård.

hvilket innebär en minskning mot äldre tider.
Också har emigrationen härjat svårt på ön, och få
äro de familjer, som ej ha anhöriga i Amerika.
En tid såg det också ut, som om Ö:s jordbruk
skulle gå under till följd af utflyttningen af de
yngre elementen. Om folkdräkten se d. o.,
sp. 751 och fig. å pl. I. – Bebyggelsen (jfr fig.
4 o. 5) är öfver större delen af ön koncentrerad
till strandbygden; längs landborgarna ligga gårdar
och byar i långa rader, under det att det inre
är glest bebyggdt. Särskildt gäller detta om den
södra delen af ön, där alfvaret intar större delen
af arealen, under det att i den mellersta och
norra den något bördigare jordmånen tillåter en
viss uppodling af det inre. – Öns viktigaste
platser äro staden Borgholm och köpingen
Mörbylånga samt öfverfartsorten Färjestaden, alla vid
Kalmar sund.
O. Sjn.

Den under 1400-talet började sammanfattningen
i ecklesiastikt hänseende af Ö:s socknar i 2 mot
har efterträdts af kontrakt, förut 4, numera 3
(se Ölands medelkontrakt, Ö:s norra
kontrakt och Ö:s södra kontrakt), men
bibehållit sig i den judiciella och den
administrativa indelningen (se Kalmar län, sp. 675). –
Landskapets vapen är i blått fält två öfver
hvarandra gående rådjur (guld) samt nio fembladiga
rosor (silfver) i tre rader, allt under hertiglig
krona.
A. G.*

Ö:s folkmål. Eftersom inom Kalmar läns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>